Det som skulle bli ett helginlägg

Det är så viktigt att livet inte blir någon transportsträcka. Jag har tjatat om det förut, men alltså det är så så så viktigt. Att inte hela tiden spara på det bästa, att inte hålla på att härda ut i något man inte trivs i för att det kanske blir bättre snart. Det viktiga är att se till att man mår så bra som möjligt just nu. Att se till att vardagen är fantastisk, inte bara helgerna. Och att livet känns bra just nu, och inte snart eller senare. Jag tror att om man hela tiden går och väntar på något bättre, så kommer hela livet tillslut bli så. Tänk att inse när man blir gammal att ens liv varit en transportsträcka till något som aldrig hände. Att stanna hos en partner som inte till 100% gör allt för en, varför? Och varför syssla med någonting överhuvudtaget som man inte vill göra?

Livet kan ta slut eller förändras på en sekund. Och det är nu det händer. Dagarna som bara går och går när vi väntar på att någonting ska bli bättre, eller på det rätta ögonblicket för förändring, det är de dagarna som tillslut blir hela ens liv. 

Att göra en förändring och ta tag i de här sakerna kan kännas svårt och som en lång evighetsbacke att ta sig upp för. Men man måste börja någonstans. Ta steget. Räcka ut handen till någon för att be om hjälp. Bara göra nåt i alla fall.

För man vill inte sitta där sen och önska att man kunde vrida tillbaka tiden och leva om sitt liv. Tänk ångesten i det. 

Jag vet inte hur jag kom in på det här livstjafset, jag hade bara tänkt att berätta om min härliga helg. Om alla dagar i mitt liv som är härliga nu. Jag är så kär, först och främst. Jag vill bara ligga på något mjukt och pussas hela dagarna. Det är tur att det bor ganska mycket pliktkänsla och disciplin i min kropp ändå, för annars skulle jag aldrig gå upp ur sängen på morgnarna och gå hemifrån när något så fint och morgonrufsigt ligger i sängen. När man träffar någon som det känns så sjävklart med så blir man så klarsynt. Man bara vet. Och man fattar att alla andra killar inte passar en, för de är inte som honom.

Jag vill bara ligga i skåran mellan hans hals och bröst och vara där och stanna tiden. Ingenting känns jobbigt längre, för hur det än är och vad jag än gör så är han med mig i det. Vi kan dela det som känns jobbigt, i så fall. Han sträcker ut sina långa starka armar och omfamnar mig och gör sönder ångesten i min kropp. Om delad glädje är dubbel glädje, så är delad sorg halverad sådan. Jag har visat honom hela mig och alla mina brister och fel. Jag har visat känslor som jag skäms för att visa mig själv och jag har spelat ut hela registret. Och han är ändå kvar. Tittar på mig med blå ögon och viskar att han är kär i mig. Jag kan inte fatta det. Kan någon verkligen tycka om mig även om jag visar allt det dåliga hos mig?

... Och jag som bara skulle berätta om min helg. Jag har jobbat på strokeavdelningen, där jag trivs så himla himla bra. Jag har pussats hysteriskt mycket. Sett en film. Skrattat. Varit på matmässan på Mariebergsskogen med Moa. Köpt praliner. Shoppat mig färdig inför vintern. Ätit middag med Martins föräldrar och syster. Träffat min älskade Lina. Somnat hud mot hud. Skrivit c-uppsats på en söndag på universitetet (!). Träffat mina gulliga föräldrar. Köpt en stekpanna med pappa som vi ska steka kolbullar i nu i höst (!!!) Och ikväll ska jag och M se på Idol som vi missat och göra tacos. Pussas såklart.

Jag fick en nyckel igår. Hjärtat slår bakåtkullerbyttor i bröstkorgen.

.

Han skulle bara veta hur mycket jag tänker på honom. Hur mycket jag tänker på mig själv och hur jag framstår. Jag vill vara den allra allra bästa versionen av mig själv. Vill inte att han ska se de sidor av mig som inte är så charmiga, samtidigt som jag bara vill visa honom direkt, som att dra undan ett plåster. Man väljer ju vad man vill ta med sig in i ett nytt förhållande, från de gamla man avverkat. Och man väljer ju till viss del hur man själv väljer att få sig själv att framstå som. Men vissa sidor av en är ju bara där. Jag kan inte längre dölja mitt höstdepp och de dagar då jag vaknar och bara vill sticka ner huvudet under täcket igen. Slippa möta omvärlden och det som är mitt liv. Jag kan inte längre dölja mitt tigande när någonting inte står rätt till. När jag blivit sårad, arg, besviken eller bara tänker för mycket. Jag kan inte längre dölja min rädsla. Inte heller alla de ärr som finns kvar på min kropp efter ronder jag gått tidigare i livet.

Jag är sån här. Han får ta mig så eller välja att gå. Just de här sidorna av mig är de som inte är mina bästa. Men de är fortfarande sidor av mig och jag hoppas att han kan lära sig att tackla och tycka om dem också. Det är med skräckblandad förtjusning som man öppnar upp hela registret och låter honom kika lite. Men vad är det annars för kärlek, om man inte kan visa alla nyanser av sig själv? Jag vill leva med en människa som jag kan visa allt.
Ja. Han skulle bara veta hur mycket jag tänker på honom. Hur mycket jag pratar om honom med mina kompisar. Hur jag spricker upp i ett varmt drömskt leende när jag nämner hans namn i en mening om honom. Hur jag berättar för alla jag ser hur kära vi är, hur vi hånglar i soffan om kvällarna tills läpparna blir alldeles nariga.

Vi vaknar upp tillsammans varje morgon. Och jag kisar först lite försiktigt för att se om han är vaken. Vill inte att han ska vara den som vaknar och tittar på mig först, för jag vill ha en liten liten stund för mig själv då jag bara får titta på honom och beundra hans konturer. Han är så god och så liten när han sover. Bakom ögonlocken vilar blå ögon tungt. Blå som möter mina mörkt bruna när jag försiktigt väcker honom med mina läppar. Han kisar lite försiktigt upp mot mig och ler ett sånt där leende som får det att knottra sig på min kropp. Han viskar alltid ett litet försiktigt "hej" och jag fylls med så mycket kärlek att det skulle räcka och bli över för flera år framöver. Jag lägger kinden mot hans hals och ligger där för en stund, medan vi försiktigt vaknar till liv och inser att utanför och i omvärlden har en ny dag börjat. Utanför lägenhetens fönster springer människor iväg till jobb och skola och i lägenheterna bredvid vaknar människor yrvaket upp. Men inte vi. Vi bara finns här och nu i en liten bubbla av vår sköra men goda lilla kärlek. Jag tittar på honom, och han på mig och där önskar jag att jag för all tid får stanna. Jag kysser hans lena kalufs på huvudet och låter honom komma närmre mig, så nära så att vi nog för andra ser ut som ett enda ihopslingrat köttstycke.

Det är så jag vaknar varje morgon. Och jag är tacksam hela hela tiden för att jag får vara såhär lycklig. För att han är det finaste och härligaste jag kan tänka mig. Och för att han är min.

!

Han är så jäkla snygg. Kan inte tänka mig att någonsin hålla handen på Ica med någon annan. 

Vilken höst!

Snart oktober och fortfarande bara ben! Fantastiskt. 

Vardag igen

De sista dagarna av sommarlovet spenderade jag med M i Rom. Vi hade några helt fantastiska dagar med fint väder, god mat och en mycket fin stad. Och så mycket kärlek förstås. Jag kunde inte ha fått en bättre avslutning på en underbar sommar, och inte en bättre start på denna höst! 

Jag och Henrik skriver numer c-uppsats och sitter otaliga timmar i universitetsbiblioteket och jämrar oss, skriver, bryter ihop, skriver, äter, skriver, osv. Vi är en god bit påväg och den 17 oktober ska första utkastet in! Det är väldigt snart. Herregud, vad många fler gånger vi ska hinna bryta ihop innan dess.

Denna helg har varit min första helt lediga helg på länge. Jag har ju varit ledig, men jag har inte varit hemma i Karlstad och bara kunnat sova ut och göra vad jag vill. Jag har varit i Rom, Stockholm, Ransby(!!!) och Torsby de senaste helgerna. Har haft så himla mysiga helger! Men det har varit otroligt skönt att bara ligga i soffan med M denna helg och kramas och se på film. 

Nu har han lämnat mig här i sängen för jobb. Så jag ska gå upp och diska lite åt honom. Sånt gör man för en annan person när man är kär. Hihi. 

Någonting är fel här.

Om fyra månader har jag läst tre år på universitetet och kan titulera mig legitimerad sjuksköterska. En riktig titel och ett riktigt jobb. Det tog mig tre år och snart är jag där. Och även om barnmorska är mitt slutmål, så trivs jag så oerhört bra inom sjukvården som blivande sjuksköterska också. Jag trodde aldrig att jag skulle trivas såhär bra som jag faktiskt gjort och gör. Jag är verkligen gjord för att jobba med att hjälpa och ta hand om människor. Jag bygger alltid starka patient- och anhörigrelationer och jag är sjukt bra på att ta människor. Att bli sjuksköterska handlar ju mycket om det. Att bygga relationer, att vara bra med människor. Jag har verkligen hamnat rätt.

Jag tror att bilden av sjuksköterskor är otroligt skev. Om man inte legat inne på sjukhus mycket så har man ju egentligen ingen aning om vad de gör. Det media visar är ju serier som Grey's anatomy eller House, där sjuksköterskor knappt syns. Och syns de så är det för att slava under någon doktor.

Så ser det inte ut i verkligheten. Ja, det är ju faktiskt sällan så, att verkligheten är som på tv.

Jag hade ingen aning om vad en sjuksköterska gör, innan jag började termin tre på sjuksköterskeprogrammet och kom ut på praktik i sjukhusmiljö. Jag hamnade på avdelning 64 i Torsby, som är en ortopedavdelning. Och jag blev chockad över vilken roll och vilka uppgifter sjuksköterskor har. Jag har sett varenda avsnitt av Grey's anatomy flera gånger om, och hade uppfattningen av att det springer omkring ett tjugotal läkare på varje vårdavdelning och styr och ställer. Och så var det naturligtvis inte.

Det är ju sjuksköterskorna och undersköterskorna som styr och sköter allt på avdelningen. I samarbete med doktorn, såklart. Att doktorerna på avdelningen träffar patienter ungefär 90% av tiden de arbetar, och resterande tid sitter på läkarexpeditionen framför datorn, det visste jag inte. Och att en rond innebär att doktor och sjuksköterska sätter sig ner och går igenom alla patienter, det visste jag inte heller. Hallå! På Grey's betyder ju rond att fem doktorer går runt till varje patient och rabblar vad det är för fel på dem.

Sjuksköterskor har otroligt mycket ansvar. Och tillsammans i teamet med läkare, undersköterska, sjukgymnast, med mera, så är man som sjuksköterska spindeln i nätet. På en vårdavdelning jobbar sjuksköterskor och undersköterskor tillsammans under dygnets alla timmar. Där finns en läkare tillgänglig dagtid 8-17, som sitter på sin expedition dit man får gå och rådfråga och diskutera kring allting som är medicinskt. Och med medicinskt menar man framför allt läkemedel (nästan allt handlar om läkemedel hela tiden...), undersökningar, behandlingar, osv. De andra timmarna på dygnet när doktorn inte finns på avdelningen, så finns det så kallade jourläkare att ringa på om någonting måste göras. Exempelvis om en patient försämras, om man har någon fundering kring vissa ordinationer, osv.

Men de som faktiskt finns på avdelningen hela tiden är sjuksköterskor och undersköterskor. Som tar hand om patienterna. Som får veta hur Greta 87 år träffade sin man, vilken älsklingsfärg hon har och vad hennes hund heter. Som vårdar så nära som ingen annan får gå. Som med respekt och vördnad tar hand om människor som kanske befinner sig i sin sköraste livssituation någonsin. Människor som vet att de ska dö. Människor vars liv har förändrats och aldrig kommer bli sig likt. Människor som är sjuka, sjuka som fan. Och människor som helt enkelt förlorat.

Det är sjuksköterskorna och undersköterskorna som finns där för alla de människorna. Som ger allt och lite till för att andra människor ska bli friska eller få ha det så bra som man bara kan. Som ger ett leende till han som fått en stroke och inte längre kan tala och som håller hans hand när han ska dö.

Att vara sjuksköterska är att välja ett jobb som är ovärderligt. Som man bara inte kan värdera med pengar, för det är så viktigt. Och kanske är det så de tänker, politikerna, cheferna och alla andra som bestämmer över hur mycket sjuksköterskor ska få i lön. Att det jobb vi gör är för svårt att värdera i pengar. Att kärlek, omtanke och empati inte kan mätas i pengar. Eller också är de så gammaldags att de tänker att sjuksköterskeyrket är ett kall. Ett som man bara är ämnad att utföra, och utför även om man blir betalad i bark.

Ja, någonting måste ju i alla fall ha gått snett. För det känns bara alldeles uppochnedvänt och fel att jag som alldeles snart färdig sjuksköterska igår stod och försökte förhandla upp min blivande ingångslön till 24.000 kronor i månaden. Tjugofyratusen kronor. Och det är de knappt villiga att betala. Det får man liksom vara jävligt nöjd över om man får.

Och okej då. Fine, om man gick in på 24.000 kronor och sen hade en bra löneutveckling. Ja, då skulle det kännas helt okej. Som en läkare till exempel. Läkare har inte i början av karriären så bra löner, men de har en hejdundrande löneutveckling. En överläkare innan hen går i pension kan ju tjäna 60-70-80.000 kronor i månader. Enligt lönestatistik.se så har en sjuksköterska med drygt 7 års erfarenhet kommit upp i hela 24.900 kronor. Ja, ni kan ju se själva. Löneutvecklingen är knappt en utveckling överhuvudtaget.

Och med det menar jag såklart inte att läkare inte förtjänar sina löner, för det gör de. De har ett sjukt ansvar och jobbar hårt som fan. Men det gör vi med. Vi jobbar också hårt som fan och vi har också mycket ansvar. Att vi inte ska tjäna lika mycket som läkare, det tycker inte jag heller. Men att gapet ska vara SÅ stort. Nej, det köper jag bara inte. Hur kan ett jobb som är så himla viktigt och som gör sån stor skillnad för så många, vara värt så lite? Världen går under utan sjuksköterskor och undersköterskor, och där ute sitter människor på kontor och jobbar med saker som inte gör ett jävla dugg skillnad, och tjänar miljoners miljoner.

... när vi efter 3 års utbildning får vara glada om vi lyckas skriva på en anställning med 24.000 kronor i månader i lön.

Någonting har gått snett här. Hela sommaren har jag slitit på en strokeavdelning med patienter som varit så sjuka och så sköra, att det ibland känts som att man vandrar i en enda stor misär. Jag har torkat patienters tårar, hållit deras hand, delat ut massor av varma kramar, stöttat, tröstat, lugnat ner anhöriga, gjort mina bästa kvällsmackor till mina patienter, varit noga med att ha lypsyl på läpparna på medvetslösa patienter för att jag vet att jag hade velat att någon gjorde det för mig, jag har gråtit med mina patienter och jag har försökt att ge allting av mig hela tiden för att kunna ge dem bästa möjliga upplevelse av någonting som egentligen är deras största tragedi i livet.

Säg mig, snälla säg mig hur det inte kan vara värt mer än vad en snickare tjänar, eller en sopkörare, eller ja, vilket annat jäkla yrke som helst. Jag fattar inte.

Avgrunden i det rosa molnet

Jag blir förundrad och lite stolt över att jag alltid vågar. Att jag gång på gång alltid ger allt. Att jag i alla relationer med alla typer av människor, vare sig det är vänner, familj, patienter, bekanta eller kärleksrelationer, så går jag alltid in 100%. Jag försöker vara den bästa versionen av mig. Vänder och vrider för att anpassa mig efter personen jag möter. Och jag vågar. Jag har gråtit så många tårar och fått hjärtat krossat gånger flera. Men jag vågar alltid igen. Och jag väljer att se det som en styrka. För hur ska man annars träffa rätt någon gång?

Och när man gör det. Träffar rätt. Jag hade glömt hur det känns. Eller kanske har jag inte glömt, förmodligen har det aldrig hänt mig. Alla andra som man träffat innan bleknar, och man ser klart varför det inte funkade med dem. Varför man tröttnade, varför man bråkade, varför han lämnade en, varför man aldrig var nöjd. När man träffar någon som det känns så bra med som det gör nu, så bleknar allt och alla i jämförelse. Och av ren naivitet så tror man att den här kärleken, den här känslan som just vi delar, den är större än alla andras. Vi måste ju vara så mycket bättre än allas andras vi. Visst måste det vara så? Jag kan inte förstå vad andra kan se i någon annan, för jag ser bara honom.

Men så blir man också rädd. Jag hade glömt hur det är att träffa någon och allt vad som kommer med det. Jag kan inte minnas att jag någonsin varit såhär ängslig, osäker och rädd. Det finns ett mörker inom mig, en svart avgrund som är som djupast när jag tänker på att han kan gå. Han skulle bara kunna resa sig upp och gå. Bort från mig, ut ur mitt liv. För än så länge är det som är vårt vi så skört och så tunt och så himla enkelt att slita itu. Det finns inga saker här i min lägenhet som är hans. Det finns knappt några avtryck av mig i hans liv. Det vore så enkelt för honom att radera mig ur hans liv. Som en knapptryckning på delete och så är jag borta och alldeles väck. Det blir helt svart inom mig när jag tänker så. En ångest som bara slukar mig.

Med förälskelse kommer också rädsla. Och jag tror att ju viktigare och större kärlek, desto räddare blir man. Och jag har aldrig i kärlek varit såhär rädd. Man ger sitt hjärta till någon man känt i några få månader, och så bara blundar man och hoppas på att det inte går sönder. På att han förvaltar det och vårdar det ömt med kärlek och omtanke. Kanske gör han det också. Kanske är han mitt livs kärlek. Men det vet man ju inte än. Och under tiden är man livrädd. Dödsrädd.

Men det finaste är väl ändå att den här rädslan bara är puts väck när han är nära. För då är det så självklart. Han tar ens hand och pussar lite på den, och så bara försvinner all ångest, allt det där som kryper under skinnet när man är ensam. I hans famn är jag så trygg. Han trycker in ansiktet i mitt hår och drar in djupa andetag av mig i hans kropp. Han pussar mjuka ömma spår av sina läppar över hela mitt ansikte och han viskar godnatt så tyst att jag knappt kan ana konsonanterna komma ur hans mun. Det är så många saker med honom som förundrar mig. Han har så många olika sidor och jag beundrar varenda en av dem. 

När han viskar lätta små ömma ord i mitt öra så ler jag i mörkret, och även fast det är helt kolsvart i rummet så vet jag att han ser hur jag spricker upp i ett genuint jätteleende. Jag kan inte sluta le. Jag är så lycklig att jag tror jag sprängs. Vill HAN ha mig? Vill HAN vara min? Det känns som en vinst varje gång och tiden med honom känns som lånad för jag kan inte fatta att han tänkt stanna hos mig. Även om det kanske bara är för en stund, så kan jag inte fatta att han vill tillbringa alla dygnets lediga timmar med mig. Att han vill ta med mig hem till sina föräldrar, sova med mig varje natt och hålla min hand när vi går i mataffären.

Jag är världens lyckligaste tjej. Han gör mig till världens lyckligaste tjej.

Och förälskelse och ny kärlek är helt fantastisk. Den gör under. Men jag tycker inte att man får glömma rädslan som kommer med den. Och man får inte förminska det avgrundsdjupa mörker som kommer med den rädslan. Jag är rädd hela tiden när han inte är nära. Rädd för att han ska sluta svara när jag ringer, rädd för att han ska inse att jag nog inte är så bra, rädd för att han ska gilla någon annan mer. Jag är rädd för allt hela tiden. I min ensamhet kan jag nästan bli sjukligt paranoid och fantisera ihop scenarion där han lämnar mig. 

Man glömmer så lätt, att det kommer väldigt mycket jobbigt med att träffa någon också. Men när han tittar på en på det där sättet, med så sjukt mycket kärlek i blicken, så glömmer man ju alla ensamma paranoida stunder och alla gånger man lovat att vara rädd om hjärtat sitt. Då bara trycker man upp lilla hjärtat i famnen på honom och ger det rätt ut. Bara sådär. För så stark är kärleken. Och så mycket kraft finns det i vårt vi. 

Jag tror att han är the one.