Det är såna kontraster på avdelningen där jag jobbar. På ena sidan av korridoren ligger nyblivna mammor med sina bebisar, eller mammor som snart ska föda. Och bara något rum bort kan en mamma ligga, som håller på att föda ut sitt döda foster. Några rum längre bort ligger kvinnor med obotlig cancer. Kvinnor som hoppas på ett mirakel om att få leva lite längre. Där barn inte ens finns med i beräkningarna, för det viktigaste är att ens få överleva nästa dag.
Och det mest absurda av allt. Där går jag omkring och har min arbetsplats. Jobbet dit jag går och gör mina åtta timmar, och sen kan gå hem från och göra vardagssysslor, bråka över disken, osv. När jag lämnar avdelningen, så lämnar jag också jobbet bakom. Och det måste man. Annars går man under.
Samtidigt kan jag känna mig så skyldig på något sätt. Jag återkommer till jobbet en måndag och har haft världens mysigaste helg. Och jag stegar in till en liten cancersjuk krake med all min livsgnista och där krockar det liksom. Man anpassar sig ju såklart, men det känns som att jag är en bov. Och så får jag gå hem på eftermiddagen och komma hem till ett hem där vardagen och livet pågår. Där drömmar fortfarande lever och där det finns storslagna framtidsplaner, som alla är möjliga att hända.
Medan vissa bara kämpar för stunden. Inte har råd att göra upp framtidsplaner, för det kostar för mycket när de förmodligen inte blir av.
Man blir tacksam över att se så mycket elände. Men mitt uppe i allt detta finns också en sån kämpaanda, och så mycket styrka och kärlek. Det är förundrande att jobba med enbart kvinnor, för det känns som att kvinnor har en helt annan kraft. Det är någon slags urkraft i kvinnokroppen, något som jag inte upplever att män har på samma sätt. Och kvinnor vågar prata om sorgen, om känslor och om livet. Någonting som blir en styrka när man är svårt sjuk eller har det jobbigt. Jag tror att det tär om man bär allt inne, som jag sett att många män gör.
Det är så tacksamt att jobba med kvinnor. Och man träffar samtidigt många underbara makar, sambos och pojkvänner. Man ser så mycket kärlek bland all sorg! Män som bär fram sina kvinnor. Som sköter hemmet alltmer och som oroar sig, gråter, sörjer och älskar. Som verkligen lovat i nöd och lust, och som också håller det ända ut.
Så fantastiskt det är ändå, att jobba med det jag gör. Man får se så mycket, träffa så många människor med olika livsöden och man blir så tacksam över allt man har i livet, som många andra inte har.
Det blir aldrig monotont eller tråkigt att vara sjuksköterska. Alla patienter är olika, och det finns ingen som är likadan som någon annan, trots samma diagnos eller samma gjorda operation. Det är ett underbart jobb! Och ett jobb som ska belönas mer, såklart. Det vi gör är ovärderligt.
