Mitt hjärta

Så som han tittar på mig när han säger att han tycker om mig mest av allt. 

Hur hans ansikte ser ut på morgonen när vi vaknar och han grymtar till av trötthet men ler lite när jag pussar honom god morgon.

När han efter att vi sagt godnatt säger att han måste få hålla om mig en liten stund till innan vi somnar. 

När han morgonen därpå går upp trots otrolig morgontrötthet och äter frukost med mig. 

Och hur han då sitter sömndrucken vid köksbordet och knappt orkar hålla ögonen öppna. Men sitter kvar, för att jag är där. 

Hur han omfamnar mig när han kommer hem. Slänger av sig skorna för att attackera mig med pussar. 

Så som våra händer flätas samman när vi  går bland hyllorna på Ica.

När han kånkar mina saker uppför trapporna till hans lägenhet där vi båda nu bor. 

Kärleken som uppfylls i mig när han skrattar.

Och hur den kärleken får det att pirra och bli varmt i ådrorna.

Vill vara kvar i det för all tid. 

.

När söndagar är som bäst. 

Ris och ros

Det har varit ganska tuffa dagar ändå. Hela veckan har bestått av opponering/respondering på våra uppsatser. Vår uppsats fick väldigt mycket bra kritik! Men också en del som måste ändras, något som hör till uppsatsskrivandet och det visste vi. Men det känns ändå så trist när man får det svart på vitt, vad man måste ändra och hur mycket det är. Ens uppsats blir ens lilla baby som man inte kan se eller vill se några fel i. Men men. Det är bara att ta nya tag. 

Igår ringde de dessutom från universitetet och sa att den slutpraktik som snart börjar som jag skulle ha på kvinnokliniken inte blir av. Jag har önskat och längtat efter att få vara där ända sen utbildningen började, och så skulle jag äntligen få vara där på min sista praktik, och sen förhoppningsvis börja jobba där när jag är färdig i januari. Men nu blev jag alltså placerad på en avdelning som jag är allra minst intresserad av, av allt som finns i hela jäkla sjukhusvärlden. Alltså åh.

Förkyld och jävlig är jag också. Inte kunnat träna på två veckor, och ni vet ju vad det gör med mitt sinne. Ringde Martin igår när jag var inne på Hemköp och de precis hade ringt från universitetet och sagt att det inte blir nåt Kvinnokliniken för mig. Slutade med att jag bröt ihop på hemköpgolvet och bara störtgrät. Som tur var (eller nej, vädret är skit) så regnade det ute, så att mina tårar inte syntes så väl.

Repade mig dock och satte på mig ny klänning, slängde i mig mat och mötte upp för lite after work. Det är så skönt när man lyckas ta sig i kragen och vända dagen till någonting positivt och härligt! 

Min vecka har ändå varit så bra och mysig. Jag har i princip flyttat in hos Martin och att få komma hem på eftermiddagen och laga middag, sitta ner och bara prata om dagen osv, känns som världens härligaste och mest naturliga grej. Vi är så kära! Och det förundrar mig hur mycket pirr som får plats i en mage.

Soffhelgen

Det har varit soffläge den här helgen. Och lite svampplock som resulterade i det godaste som finns - kantarellstuvning på toast. Sen har jag bakat bullar med mandelmassa och annat gott i. Men mest legat på soffan i min gamla kenttshirt med min nya telefon (äntligen) i handen! Jag har haft en helt sönderslagen drygt fyra år gammal Iphone alldeles för länge nu. Nu kan jag äntligen ta fina mobilbilder igen och bomba mina vänner med snaps!

Notera också väldigt fint smycke kring min hals. M som i Martin. M som i Milou. M som i kentlåten M. Och så finns det säkert massor av andra saker som jag gillar på M (mjölkchoklad till exempel...) Men mest av allt står det såklart för min Martin. 

Detoxvecka

Vi har i princip gjort färdigt vår uppsats inför första inskicket. Så jag får nästan en hel veckas ledighet för att vi varit så effektiva. Jag spenderar den hemma i Torsby och till veckan uppe hos M i Ransby. Ska bara vara i skogen, andas kall ren luft och grilla korv och göra kolbullar. Vilken detox för hjärnan efter denna uppsatsurladdning. Precis vad jag behöver!

Plötsligt så bara händer det

Alla säger till en att det är när man minst anar och tror att det ska hända, som det händer. Livet. Alla de stora sakerna. Kärleken. Och man ålar sig fram i någonting som känns som en snårig evighetslång skog. Man rasar ner i någon håla, försöker plocka upp sig själv men rasar ner ännu lite längre och sådär håller det på. Man träffar någon och tror att man blir kär för att man så hemskt gärna vill bli det och för att man tror att det kommer lösa allt. Och framför allt lösa det som känns värst. Ensamheten. 

Och man blir vad man tror är förkrossad över att det inte blir han och jag, när man i själva verket bara känner sig ensam. Och det blir extra påtagligt när någon skitkille drar förbi i ens liv och ger ett litet hopp om att få bli två. 

Livet går bara på och på. Dagarna flyter ihop med nätterna och blir till en enda stor sörja av veckor som passerar förbi. Veckor av tristess, av försök att gå rakt och orka med. 

Och människor tragglar på i ens omgivning och knackar på ens lilla bubbla av olycka och säger att det kommer hända saker, bara att det händer när man minst anar det. Och när man slutat försöka. När man öppnat sinnet och bara är tillfreds med att situationen är som den är. 

Och man nickar snällt, samtidigt som man förkastar det de sagt i samma ögonblick som de försvinner ur ens ögonvrå. 

Men sen så händer det. När man minst anar det. Och när man öppnat sitt sinne och är tillfreds med hur det är. Plötsligt bubblar skrattet inom en igen. Plötsligt rinner liv i ådrorna och man bara åker med. Man kastar sig ut, tar hans hand och så rider man på den våg av förälskelse, lycka och kärlek som när man minst anade kom och förgyllde ens lilla liv. 

Och så bara är man där. Helt plötsligt är han en självklarhet i ens vardag. Man behöver inte längre fundera på om vi kommer att ses igen, om han vill fortsätta träffas eller vart i djungeln av vad man kan vara, just vi befinner oss. Det bara är så självklart alltihop. Som om det alltid varit där, han och jag. Vi:et. 

Att säga hejdå är aldrig olidligt längre, som det kunde vara förut. För jag vet att han är min och att han bestämt sig för att stanna. Att vi ses snart igen. Man kan aldrig veta hur det går och så, men jag vill bara göra allt allt allt för att aldrig behöva släppa taget. Jag vill satsa allt. Jag går in med hela mig i insats. Och med hopp om att få lämna mitt bultande hjärta hos honom för all all all tid.

Här är jag och jag ger honom mig. 

C-uppsats

Det här med c-uppsats är ett riktigt otyg. Innan man börjat med den så känns det som ett evighetslångt berg att bestiga, utan någon aning om vilken den bästa rutten är. Typ. Och när man sedan börjat skriva den, ja då känns det hela tiden som att ta ett steg fram och sen falla ner tio meter igen.

Men tillslut går det sakta men säkert framåt. Alla säger till en att det är en process och att man hela tiden utvecklas tillsammans med sin uppsats. Som att man är i symbios och lever i ett. Och det tycker man är bullshit i början, men sen fattar man att det faktiskt är så. Har inte spenderat mer tid med någon annan än min uppsats och uppsatspartner den här höstterminen. Är uppsatsen på halvfart, ja då är jag också det.

Nu börjar det i alla fall närma sig slutet. Nästa vecka lämnar vi in seminarieversionen och den 31 oktober ska den slutgiltiga versionen in. Det känns mer än fantastiskt. Men att ta ut någonting i förskott, det lär man sig att man inte ska göra när man skriver uppsats. Man tror att man jobbat på bra och att det gått bra, men så pratar man med sina handledare och de sågar alltihopa. Så är det bara att göra om, göra rätt och hoppas på det bästa. Imorgon har vi vår sista handledning, så vi är mer än spända över hur sågade vi kommer att bli. Det handlar inte om hurvida vi kommer att få ändra något, eller inte. Det handlar om hur mycket som ska göras om. Går det bra så kan vi få lite ledigt nästa vecka. Går det dåligt så är tiden knapp.

Idag har vi i alla fall tagit en välförtjänt ledig dag! Jag och Martin har varit på gymmet, jag har sprungit på min femte jobbintervju (kan man ens kalla det intervju när man vet att man får jobbet i och med sjuksköterskebristen?) och så har vi fikat på stan. Man blir så jäkla lycklig av lediga dagar när man hänger i universitetsbibblan och stänger in sig i sin lilla skrivbubbla hela dagarna.

Snart snart är det över! Då är det inte långt kvar till jul, examen och jobb!