Adventshelg

Jag och M reste hem till Torsby i fredags. Bara myst järnet i soffan. Bakat lussekatter, pussat på världens finaste hund (se bilden!!!) och parhängt med Sofia och Anton. 

Imorgon ringer klockan 05:30 igen. Kan inte INTE ha lite söndagsångest när det slår mig att jag snart kommer ha ett yrke som innebär såna arbetstider hela tiden, typ. Men man vänjer sig. Har bara gjort en vecka på praktiken än så länge. Känner mer och mer att kirurgin inte är något för mig. Jag vill jobba på medicinavdelning, där trivs jag bäst. Men nu härdar jag ut sista fem veckorna, och försöker lära mig så mycket jag kan. Så får jag förhoppningsvis ta examen sen. Vårt jäkla examensarbete verkar aldrig bli färdigt. 

Det är som en vidrig mardröm som aldrig tar slut. Så mycket ångest jag haft den här terminen. Jag har mått så jäkla dåligt. Och det över en jäkla uppsats och orättvisor som uppstått i utbildningen. Gud. Jag orkar knappt öppna det där dokumentet igen. Jag och Henrik har nog brutit ihop 20 gånger vid det här laget. Avslag efter avslag, när alla andra bara glider förbi. Tycker att utbildning på akademisk nivå ska grundas på mer än tur/otur.

Hur som helst. Det är lite jobbigt nu, på skolfronten. MEN saker och ting som jag kan styra själv, exempelvis vår stora sluttenta (som över 50% inte klarade), klarade jag galant såklart! 

C-uppsatsen är ett odjur som för vår del har vaknat upp som ett hungrigt monster. Men vi ska kriga och vinna, vi med. Och då kommer vi att stå på examensdagen i januari, stoltast och mest lättade. 

Se!

Tänk vad lite lite sol kan göra i våra deppiga novemberliv. Bara den lilla promenaden hem till Linn igår när solen sken, gjorde mig så mycket fräschare på nåt sätt. Samma med cykelturen hem från sjukhuset idag. Heja solen!

Göteborgsudden

Den extremhärliga helgen fortsatte med Karlstads bästa brunch på Scandic City. På kvällen fick vi sen den briljanta idén att sätta på oss varma kläder och åka ut till Göteborgsudden och grilla. M agerade manlig man och gjorde upp en eld åt oss. Vi var på Göteborgsudden flera gånger under vårt tidiga dejtande i somras, så det var så mysigt att åka tillbaka nu några månader senare.

Idag har vi varit så jäkla duktiga och knappt suttit still på hela dagen. Gnuggat alla dammiga ytor frenetiskt, tvättat, lagat matlådor, tränat, osv. Nu ska hemtentan bara skrivas klart, så börjar jag min sex veckors praktikperiod imorgon. Ska bli så himla skönt att kunna komma hem på kvällarna och bara vara fri från allt plugg. Nu närmar sig examen med sjukt stora stormsteg. Wi!

Fredag

Så mysig liten dag igår. Vi var lediga och gjorde bara sådant vi gillar. Vi promenerade bort till vår nya lägenhet och kollade in bygget. Fortsatte bort mot Haga och tittade på stolar, lampor och lite annat fint som vi vill ha när vi flyttar in. Vi tränade tillsammans. Älskar att träna tillsammans. Fikade. Gick lite på stan. Köpte en flaska vin, drack den till fajitas och Idol i soffan. Och så somnade vi i varandras armar. 

Skulle vilja att alla dagar var såna lediga dagar. 

Obs! Politik.

Egentligen spelar det ju kanske inte så stor roll vilket parti någon röstar på. Det är klart att jag och alla mina nära inte röstar likadant och det är klart att ens värderingar och åsikter skiljer sig. Men ärligt talat. Jag skulle inte kunna bibehålla en god relation med någon som röstat SD. 

Behöver jag ens gå in på varför? We've heard it all, verkligen. Så mycket propaganda, så många krönikor och så mycket åsikter i sociala medier. Det känns som att ALLA inte tycker som SD. Men ändå så många röster. Man kan ju numer räkna med att någon i ens umgängeskrets har röstat på dem. Och det gör mig lite illamående. Att människor runt omkring oss, vanliga Svenssons, inte har mer vett i skallen än att de går till vallokalen och lägger en röst på rasismens parti. På ett parti som går emot vår mest grundläggande lag - att alla människor är lika mycket värda. Fråga vilken femåring som helst och även de är medvetna om att det är så.

Ingen föds rasist, precis som att ingen föds till mördare eller brottsling. Det är någonting man blir. Någonting man till viss del väljer. 

Och vi kan liksom inte "rättfärdiga" det med att det bara är lågutbildade unga män som röstar på SD. Även i välutbildade hem på självaste Lidingö röstar människor på rasism och människors OLIKA värde. Hur blev det så? Hur blev världen så ond? Hur kan exempelvis sjuksköterskor rösta på SD? Vi handlar efter etiska riktlinjer som säger att alla har rätt till likvärdig vård. Att alla ska räddas. Även om man skulle få in en dömd barnpedofil på operationsbordet så måste vi såklart göra allt även för hen. Självklart. För vi ser bortom hudfärg, etnisk bakgrund, sociala förhållanden, osv. Det är så självklart. Hur kan man då i verkliga livet lägga sin röst på något som säger tvärtemot? Jävla hyckleri.

Jag har svårt för att prata om politik. Tycker att det blir konstig och lite otrevlig stämning när ämnet tas upp. Jag blir illa till mods, för jag vet att det inte går att lita på någon längre. Jag vet att det i sällskapet statistiskt sett finns sverigedemokrater bland oss. Och då vill jag bara dra mig undan. För det märks så väl tendenser på människor. Jag vet inte hur många samtal jag haft med människor inför valet som var, där det slutade med att jag mådde illa för att sådana tydliga SD-tendenser märktes. Överallt bland oss går det smygrasister. Som tänker precis tvärtemot vad jag tycker. 

Och då spelar politiken ganska stor roll ändå. Det spelar visst roll vad folk röstar på. Skulle bli enormt ledsen om någon i min familj eller utav mina närmaste skulle rösta SD. Inte bara av principskäl, utan också för att det skulle visa hur olika vi är. Och när ens grundvärderingar står så långt ifrån varandra, vad har man då för relation? 

Egentligen tycker jag att det är ganska viktigt att exempelvis jag och Martin röstar likadant. Kanske inte nödvändigtvis på exakt samma parti, men att vi står åt samma håll. Att vi dras till samma färg. Det säger så mycket ändå. Att vi kommer från hem med ganska lika värderingar. Att vi har ganska lika syn på många stora frågor. Och just sådant är så viktigt när man blir lite äldre och vill leva ihop för alltid. Skulle ha svårt att leva tillsammans med någon som har knallblå åsikter, för då är vi helt enkelt inte alls stöpta ur likadana formar. Och det är klart att man inte behöver vara det, men för mig är det viktigt. 

Jag har ett illrött hjärta. Det bultar för alla människors lika värde. För att jämna ut klasskillnader och för att alla ska ha samma förutsättningar. Förstår inte vitsen med reformer och regler som endast gynnar de välbärgade i samhället. Alex Schulman berättade en så fin sak om sin far en gång. Hans pappa var en framgångsrik producent och hade gott om pengar. Han hade sagt såhär:

"Jag tjänar tre-fyra gånger så mycket som en sjuksköterska. Men om jag blir sjuk så betyder inte det att ambulansen kommer tre-fyra gånger så snabbt hem till mig. Och det är precis i sin ordning. Något annat vore galet."

Jag tycker att det sammanfattar vad jag tycker så bra. Vad jag egentligen tycker att alla borde tycka. Vi får en röst var fjärde år. Och hur mycket mer pengar ger det oss egentligen i plånboken när skatterna sänks? Och vem är det egentligen som får mer pengar i plånboken? Jo, det är människor som redan har pengar. Som redan går runt och klarar sig bra. Bertil, 52 på Lidingö kanske får några tusenlappar att addera till sina redan 50.000 kronor. Vad tusan gör det honom? Vad tusan ska han behöva dem till? Han har redan råd med tandvård, sjukvård och allt man behöver. 

Men för den lilla människa. Den som inte har så mycket. Om skatterna sänks så sänks bidragen, och vem drabbas då? Den lilla människan. Och rent krasst kan man säga att man tar från de som redan inte har så mycket och ger till den som redan har så det räcker och blir över. Det är ju att generalisera och förenkla, men i det stora hela är det ju så. 

Den där rösten vi får var fjärde år. Den som kan ge en några hundralappar mer i plånboken, varför inte lägga den rösten på en värld som jämnar ut klyftorna? Som likt Robin Hood tar lite mer från de rika och ger till de mindre privilegiade. 

För mig är det så självklart. Och jag skulle ärligt talat bli så jäkla provocerad om min närmsta person, exempelvis min partner, tyckte något annat. 

Så visst är det viktigt. Livsviktigt för många. 

Lilla familjen

Tog ett dygn i Torsby hemma hos mina gosisar. Älskar mittenbilden! Haha. 

Föräldraskap och sånt

Vi har pratat mycket om framtiden i helgen. Och om föräldraskap och barn. Om vuxenlivet och hur man ska klara att ha en relation med någon hela livet och trivas i den. Jag vill ha många barn. Jag har alltid varit otroligt barnkär. Kanske mycket för att jag inte haft några barn i min närhet. Jag har inga yngre syskon, inga yngre kusiner, inga kompisar med barn eller småsyskon, osv. Jag brukar säga att jag inte känner några bebisar, och det tycker jag är så himla trist. Jag vet ingen som skiner upp som jag gör, när jag ser en bebis eller ett litet barn. Jag kan typ räkna på två händer antalet gånger jag hållit i en bebis i mitt liv. Jag som älskar alla bebisar! Det är inte klokt.

Så jag vill ha fyra. Minst. Skulle absolut kunna tänka mig fler, om man hinner och orkar. Jag är en familjeperson och jag tycker att om man har en stor familj så är man rik. Har alltid velat ha barn ganska ung. När jag var tonåring trodde jag nog att jag skulle vara mamma nu. Men så kommer ju livet emellan såklart. Och man får andra perspektiv och drömmar. Jag vill fortfarande bli en relativt ung mamma och ha många barn, men jag vill samtidigt vänta. Jag vill ha ett fast jobb och kunna försörja mig själv. Jag vill inte att min pojkvän ska arbeta medan jag är mammaledig och får pengar enligt försäkringskassans lägstanivå. Jag vill kunna dra mitt strå till stacken och att han ska kunna vara pappaledig minst lika länge som jag, och att vi ändå skulle klara oss och gå runt.

Det är plötsligt så många andra saker som blir viktiga när man blir vuxen. Jag har alltid tänkt att ekonomi och sociala situationer löser sig om man verkligen vill ha barn, och så är det kanske också. Men vilket pris får man betala då? Vi har ju faktiskt privilegiet att kunna styra när vi vill satsa på att bli gravida, och då kan man ju skapa de allra bästa förutsättningarna först. Och att skapa jämställda förutsättningar för mig och min partner innan vi skaffar barn, det känns så himla viktigt. Och lika viktigt känns det att vi får en tid tillsammans, bara vi två, innan vi går vidare och tänker på bebislivet. Jag vill att jag och Martin ska ha några år tillsammans då vi bara kan njuta av varandra och göra saker bara vi två, innan det blir aktuellt för familj (känner att jag kanske gick några steg i förväg nu, hehe). Jag tror att den grunden är så otroligt viktig om man ska kunna leva ihop för alltid. Och det är ju det som är målet. När jag skaffat barn med en man, så vill jag ju stanna där i all evighet. Vill såklart inte att mina barn får se sina föräldrar skiljas. Och att ha fått några år tillsammans som bygger grunden för vilka vi två är tillsammans tror jag är så viktig. Hur ska man annars hitta varandra när man glider som längst ifrån varann, mitt uppe i blöjbyten och vaknätter? Jag vill kunna ha roligt och trivas med honom. Resa, göra spontangrejer och bygga en trygg vardag som jag verkligen älskar. Det är nog väldigt viktigt att ha den tiden att stå på när det tryter lite, vilket det såklart kommer göra många gånger.

Jag förstår att man lockas av tanken på barn tidigt. Det ligger ju så nära känslan av nyförälskelse och allt det där. Men barn är ett ansvar man aldrig tas ifrån. Man måste vara lite färdig med sig själv innan man bestämmer sig för att satsa på det. Självmedvetenhet och reflekterande är så viktigt. Man måste ju skydda sina barn från ens egna dåliga sidor. Inte föra över sådant hos en själv som inte är så charmigt. Det sägs ju att föräldraskapet är som en snårig väg där det gäller att lägga över så lite dåligheter som möjligt till sina barn. Och då behöver man vara självmedveten och mogen. Jag vill kunna vara världens bästa mamma till mina barn och vara medveten om vem jag är och vem jag vill vara som förälder. Och jag vill vara säker på att min relation med mina barns pappa är så stark och trygg att den har potential till att hålla hela livet. Att vi fått en grund att stå på och känner oss färdiga med det fria liv det innebär att bara vara vi två. Jag vill att vi ska längta och längta och sätta ett barn till världen som verkligen kommer vara efterlängtat, älskat och helt rätt. Ett barn får aldrig komma till för att rädda eller läka något. Relationen till ens partner ska ju vara på topp när man bestämmer sig för barn. Inte fallfärdig eller i behov av en frisk fläkt. Då ger man ju absolut inte relationen alla förutsättningar att hålla genom hela livet, och inte heller ger man barnet bästa förutsättningarna till världens bästa föräldrar.

Jag vill att mina fyra (eller fler) barn ska få se verkligheten. Att mamma faktiskt också är ledsen ibland. Att människor runt omkring oss dör. Och att mamma och pappa inte alltid är sams. Jag vill vara en öppen mamma. En som pratar om allt och som mina barn alltid kan komma till i alla lägen. Jag vill vara den de ringer först när någonting extraordinärt har hänt i deras liv. Jag vill inte vara mamman som bara får veta allt det ytliga, och aldrig lära känna mina barn på djupet. Vill att de ska kunna delge mig allt, och jag ska aldrig döma dem. Jag ska vara kärleksfull genom allt. Vårda och uppfostra med så mycket kärlek att de aldrig någonsin behöver tveka på om jag älskar dem tillräckligt. Jag vill vara deras närmsta. Den de tackar i ett tacktal. Den de vänder sig till om råd. Den de ringer när killen gjort slut. Den vars famn de gråter ut i.

Jag vill vara världens bästa mamma. Och förutsättningarna till att bli det kan jag bara ge mig själv genom att reflektera över mig själv, ifrågasätta mina handlingar och genom att jobba med mig själv hela tiden. Samtidigt som jag skapar den bästa miljön rent praktiskt, genom en god relation, en trygg vardag, en stabil ekonomi, osv.

Jag tror tyvärr att många föräldrar eller blivande föräldrar inte riktigt optimerat förutsättningarna till att ge sina barn bästa tänkbara föräldrar. Och det tycker jag att alla barn förtjänar. Föräldrar som ansträngt sig och som gjort allt de kan.

Berlin!

Finns ingen som Lina. Ingen man kan ha så kloka och reflekterande samtal med. Ingen som egentligen är så lik mig. Ingen som delar samma matkärlek som mig (jo, kanske Elina då) och ingen som är så eldig.

Vi har haft en så fantastisk helg! Puss och tack.

Hejdå lägenheten

Det kan vara så att jag just nu är jordens tröttaste människa. De senaste veckorna har varit så jäkla jobbiga. Herregud vad stressad jag varit över studierna. Och så mycket ångest jag haft. Idag kom urladdningen med vår jättetenta. Det gick inte jättebra, men det finns absolut en chans till att jag klarade den. Sen åkte jag direkt och flyttstädade min lilla lägenhet. Jag och Martin var där igår kväll och hämtade det sista, och sa hejdå. Konstaterade att vi har många fina minnen därifrån från vår allra första tid ihop. Då blev det faktiskt lite vemodigt. Det är det alltid att lämna ett hem för ett annat. Det sitter så många historier i väggarna och i just den här lägenheten så har jag gjort en sån resa. Levt ensam, lärt mig ta hand om mig själv och haft många ensamma kvällar och tillslut faktiskt trivts med det. Och så träffade jag min Martin när jag bodde där. Och såna saker är så fina att se tillbaka på i efterhand. Inte ens en vecka efter att vi haft vår första dejt så firade vi midsommar tillsammans hemma hos mig. Och mitt i natten cyklade vi iväg till Kroppkärrssjön och badade nakna i den svinkalla midsommarnatten. Cyklade fnissandes hem i bara handdukarna. Hihi. Det var i den här lägenheten som han sa att han var kär i mig för första gången. I den här lägenheten vi så småningom blev vi. 

Men nu har jag lämnat min nyckel till nästa aspirant. För nu ska jag flytta hem till världens bästa kille ett tag, innan vi flyttar vidare till vår gemensamma lägenhet i januari. Pang sa det, och nu är allt bara så självklart. Det är klart att det är honom jag ska vara med. Och det är klart det är honom jag ska satsa allt med. 

Nu blir det inget mer flytta ihop. För jag har hittat hem. 

Inredning

Så fort vi skrivit kontrakt på vår nya lägenhet så började jag såklart printscreena precis allt jag råkar på i inredningsväg som jag gillar. Ett hett tips är Ellos hemavdelning. De har jättemycket fina möbler! Och H&M home har jättemycket fina dekorationer. Ljuslyktor, korgar, prydnadskuddar, osv. Vi har som tur är väldigt lika inredningssmak. Vi vill att det ska vara neutrala färger på större möbler och saker man inte direkt byter ut så ofta, med lite möbler i mörkare trä och så färg i dekorationerna. Martin gillar lite 50-talsstil, och jag tycker också att det är väldigt fint om man blandar med moderna saker. Vill absolut inte ha ett helvitt shabby chic-hem med volanger och väggord (ärligt... amor vincit omnia på väggen, varför?!) överallt. Jag vill att det ska vara modernt, funktionellt och med eftertanke i varenda pinal. Inte bara köpa köksstolar bara för att man måste, utan verkligen vänta tills man hittar några man verkligen gillar. Metall och marmortrenden tycker jag är jättejättefin. Men det får inte bli för mycket och det ska vara små detaljer i så fall. Sånt man kan byta ut och flytta runt. Grundstommen i hemmet ska vara möbler och saker man verkligen gillar och som är tidlösa. Ett robust köksbord i trä tröttnar man ju liksom inte på. Båda två gillar färgglada och roliga tavlor. Vi ska göra en tavelvägg med tavlor och andra saker i olika storlekar. Foton i olika format blandat med LP-covers, någon inramad konsertbiljett, en lite spegel och lite annat fint. Matplatsen ska stå centralt i rummet. Det är öppen planlösning mellan kök och vardagsrum så matbordet ska liksom stå mitt på golvet, och inte mot någon vägg. Tycker det är så fint när matplatsen blir rummets mittpunkt. 

Vi har tänkt och planerat så mycket kring hur vi ska inreda! Vi är väldigt förväntansfulla. Det mesta har vi redan, så det är egentligen inte så mycket vi behöver. Men det är såklart massor man vill ha ändå. Till våren ska vi även inreda vår stora balkong! Martin tjatar om att vi måste odla lite örter och grönsaker (haha, så gullig!) och jag vill ha ljusslingor, trämöbler med mjuka fårskinn över, någon fin mönstrad matta, massor av växter och blommor, levande ljus och bekväma ställen att sitta och dricka vin på på kvällarna. Dessutom har vi sovrumsfönster ut mot balkongen så att man kan öppna upp och spela musik från sovrummet eller ligga och prata varandra mellan sovrum och balkong (hur ofta nu det kommer ske, haha). 

Här är några fina och fiffiga saker:

En wifi-tavla måste man såklart ha nu för tiden.

Den här marmorbrickan är redan köpt. Utan Martins tillstånd! H&M home. 

Även denna korg i mässing. H&M home.

Den här har jag också köpt. Från Ellos.

De här kubhyllorna skulle jag vilja ha och ställa fina saker i.

Den här lampan är inhandlad, från Ellos. 

Två runda soffbord med marmorskiva. Ååååh. De vill jag ha. Dessvärre gillar inte Martin marmor (stor sorg). 

Det här avlastningsbordet från Mio skulle vara fint i hallen.

Den här tavlan ska vi sätta i köket.

Den här underbara hyllan från Bruka design måste jag ha.

De här gillar jag också.

Och en sån här måste man ju ha. De är så fina! 

Den här vill vi ha i hallen som man kan lägga mössor och sånt i. Från Åhlens.

Så fin! 

Den här vill vi (läs: jag) ha i vår (läs: min) walk in closet! Förhandling angående hur många plagg han får hänga in där pågår fortfarande. 

Men glasunderlägg i marmor måste väl gå bra (tindrar med ögonen)? 

The no filter-version av livet

Ingen talar någonsin om bråken. De där fighterna när man somnar ovänner. Eller ja. När man tillslut somnar på soffan klockan 04, för att tröttheten till sist ändå tar över ångesten och gråten. När man ligger tysta rygg mot rygg. När man tiger och de där ögonblicken då allt bara känns hopplöst. Det är som att när man bråkar med någon man bryr sig väldigt mycket om, så har bråken olika faser. Precis som att det finns en sorgeprocess, så finns även en process för de smutsiga meningsskiljaktigheter och svek som förvandlas till stora bråk.

Man tiger. Den ena tjatar för att få veta vad som pågår. Man tiger ännu mer. Men tillslut vräker man bara ur sig. Ord faller lika snabbt som tårar nedför kinderna. Man säger kanske lite för mycket. Eller också alldeles för lite. Hur som helst så slutar det i att man somnar utan att pussas godnatt. Utan någon kärlek. Och utan det som från första början var anledningen till att man valde varandra. Eller så envisas man med att bara fortsätta bråka i all oändlighet. Det kommer en fas då man känner en fighting spirit, där man ska kämpa och kriga för att det ska bli bra. För att få somna hand i hand och nära nära. Men likväl finns det en fas då man är beredd att ge upp. Då man står förberedd inför att packa en väska och dra. Och så kommer ångesten. Rivande och grumlig. Den slår en för att man rivit upp någonting i det allra viktigaste man har. För att man skapat problem istället för att bita ihop. Ångest över vilken härlig kväll vi hade kunnat ha, men hur vi istället valde gråten och skriken. Ångest över att det kanske inte ordnar sig denna gång. Ångest över att den andra kanske fått nog av ens tjat och missnöje. Över att man inte duger och aldrig nånsin kanske kommer göra det. Och över att kärleken kanske inte räcker till.

Men tillsist kommer fasen då man bara vill bli sams. Det finns en maxtid för hur länge man orkar vara osams. Och för hur länge man kan gå utan att få vara i varandras famn igen. Man kanske lägger saker och ting åt sidan bara för att få slut på eländet. Och det. Det är ingen bra lösning. Det är bättre att kriga och diskutera allting innan man kommer till den här fasen. För har man nått hit och fortfarande inte förstår varandra eller kommit fram till någon lösning, då kommer garanterat samma ämne tas upp igen och förvandlas till kanske ett ännu större bråk. Den här fasen är farlig. Längtan och saknad gör att man liksom glömmer bort varför man ens bråkade, för det känns viktigare att få ligga hud mot hud och andas samma luft. Och det känns ju underbart när man är sams igen. Som att man precis vunnit tillbaka sin kärlek efter timmar eller dagar av blodig strid. Men egentligen finns ju problemen kvar. Locket läggs bara på. Och om några veckor eller så, så reser locket av och man är där igen. 

Just därför är det så himla viktigt att prata med varandra. Att reda ut och att diskutera sig fram. Att göra allt för att förstå varandra. Sluta upp med dramat och fokusera på att lösa problemet istället för att promt insistera på att tiga för att inte vara den som säger något först. Man måste svälja stoltheten. Annars kommer man ingen vart. För när man stridar så länge att man ger upp för att man bara inte orkar längre, då har man bara stridat i onödan. Som att jobba dag och natt utan att få någon lön för det. 

Ingen talar någonsin om bråken. Vi är för stolta för att dela med oss. Kanske är det för intimt. Men egentligen. Vi delar med oss av de stunder då vi är som mest nära och vill visa upp för alla hur kära vi är, och vilken stor kärlek just vi har. Vi visar alla nyanser av den lycka som finns. Är inte det intimare på något sätt? De där sömnlösa nätterna då man gråtit och bråkat och gråtit och bråkat, då brukar jag alltid fundera på om det bara är jag och mitt liv som innehåller sånt här. Om det bara är jag som är för stolt för att ta första steget till att bli sams. Och om det bara är jag och min pojkvän som ibland inte förstår varandra hur vi än vrider och vänder på orden. 

För ingen talar någonsin om bråken. Det är en dörr som är stängd. Och det är klart att ingen vill tala om det som är känsligt och gör ont, och vara öppen med det. Men jag tycker att det är viktigt att ändå visa varandra fler sidor än ett perfekt rosa liv på Instagram. Livet kommer inte med filter. Och det vore fint på nåt sätt när man ligger ensam i natten och gråter sig till sömns, att veta att alla runt omkring en också gör det ibland. Att inte alla par alltid är helt fruktansvärt kära och aldrig skriker till varandra eller gråter för att den andra inte förstår. 

Det är klart att det inte bara är mitt liv som inte är Instagram-tillrättagjort hela tiden. 

Mitt glada november

De senaste veckorna har varit så sjukt stressiga på pluggfronten. Och på fredag sker den totala urladdningen med vår nationella kliniska slutexamination, där vi gör en tenta som innefattar allting vi lärt oss under dessa tre år. Egentligen ska man inte behöva plugga inför den tentan för att man ska komma ihåg allting man lärt sig. Men så är det ju inte. Det är orimligt. Och eftersom precis vad som helst kan komma upp så måste man ju fräscha upp minnet i precis allt. Vi nötar och nötar, men man kan ju ändå aldrig känna sig bra förberedd inför en sådan tenta. Jag hoppas bara att det inte blir så mycket reumatologi och ortopedi. Det är inte mina starka sidor. 

Mitt uppe i allt så håller jag på att flytta ur min lägenhet. Jag flyttar in hos Martin i två månader, innan vi ska flytta ihop i en helt ny lägenhet! Det ska bli underbart. Det blir lite kaos nu i två månader med saker överallt och nerpackade på olika ställen, men det är det värt. Vi längtar så mycket efter att få flytta in i vår helt nya fräscha lägenhet där vi tillsammans får bygga vårt bo. Vi har redan planerat och bestämt hur nästan allt ska se ut och vilka saker vi ska ha vart. Är så pirrig och glad över det! Det är klart att det är lite tidigt och att allting gått väldigt fort, men vi ser ingen anledning i att vänta när det känns så rätt. Och när vi ändå bara är tillsammans hela tiden och i stort sett bor ihop.

Livet kommer kännas 1000 gånger bättre efter tentan på fredag. Och på lördag morgon flyger jag och Lina till Berlin för en liten weekend! Sen är det bara en hemtenta kvar och 6 veckors praktik så är jag i mål! Förhoppningsvis. Risken för omtentor finns alltid.

Tänk att det är mitten av november, då jag vanligtvis har deppat ihop och jag är så himla glad och positiv. Det är många år sen jag var det såhär års. Mår så bra med min Martin. Och jag har så underbara vänner. Vi ska snart flytta till en jättefin lägenhet som vi ska få inreda och jag har världens bästa lilla familj som jag älskar över allt annat. Om två månader har jag min kandidatexamen från universitetet och får äntligen börja jobba! Och det är snart jul, vilket betyder familjehäng och en Milou som ska öppna julklappar. 

Det är klart att jag är lycklig. Jag har ju allt!

MAT

Jag gjorde en så himla god carbonara häromdagen! Kan man någonsin tröttna på massor av bacon, pasta och parmesan? Och så smörstekt sparris med salt och pappar. Mmm. Så gott. Både jag och M har överträffat oss själva i matlagningen denna vecka. Haha! Jag älskar att dela vardagssysslor med honom. Det är ju så mycket roligare och enklare att hjälpas åt och det är ju så himla härligt att få slippa sånt när man är stressad och kommer hem sent. Känner så mycket kärlek till honom när jag kommer hem helt tom i huvudet klockan fem efter en heldag med föreläsningar och han har gjort så jäkla god mat. Vill bara omfamna honom i världens största kram. 

Vägen till mitt lilla hjärta går också lite genom magen. Hihi.

Ps. Han är så fin i svartvitt. 

Ångesten och pirret

Vi har otroligt mycket att göra på pluggfronten. Man hinner knappt andas mellan passen. C-uppsatsen har dränkt mig i ångest och stress. Det är helt otroligt. Jag trodde vi skulle vara glada igår och lättade över att vi lämnat in, men vi känner varken glädje eller har lämnat in. Vi är i princip färdiga, men det finns alltid finjusteringar. En uppsats blir aldrig perfekt, vilket är svårt att erkänna för sig själv.
Måste dock lämna uppsatsen bakom mig ganska precis nu. Ingen tid till att slappna av direkt. Vi har nationell klinisk slutexaminations-tenta om 13 dagar. En tenta som omfattar allt vi lärt oss på tre år. Dessutom innehåller den en läkemedelsräkningsdel som kräver 100% rätt, annars underkänns man. Jag har absolut inte svårt för matematik eller räkning, men just pressen att det ska vara 100% och att man har typ 1 omtentatillfälle innan examen.

Herregud. Inte nog med det. Inom dessa 13 dagar ska vi även examineras i cancersjukdomar. Och om vi får vila efter denna maffiga tenta? Åh nej, åh nej. Då har man fem dagar på sig att knåpa ihop en mastig hemtenta.

GUD JAG ORKAR BARA INTE.

Tidigare terminer har flutit på så himla bra. Vi har ärligt talat haft det väldigt lindrigt och härligt. Men nu har de dragit på några växlar i sista terminen. Som att de vill ge oss extra mycket motivation och längtan efter att till slut få den där examen. Jag är ändå väldigt flitig och duktig. Ändå sitter jag här och klagar. Hela den här veckan har varit ett ångesttöcken. Man har vaknat på morgnarna med ett ryck och belarmats av tung ångest som bosatt sig i kroppen.

Den 21 november är den här hetsen över och vi går ut på sex veckors praktik, som är det sista vi gör. Det ska bli helt obeskrivligt skönt. Kommer inte kunna må riktigt bra innan dess.

Jag vet ärligt talat inte vad jag skulle göra om jag inte hade en så fungerande och härlig vardag i övrigt. Beundrar de klasskompisar som har barn och långt att resa till och från universitetet. Jag tycker knappt att min vardag går ihop, trots att jag bara har mig själv att ta hänsyn till och inte direkt har några andra måsten. Jag får komma hem till en varm gosig pojkvän varje kväll och direkt jag kommer innanför dörren kan jag stänga av allt annat någorlunda bra. Vi har så himla mysiga kvällar och utan dem hade jag nog deppat ihop vid det här laget. Att vara kär underlättar ju, om man säger så. Och att träffa M vid den här tidpunkten känns som perfekt. Varken tidigare eller senare hade varit bra. Jag hade aldrig haft tid att börja dejta någon nu, så det var väl tur att vi ägnade hela sommaren till att syssla med sådant. När sommaren sen var över var det ganska klart att det var vi och man slapp (äntligen) den där lilla klumpen i magen man alltid har när man inte riktigt vet.

Är så glad över att vi fick en sån sommar tillsammans. Kommer alltid minnas det som den ljusaste sommaren av alla. Och hur sommarpirret sedan övergick i något som så snabbt kändes så etablerat och vasst. Som att vi hade kunnat gå upp i boxningsringen med det som finns mellan oss och slåss. Vi har bara känt varandra i några få månader och det är inte alls många dagar sedan egentligen, som vi satt i en park på vår första dejt och pratade hela sommarnatten igenom. Men ibland känns det som att han alltid funnits i mitt liv, som att det är så självklart. Vi somnar om kvällarna och han håller armarna kring mig som att de alltid funnits där. Samtidigt blir jag ibland så förundrad när jag tittar på honom när han inte ser att jag tittar, och tänker att han faktiskt är min.

Det finns ingen annan. Vill aldrig att det ska vara någon annan. Det finns många i världen som man kan dela sitt liv med och som kan göra en lycklig. Jag tror inte på att det bara finns en. Men så lycklig som han gör mig. Det kan bara finnas en som får mig att känna just så.