Vi är ändå skonade där jag jobbar, på min avdelning. Vi är en gynavdelning med patienter med gynokologisk cancer och patienter med allmänna gynekologiska åkommor, så som aborter, missfall, borttagande av livmoder osv på grund av godartade saker, graviditetsillamående, osv.
Vi har i grunden 12 vårdplatser fördelade på 2 undersköterskor och 2 sjuksköterskor. Som sjuksköterska kan man alltså som mest ha 6 patienter, som man vårdar tillsammans med sin undersköterska. Så ser det ut på pappret. Det händer naturligtvis att man har 7-8 patienter också, och att andra typer av patienter beläggs hos oss.
Men antalet patienter är inte alltid det som talar om, om man har det stressigt eller inte. Det räcker ju att en patient blir dålig. Att exempelvis en kvinna mitt uppe i en sen abort börjar störtblöda. Då gäller det att agera snabbt. Eller så har man en döende cancerpatient som kräver mycket omvårdnad och medicinska åtgärder. Det kan vara att man måste spruta lugnande läkemedel, smärtstillande, medel mot illamående, osv. Sen så tar man ju hand om anhöriga runt det också. Håller handen, torkar tårar, kramar och förklarar. Det kan betyda så otroligt mycket för dem, och för att deras sista minne av sin anhöriga ska bli så bra som möjligt. Vi vårdar på så vis också patientens anhöriga, kan man säga.
Som sjuksköterska är man mycket en spindel i nätet. Förmedlar kontakter mellan patienten och olika instanser. Man kontaktar sjukgymnast, dietist, kurator, osv. Man har kontakten med patientens anhöriga, med eventuell kommunal vård, så som hemtjänst och liknande, man företräder patienter inför doktorn eftersom det är vi som identifierar problem som vi med klinisk blick bedömer och sen väljer att gå vidare med till doktorn eller ej.
Vi är kontakten mellan läkare och patient. Och mellan alla andra instanser i vården. Den som roddar, den som ringer säkert 30 samtal per dag för att ordna upp och fixa. Vi har samtidigt omvårdnadsansvaret för patienten. Vi bedömer behovet av omvårdnad, och vilka åtgärder som bör sättas in. Det är beslut som vi tar själva, och ibland i samråd med läkare.
Sen så är vi läkarnas händer, på det sättet att vi utför medicinska åtgärder som de ordinerar. Delar ut läkemedel, gör medicinsktekniska åtgärder så som sätter kateter, sond, lägger om sår, sprutar vissa läkemedel, osv.
Det är otroligt mångsidigt och aldrig långtråkigt. Man vet aldrig hur arbetsdagen kommer se ut, eftersom precis alla patienter är olika. Reagerar olika och har olika behov.
Det värsta med att vara sjuksköterska är dock orillräckligheten. Och stressen som ändå ganska ofta når oss. Vi är som sagt skonade hos oss på avdelning 14, för vi har både toppar och dalar. Det finns faktiskt dagar då vi har det riktigt bra och långt ifrån stressigt. Och jag vet att det inte ser ut så på resten av huset. Det finns avdelningar som kämpar och stressar varje dag. Som minst sagt trollar för att få allt att gå ihop.
Personalbristen är påtaglig. Hos oss är vi bra bemannade. Men man märker såklart bristen på barnmorskor, som känns krisartad. Det pratas om att man på förlossningen har svårt att få ihop sommaren. Man har inte barnmorskor som kan täcka upp. Personalen erbjuds att flytta semesterveckor, men till vilket pris? Man BEHÖVER semester. Man är ju människa själv också.
De säger att patienterna inte drabbas. Men jag förstår inte hur det går ihop i en verksamhet som jobbar med patientkontakter hela tiden? Jag förstår inte hur det inte kan påverka patientsäkerheten när personal tvingas jobba över, jobba dubbelpass, gå under av stress. Jag förstår inte.
Senast för några dagar sedan var det en artikel i NWT som handlade om en sjuksköterska och hennes arbete på avdelning 15 i Karlstad. Och det lät kanske extremt i vissa öron, men jag vet att det ser ut så på många ställen. Och jag känner igen mig själv. Här i veckan hade jag en jättestressig kväll. Hann slänga i mig matlådan på stående fot, sprang mellan olika uppgifter, ringde samtal hit och dit och pulsen var som under ett träningspass, under hela kvällen. Det var inte överbelagt på något sätt, men som sagt, en dålig patient räcker.
Jag kom hem 22:30. Hade svårt att komma ner i varv. Och när jag väl somnade, så vaknade jag sedan flera gånger under natten i ren panik. Hade jag gjort allt? Rapporterat allt till nattsköterskan? Signerade jag verkligen det där läkemedlet som jag gav? Kommer jag ihåg detta tills imorgon?
Och det är tecken på stress. Osund stress. När man sedan börjar jobba igen 07:00, så är man ganska trött och sliten. Och då börjar det om. Stressen, springet och att inte hinna ta ut sin rast, eller gå på toaletten. Och jag vet, ni som inte jobbar inom vården, ni säger: men man måste ju tänka på sig själv. Man måste ju ta sig tid att gå på toa till exempel.
Men när patienter skriker av smärta, kräks tarminnehåll eller om en döende människa har dödsångest, då prioriterar vi det. För sådana är vi. Sådan är jag. Kan inte sätta mig i lugn och ro och äta min matlåda om jag vet att patienter lider. Det är svårt att tänka på sig själv när ens yrke går ut på att tänka på andra.
Jag har jobbat sedan i januari i år, och vet redan nu att jag inte kommer orka länge på vårdavdelning. Jag kommer utbilda mig till barnmorska och jobba på en vårdcentral eller ungdomsmottagning sen. Och det är för att man faktiskt tillslut måste tänka på sig själv. Livet är mer än jobb och jag vill hålla hela livet. Det är inte rimligt att behöva gå ner i tjänstetid när man är tjugotre, men jag vet att jämngamla kollegor på andra avdelningar knappt orkar.
Jag jobbar på gyn, och vi har det nog bäst av alla. Ändå har vi dagar då svetten rinner. Då paniken och otillräckligheten sprider sig i kroppen. Det finns personal som har det så varje dag.
Och som inte kan ta ut semester när de vill, som jobbar övertid, dubbelpass och rent utav trollar för att få ihop det varje dag. Personalbristen, eller nej, sjuksköterskebristen är total. Det sker massflykt från vissa avdelningar, då arbetsbelastningen är för tung. Och när 10 sjuksköterskor slutar på grund av stress, och man kanske får in 1 ny. Ja, då blir knappast situationen bättre.
Vissa säger att det inte är lönen, men visst är det lönen. I kommunen, där man jobbar 8-17 och inga helger eller kvällar, har nya sjuksköterskor 27000 i ingångslön. I Norge 36000 NOK. Landstinget i Värmland erbjuder 24200 kronor. Det är ungefär lika mycket som en sopkörare. Med tre års utbildning och dödsmycket ansvar, så erbjuds man inte mer än så. Sen så jobbar man helger, nätter, kvällar, jul, påsk, och ta mig fasen alla obekväma tider som finns.
Känns det rimligt? Nej, det gör det inte. Inte nånstans. Och jag är säker på att fler nyexaminerade sjuksköterskor skulle stanna i Karlstad om lönen och villkoren var bättre. Varje halvår examineras 50-60 nya sjuksköterskor och vart tar alla vägen? Det borde vara tillräckligt med de som pluggar vid Karlstads universitet. Men vart tror ni att de tar vägen? Dit lönen är bättre såklart. Och dit arbetsvillkoren är bättre.
Man behöver inte vara ett snille för att förstå den ekvationen.
Vi vårdar människor här. Sliter som djur för att ge den bästa vården. Jag tänkte för ett tag sedan när jag med gråten i halsen stod inne hos en patient som bara hade timmar kvar i livet, att här står jag med hela mig själv och hela mitt hjärta. Engagerar mig, gör livet så tryggt och lugnt som möjligt i en människas sista timmar i livet. Tar hand om de som står bredvid och gråter, håller händer, kramar om. Här står jag och ingen ser vilket jobb jag gör. Hur livsviktigt det är. Här står jag och får en skämtlön, om man ser på vad jag gör i mitt arbete.
När patientens anhöriga lämnade avdelningen fick jag kramar och gråtmilda blickar och ord, som ju betyder nästan allt. De sa att jag varit fantastisk.
Och det betyder nästan allt. Nästan. Något som skulle hjälpa är även en förhöjd lön och någon som ser vad vi egentligen gör.
Någon som ser stressen och svetten som rinner nerför ens rygg. Som ser att man är en jävla ängel och räddare i nöden. Som slår knut på sig själv för patienternas bästa. Utan oss är vården ingenting. Inget alls.
Se oss. Ge oss vad vi faktiskt är förtjänta av.
