Tacksam

Känner mig så tacksam och otroligt glad. Möter människor på jobbet varje vecka som kämpar för sitt liv. Vars liv kantas av sjukdom och sorg. Och här sitter jag. Snart färdig med min utbildning, ska snart flytta till en helt ny fin lägenhet med killen jag älskar av hela mitt hjärta och får vara frisk och stark. Min familj är intakt och välmående. Jag har världens bästa vänner. Jag får trava hem varje dag på min cykel och leva mitt vanliga vardagsliv, som man så ofta tar för givet. Medan andra lever sina liv på sjukhuset och inte har något som kallas vardag längre. 

Är så glad för att mitt jobb alltid kommer att påminna mig om att jag ska vara tacksam och leva just nu. Det kanske låter klyschigt, men det finns ingenting som är viktigare än att leva när man kan. Från dag till dag så kan livet förändras eller få ett abrupt slut. 

Jag är så lycklig. Martin och jag har det så bra. Tror inte att man kan vara kärare än vad vi är. Vi är så säkra redan nu, på att det redan är klart. Inga mer val eller brusta hjärtan. Matchen är redan avgjord och vi har valt varandra. Känner mig så trygg i det. Vill aldrig välja någon annan. Det känns mer rätt än någonting annat någonsin gjort i mitt liv. 

Det kommer en dag då man bara träffar honom. Tänk att det skulle ske nu. Det kan man ju aldrig förutse. Allt annat blir så obetydligt, för när det känns rätt så bara är det så. 

Folk undrar hur man vet. Men det gör man bara. Man bara vet. Och tvekar man eller ens ställer sig frågan om det är rätt, så är han förmodligen inte det. 

För när det känns rätt, så känns det i hela kroppen.