Bloggen finns nu under:  ihttp://nouw.com/johannajoo istället. 

Bra natt

Bild från förlossningen!

Signe har haft sin bästa natt på länge! Hon får 1-2 mål ersättning per dag beroende på om hon vill ta flaskan eller inte. Igår fick hon först flaskan och sen bröstet och så varvade vi så en stund. Hon är otroligt kinkig med temperaturen på ersättningen, kanske för att hon är van den perfekta tempen på bröstmjölken. Hur som helst så sov hon mellan 23-04 och sen mellan 05-08 ungefär. Och så låg vi i sängen till 10 sen och myste. Hon ligger och babblar och jag halvsover. Hon är oftast så nöjd när hon vaknar på natten och morgonen. Ligger för sig själv och sprattlar. Lilla älsklingen!

Hoppas den här sömnen håller i sig. Jag sover ganska bra annars också men inte såhär bra! Idag blir det en promenad för oss, annars bara mys. Gud vad jag älskar mammaledighet! 

Jämställt föräldraskap

Man kan försöka föreställa sig innan hur det ska bli när man får barn. Man kan försöka förbereda sig, försöka tänka sig hur livet kommer förändras. Men det går inte. Eller jag kunde åtminstone inte ens drömma om hur det skulle bli.

Den allra största förändringen för mig själv har varit att man numer alltid sätter Signe i första hand. Hela mitt liv styrs av henne. Vi lever i symbios, jag och hon. Hela min kropp har fogat sig efter henne och vi hör liksom ihop på ett sätt som är helt otroligt. Hon har legat i min kropp i nio månader, jag födde henne och sen har vi suttit ihop sen dess. Den kroppsliga kontakten är något helt nytt för mig. Det gör ont i hela kroppen när hon är ledsen. Vi sover tätt intill på nätterna och jag vaknar av minsta lilla ljud hon gör. Vi rör oss tillsammans i takt. Hon är så extremt beroende av mig för sin överlevnad och utveckling, och det gör något med mig. Hela mitt liv är nu dedikerat till henne.

Rent konkret så betyder det att jag lever med Signe 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan. Det finns knappt tid till egentid egentligen, mer än en stund på dagen när hon sover. Då kan jag hinna gå till gymmet om Martin är hemma eller typ ta en dusch, laga mat, etc. Annars måste jag vara tillgänglig precis hela tiden. Och det är en sån jäkla kontrast mot livet innan. Då ligger man i soffan en hel dag, åker och handlar, går ut på stan, planerar en middag med tjejkompisarna, osv. Allt sådant får man lägga på hyllan ett tag. Självklart kan man planera saker och ta med henne, men det är ett otroligt moment att ta med ett spädbarn på restaurang till exempel. Man vill helst av allt vara hemma hela tiden. Där går allt som smidigast. Nu är vi ju också förstagångsföräldrar och nya inför precis allt, så det är klart vi inte är de allra modigaste föräldrarna som drar med sitt barn på allt möjligt.

Det går inte att fatta för någon som inte är mamma (det ÄR ju faktiskt inte samma sak för pappan) hur tillgänglig man måste vara. Från att bara anpassa sig efter sig själv och göra vad man vill, till att ge sig själv totalt till någon annan. Martin kan ju åka iväg till golfbanan när han vill, gå ut med kompisar, osv. Jag kan aldrig tänka på mig själv och göra sådana saker. Jag och mina tuttar måste finnas där hela tiden. För i min närhet och i mina bröst finns Signes näring och största tröst. Att sticka iväg i några timmar blir då omöjligt. 

Föräldraskapet är inte jämställt så länge mamman ammar. Eller egentligen så länge mamman är gravid och föder barnet. Det finns en modersinstikt hos oss kvinnor som fött barn, som jag inte ser hos Martin. Och det är ju inte för att han älskar Signe mindre eller så, utan för att han biologiskt inte är skapt så. Han sover hela nätterna utan att vakna, medan jag vaknar så fort Signe piper lite. Jag hör skillnad på hennes skrik och något ljud på gatan, medan Martin måste gå ut på balkongen och se om det var Signe som lät (när hon sover på balkongen). När Signe skriker rinner mjölken till i mina tuttar. Hon har levt inuti mig och snart har vi levt med varandra i ett år. Martin har bara känt henne i drygt två månader. Det är klart man får ett försprång och det är klart ens instinkter är något helt annat än en pappas. 

Jag kan bli SÅ avundsjuk på Martin som sedan Signe kom sovit hela nätterna och vaknar på morgonen helt ovetandes om att Signe varit vaken tre, fyra eller fem gånger. Och jag är avundsjuk på att han kan åka iväg när som helst och hitta på någonting han gillar. För Signe är inte kroppsligt beroende av honom. Jag kan bara inte lämna henne så länge jag ammar. Och den där extrema kroppsliga kontakten vi har gör att jag inte heller klarar av att vara ifrån henne någon längre tid. Jag är på gymmet i fyrtio minuter och panikskyndar mig hem efteråt för att det värker i hela mig när jag inte sett henne på en stund. Hon är halva mitt hjärta och det blir fysiskt jobbigt att inte vara nära henne.

Jag tror absolut att pappan så småningsom kommer ikapp och att man kan få ett mer jämställt föräldraskap. Men jag tror det tar tid. Även om jag slutar amma så har vi en sån kontakt, jag och Signe. En kroppslig och fysisk kontakt som hon inte på samma sätt haft med Martin. Men i takt med att hon blir äldre och den där kontakten mellan mig och henne inte blir lika viktig längre, så kommer det nog bli annorlunda. Och när jag inte ammar längre så kan ju Martin vara med henne längre stunder utan att hon måste komma till mig för att få mat. 

Det är klart det kommer jämnas ut. Men den första tiden i ett föräldraskap är absolut inte jämställt. Det går inte att få det jämställt. Hur bra vi än är i Sverige med att pappor tar ut föräldraledighet, osv så kommer pappor aldrig kunna föda barn och amma. 

Min egentid

Att komma till gymmet är numer min enda egentid. Och även om det bara är cirka en timme 1-2 gånger i veckan så ger det så otroligt mycket energi. Dit kan jag gå och bara vara mig själv. Inte mamma, inte flickvän eller något annat. Tiden där är något jag gör enbart för mig själv och min kropp. All min tid annars går åt till att ägna mig åt någon annan (Signe). 

Jag kan slappna av lite mer nu när jag är borta från Signe. Så länge jag ammat henne och vet att hon är nöjd innan så vet jag ju att hon klarar sig utan mig i en timme. 

Eftersom det blir såpass få pass jag kan komma iväg till gymmet så försöker jag att nästan bara göra "basövningar" så som marklyft, knäböj, utfall, etc. Jag vill hålla framför allt ryggen i schack. Den tar mycket stryk när man går runt och bär på en bebis som blir tyngre och tyngre och sitter och ammar i halvknasiga ställningar. Sen så tränar jag mycket ben och säte. Ens kropp består ju mest av ben och rygg. Alla andra muskelgrupper är så små i jämförelse och jag har så lite tid till gymmet numer, så man får prioritera. Jag kan liksom inte stå och träna biceps på gymmet, för det kan då bli mitt enda pass på hela veckan.

Annars så promenerar jag i stort sett varje dag. Varierande sträckor såklart, men jag har gått många mil nu med barnvagnen. Jag är nog nere på min startvikt innan graviditeten nu, men kroppen har helt klart förändrats. Magen är ganska mycket sig lik, den är förvånadsvärt platt ändå. Men höfterna är mycket bredare och det känns som att hela jag är bredare egentligen. Över axlarna och överkroppen också. Jag har ganska svårt att se mig själv objektivt (vem har inte det) men när jag ser på bilder som Martin tagit på mig så ser jag ju att mycket förändrats. 

Och så måste det såklart få vara. Jag är så tacksam över min kropp. Men samtidigt är det inte bara "tur" att jag hade en sån lyckosam graviditet och sen kom tillbaka till ursprungsläget så snabbt. Jag har länge investerat i min kropp och det ligger många timmars träning bakom såklart. Ingenting kommer gratis längre. När man var yngre kunde man göra hur som helst och kroppen orkade ändå. Nu måste man verkligen träna och hålla igång för att orka med livet. Hade jag inte tränat under graviditeten hade jag säkert gått upp runt 30 kilo, för jag åt SÅ mycket. Jag var konstant hungrig och sugen.

Den egentid som gymmet ger mig är också så viktig. Det är bara en timme i veckan eller två, men det är så mycket värt för mig. Jag är mamma 24 timmar om dygnet och när man får barn går all energi åt till sitt barn. Det går inte att förklara för någon utan barn hur det är att bara ha en timmes egentid i veckan. Man kan inte sova när som helst eller hur mycket man vill. Inte äta när man vill, gå ut på stan hur som helst och när som helst, man kan inte bara ta bilen och åka iväg, osv. Det kanske låter förstorat, men det är verkligen en SÅN omställning. Från att bara ha haft sig själv att ta hänsyn till, till att totalt hänge sig någon annan. Det är ju verkligen så att det kan vara svårt att ta en dusch ibland. Och det är verkligen en stor kontrast mot livet innan.

Så den där egentimmen på gymmet är min fristad. Herregud vad jag njuter. Och så kommer jag hem till mina älsklingar efteråt och är en energipåfylld mamma och flickvän som är mycket gladare och piggare än utan den där timmen. 

Det är SÅ himla viktigt att ge varandra egentid och utrymme att andas lite. För Martin är det såklart enklare och han kan dra iväg när som helst eftersom Signe inte är fysiskt beroende av honom. Han får sin egentid på universitetet eller jobbet. Men jag försöker ändå alltid vara positiv till att han träffar sina vänner och spelar golf, som jag vet att han gillar. Det kan kännas surt ibland efter en dålig natt, när han sovit hela natten eftersom han inte vaknar när Signe vaknar och han sen drar iväg på en fyra timmar lång tur till golfbanan. Men jag försöker verkligen ändå vara positiv då. Jag vet att det ger tillbaka till mig och Signe sen. Att han blir en bättre och gladare pappa och pojkvän. Den energin får man se som bådas, då han då har mer att ge när jag kanske behöver vila lite.

Man får aldrig aldrig aldrig hindra varandra från att göra saker själva. Och det är så viktigt att ha någonting som bara är ens egna. Man kan inte umgås precis hela tiden och när man får barn behöver man få komma iväg själv. Då är det ju praktiskt att ha sin grej att åka iväg på. Annars blir det liksom ingen egentid. Man måste ta sig den. Det är män väldigt duktiga på tror jag. De bara bestämmer att på lördag är det golf eller fotbollskväll eller vad det nu är. Medan vi kvinnor tar ett steg tillbaka och aldrig kommer iväg. 

Jag tror det är så himla viktigt med en timme här och där som man bara får göra något man gillar, för sig själv. Och att man alltid i en relation försöker uppmuntra det. Det blir ännu mer viktigt när man får barn. 

Handfasta tips till pedanta

Frågar man typ alla tjejer i min omgivning vad de bråkar om i sina relationer så är svaret nog nästan alltid; hushållssysslor.

Och det kan man ju tycka är ganska okej ändå, för hellre bråka om hushållssysslor än om själva relationen i sig. Men å andra sidan - vi är såpass vuxna nu att vi mer sällan väljer att vara i relationer som är destruktiva. Så det vi har kvar att bråka om blir hushållssysslorna. Alltså ett ganska tryggt och bra bråk om man ska välja mellan alla slags bråk man kan ha. 

Men fy fasen så jobbigt det är ändå. Och onödigt. Det FINNS bra knep som gör att man inte behöver bråka lika ofta eller mycket om det. Båda parterna behöver bara vara villiga att verkligen göra något åt problemet.

Tro mig, jag har stor erfarenhet av hushållssysslo-bråket. Jag har haft det i alla mina relationer (säger kanske en del om mig...) Jag är pedant och jag vill att saker och ting ska vara och göras på mitt vis. Visst känner ni igen er tjejer? Vi är så allihopa, i alla fall i mitt kompisgäng. Och jag tror att vi är många som är så.

Och när man är på det viset så är första steget till förbättring att lära sig tolerera annat än det man själv är van vid. Och att lära sig förstå att den andra parten (män framför allt) inte har den där genen i sig som ser när det behövs göras saker i hemmet. Den som för en själv är SÅ självklar. 

Man kan bråka HUR många gånger som helst om varför han aldrig ser att det behöver köpas toapapper, att det är dammigt på golven eller att det står disk i diskhon. Men det kommer inte leda någonstans, tro mig. Man får bara lära sig att de inte har förmåga att se sånt. De kommer aldrig lära sig heller. Det är som en gen som saknas. De kan försöka lära sig och försöka göra sitt bästa, men det kommer aldrig bli så naturligt som det är för oss. Och varför är det så? Jag tror främst det beror på hur vi mammor uppfostrar våra söner annorlunda mot hur vi uppfostrar våra döttrar, yttre påverkan, osv. Men det är en annan diskussion.

Först när man lärt sig tolerera att allt inte kan vara exakt så som man själv är van vid, samt att hen (han) saknar en gen, så kan man börja se på hur man kan hjälpas åt med att undvika hushållssysslobråken.

Jag har testat det mesta som jag kunnat komma på. Och även om jag och Martin bråkar extremt lite och är väldigt jämställda i vår relation så har såklart även vi dessa problem. Jag är pedant och han saknar en gen (det gör han givetvis inte, men jag väljer att se på det så). 

Nu tycker jag ändå att jag till viss del lärt mig tolerera att mina standarder inte är samma som hans när det gäller städning, disk, matlagning, osv. Men jag vet, jag är långt ifrån tolerant. Jag har svårt att släppa på mina inövade sätt. Och jag är liksom inte hel-pedant med allting. Och dels därför är det nog svårt att förstå sig på mig. Jag är ombytlig och kan ena dagen vara okej med dammråttor och andra dagen få panik över dem.

Martin är som typ alla andra killar jag någonsin stött på. Det rör honom inte så mycket att det är dammigt. Först när tussarna ligger i högar synligt på golvet, tycker han det är dags att dra fram dammsugaren. Det är hans standard. Min dammsugar-arm rycker det i lite tidigare än så.

Hur ska man då mötas i det? Hur banalt det än låter så är det INTE kul att ha de där bråken, även om de inte är många eller särskilt frekventa. 

Köp en whiteboard eller svart tavla att skriva på. Vi har en på väggen i hallen. Där försöker jag uppdatera med vad som behöver göras och köpas. På så vis ser Martin den varje gång han kommer hem eller lämnar hemmet och kan göra något åt det. Där krävs en ansträngning för mig, att hålla den uppdaterad. Och det krävs en ansträngning för Martin att se den och göra något åt den.

Kommunikation! Så viktigt såklart. Jag som är den pedanta i hushållet måste säga till när det behöver göras något. Man måste bara komma över att "han måste väl kunna SE att det behövs dammsugas, det ska väl jag inte behöva säga?!" Han ser inte sånt, så get over it. Och den andra parten, den mindre pedanta behöver komma över att "gud vad hon tjatar". Viktigt också att hålla god ton. Inte: "varför dammsuger du aldrig föööör? *suck*" Utan mer: "snälla älskling kan inte du ta ett varv med dammsugaren?" Detta kräver att båda lyhörda och öppna. 

Gör tillsammans upp ett antal konkreta saker som ska ses över varje dag vid en speciell tid. Exempelvis diskhon, tvättkorgen och sängen. Den mindre pedanta ser då exempelvis över dessa tre punkter varje dag. Är det tvätt i tvättkorgen slänger man in den i maskinen, man ställer in disk som står i diskhon, osv. Då kan den pedanta parten släppa de bitarna för man vet att de blir gjorda ungefär vid samma tid varje dag. Det är bra att sätta en ungefärlig tidpunkt, för då går man inte runt och tänker "ska han se den där överfulla tvättkorgen någon gång eller?" Då vet man ungefär när han kommer ta tag i det och det = tillfredsställelse för en pedant själ. Hinner man inte, osv, då måste man såklart kommunicera och med en god ton! "Älskling, jag hinner inte ta disken nu, snälla kan du hjälpa mig". Istället för att vara tyst om det och bara strunta i det. Då kommer den pedanta parten definitivt säga senare "men åååååh har du inte tagit disken idag????"

Vi är inte världsbäst jag och Martin, absolut inte. Men vi kämpar på och börjar röra oss mer och mer framåt mot en vardag fri från hushållssysslobråken. Jag har länge tänkt att det bara är som det är och vi kommer alltid bråka om det där. MEN det finns konkreta saker att göra för förbättring. Och som alltid i en relation så måste man jobba med sig själv och försöka kompromissa med sånt den andre inte riktigt håller med om. 

Lilla björnen

Lilla familjen drack lite kaffe i solen på stan idag. Signe vaknade eftersom vagnen stod still så hon fick komma upp i famnen. Så kul att se hur hon tittar på allt så nyfiket! Och HUR sött är det inte med en liten brunbjörnsbebis i pappas famn?! Herregud. 

Flytta

Vi trivs så bra hemma i vår lägenhet. Har ju börjat tänka på att eventuellt flytta inom en snar framtid för att bo större, men ju mer jag tänker på det, desto mindre vill jag det egentligen. Visst, jag längtar efter gräs under fötterna och att ha närmare till naturen. Men det är också otroligt smidigt att bo så centralt. Allt är alltid nära och vill vi ut till en gräsmatta så får vi gå en kort promenad eller ta bilen någonstans. Lika väl måste man ju ta bilen/gå till stan om man inte bor som vi gör. Och på vintern är det ju sjukt smidigt att bo såhär. Och vinter är det ju 2/3 av året, känns det som i alla fall.

Signe kommer inte behöva ett eget rum på länge, och vi har ändå ganska bra förvaringsmöjligheter till alla hennes saker som hon kommer samla på sig. Vi får ju plats när det gäller antal kvadratmeter, men skulle främst behövt ett till rum. Ser dock inga problem i att ha henne i vårt sovrum i några år, bara hon sover i egen säng. 

Vi får se hur det känns i sommar. Det finns ju risk att vi längtar ut alldeles för mycket då. Men just nu trivs vi väldigt bra och jag känner mig verkligen hemma i den här lägenheten. Dessutom blir man sjukt bortskämd med att bo i nybyggt, så det blir svårt att "nöja" sig med något mindre nytt sen. Plus att en flytt aldrig är särskilt lockande. Det är ju verkligen det värsta som finns. 

Kanske flyttar vi om några år istället? När Martin pluggat färdigt och jag har läst min barnmorskeutbildning. Då kan vi köpa något stort och fint lagom tills det är dags för syskon till Signe. 

Eller så blir det inte alls så och vi bor i Kil med tre barn om några år. Hehe. Det blir aldrig som man tänkt.