Lilla björnen

Lilla familjen drack lite kaffe i solen på stan idag. Signe vaknade eftersom vagnen stod still så hon fick komma upp i famnen. Så kul att se hur hon tittar på allt så nyfiket! Och HUR sött är det inte med en liten brunbjörnsbebis i pappas famn?! Herregud. 

Flytta

Vi trivs så bra hemma i vår lägenhet. Har ju börjat tänka på att eventuellt flytta inom en snar framtid för att bo större, men ju mer jag tänker på det, desto mindre vill jag det egentligen. Visst, jag längtar efter gräs under fötterna och att ha närmare till naturen. Men det är också otroligt smidigt att bo så centralt. Allt är alltid nära och vill vi ut till en gräsmatta så får vi gå en kort promenad eller ta bilen någonstans. Lika väl måste man ju ta bilen/gå till stan om man inte bor som vi gör. Och på vintern är det ju sjukt smidigt att bo såhär. Och vinter är det ju 2/3 av året, känns det som i alla fall.

Signe kommer inte behöva ett eget rum på länge, och vi har ändå ganska bra förvaringsmöjligheter till alla hennes saker som hon kommer samla på sig. Vi får ju plats när det gäller antal kvadratmeter, men skulle främst behövt ett till rum. Ser dock inga problem i att ha henne i vårt sovrum i några år, bara hon sover i egen säng. 

Vi får se hur det känns i sommar. Det finns ju risk att vi längtar ut alldeles för mycket då. Men just nu trivs vi väldigt bra och jag känner mig verkligen hemma i den här lägenheten. Dessutom blir man sjukt bortskämd med att bo i nybyggt, så det blir svårt att "nöja" sig med något mindre nytt sen. Plus att en flytt aldrig är särskilt lockande. Det är ju verkligen det värsta som finns. 

Kanske flyttar vi om några år istället? När Martin pluggat färdigt och jag har läst min barnmorskeutbildning. Då kan vi köpa något stort och fint lagom tills det är dags för syskon till Signe. 

Eller så blir det inte alls så och vi bor i Kil med tre barn om några år. Hehe. Det blir aldrig som man tänkt. 

Delamning

Amningen har blivit lite kämpig. Jag har aldrig haft mycket mjölk. Jag fick aldrig några mjölkstinna bröst på dag 4-5 efter förlossningen. Det rann liksom aldrig till ordentligt. Jag har dock kämpat på som en dåre och jag tror många hade lagt ner amningen vid det här laget. Men jag har ju verkligen velat amma. Men jag har såpass lite mjölk så jag får amma i flera timmar i sträck för att Signe ska få i sig. På förmiddagen räcker mjölken ganska bra. Sen känns det som den tar slut framåt kvällen. Signe blir inte mätt och jag måste amma henne nästan konstant från klockan 15-16 tills vi går och lägger oss. 

I början tänkte jag att det bara var en spädbarnsperiod, att hon vill ligga och tutta hela tiden. Men jag har insett att hon knappt får i sig något och måste äta konstant för att inte vara hungrig.

Hon har gått upp bra i vikt men jag orkar ärligt talat inte amma i flera timmar i sträck för att det ska fungera. Jag sitter i soffan från klockan tre på eftermiddagen. Sen kommer jag inte därifrån. På bvc säger de att man ska amma 15-20 minuter och sen ska det räcka. Då har man nog med mjölk. Jag sitter i flera timmar!

Igår provade vi ersättning i flaska och hon hade då ammat i ungefär två timmar. Ändå slukade hon 120 ml (vilket är ungefär så mycket hon borde äta i ett mål) direkt. Så hon får uppenbarligen knappt någon mjölk av mig på två timmar. 

Innan vi gick och la oss fick hon ungefär 60 ml och sen ammade jag henne tills hon somnade. Hon sov då ungefär fem timmar innan hon vaknade! Det händer aldrig när hon bara får bröstmjölk.

Så från och med nu ska jag delamma. Det känns som bäst alternativ för oss. Vi tänkte ge 1-2 mål ersättning per dag. Främst till natten, så att vi får sova mer oavbrutet. 

Vilken lättnad det är när man kommer fram till ett sånt beslut! Det ligger mycket prestige i amningen och jag har försökt att inte känna press, men det gör man ändå. Jag vill så mycket för mitt barn, såklart. Och jag har velat helamma henne i minst sex månader, men man får inse att det inte funkar. Är glad att jag har lite mjölk i alla fall och kan amma henne såpass mycket som jag kan. 

Nu hoppas vi på att matsituationen ska bli enklare för oss! 

Lilla Signe

Hon är bara två månader gammal och jag tittar redan tillbaka på bilder på henne när hon var alldeles nyfödd och blir så vemodig. Så himla liten hon var! Kläderna var enorma och nu har hon växt ur det där för längesen. Hon sov så mycket och vi hade knappt sett hennes vackra ögon, kändes det som. Nu är hon vaken hela eftermiddagen och kvällen och ler stora leenden mot oss, småjollrar och sparkar och viftar med ben och armar. 

Det händer SÅ mycket på SÅ kort tid. Nu behöver vi knappt hålla i nacken när vi lyfter henne. Hon ligger nöjt i sitt babygym och tittar på figurerna. Har sina rutiner och favoriter. Hon är en alldeles egen liten personlighet! Och vi älskar henne så SÅ mycket. 

Om relationen

http://elsa.elle.se/ar-detta-allt-vi-far/

Läste det här inlägget som Elsa skrev om rädslan för att kärleken ska ta slut när man får barn tillsammans. Tycker det var så ärligt och innerligt, och satte fingret exakt på det som jag själv tänkte innan Signe kom och som jag fortfarande tänker nu när hon är här.

Vi har ju inte varit ihop så länge egentligen, jag och Martin. För två år sedan hade vi inte ens träffats än och nu två år senare har vi en dotter tillsammans. Så när jag blev gravid så var vi fortfarande sådär ungt nykära och hade det otroligt härligt under hela graviditeten. Vi känns så stabila och framför allt; kära. 

Ibland kan jag få panik när jag hör "man måste jobba för relationen annars dör den, en relation kräver arbete, etc". Då undrar man ju; hur jobbar man för en relation? Hur exakt och konkret går det till? Har funderat mycket på det där och kommit fram till att "arbete" kanske inte är det rätta ordet egentligen. Att man hela tiden engagerar sig och gör sitt allra bästa borde vara mer korrekt. Kan få lite ångest när jag hör ordet "arbete" för jag ser inte vårt förhållande som ett sådant och så tänker jag "om jag nu inte aktivt arbetar för oss så kommer alltså relationen dö?" Det är ju ingen rolig tanke.

Under förlossningen kände jag mig så nära Martin. Man blir så primitiv och söker en trygghet att grabba tag i och då tog jag tag i Martin förstås. Under tiden på bb var vi i den berömda bubblan och försökte ta in vad som nyss hänt. Som par är det ju otroligt att få barn ihop. Det sammansvetsar en ännu mer. En liten varelse som man skapat tillsammans och som båda känner en sån kärlek till. Det är nästan som att ha en gemensam hobby, fast x1000. Man är exakt lika intresserade av att bebisen mår bra och älskar exakt lika mycket. Den enda människa jag 110% tryggt kan lämna Signe till är ju Martin, just för att jag vet att han känner precis som jag när det gäller henne. 

Jag tycker att Signe har fört oss ännu närmare varandra. Det finns inte så mycket att bråka om längre för att livet fått en helt annan dimension. Man blir inte lika brydd och väljer sina fighter. Man kanske inte bryr sig om att ta upp diskussionen om hushållsysslorna för att det som egentligen räknas är att Signe har det bra och att vi är friska. Jag har blivit mycket mer medveten på det sättet sedan hon kom. Medveten om vad som faktiskt är viktigt i livet och vad som inte är det. Jag försöker alltid hålla en god ton trots att jag kan bli irriterad. Försöker säga "älskling snälla kan inte du bädda sängen?" Istället för: "du kan väl bädda sängen nån jäkla gång". 

Jag tycker det hjälper till att hålla oss över ytan. Vi har knappt bråkat sen Signe kom. Allt annat än henne känns oviktigt och jag har verkligen släppt kontrollen lite. Skitsamma om det är lite skit i hörnen, Signe mår inte dåligt av det.

Och kärleken då? Jag tycker även den fått en helt ny dimension. Och det är väl inte så konstigt egentligen. Vi har fått en underbar dotter tillsammans och vi älskar varandra ännu mer. Hon har ju bara varit hos oss i drygt två månader, så jag kan inte uttala mig om hur det kommer bli efter flera år av småbarnsliv. Man hinner inte med varandra så mycket just nu, att bara vara jag och Martin. Men så är det ju och det gör ingenting. Vi är i alla fall duktiga med komplimanger till varandra och att kramas, pussas och hålla handen. Signe är en väldigt snäll bebis för det allra mesta, så vi har ju haft tur. Hon sover ju oftast en stund på dagen, så att vi kan sätta oss ner och äta mat bara vi två. Och jag tycker ändå vi försöker hålla igång snacket mellan oss som inte handlar om Signe. Vi är samma par som innan men med ännu mer kärlek och mindre tid. Just det där med samtalet och hur man är som par innan man får barn bygger ju grunden för hur man är MED barn. En dysfunktionell relation pre barn blir sannorlikt ännu mindre fungerande post barn. En bra relation pre barn klarar utmaningarna. Förhoppningsvis.

Vi är som sagt bara två månader in i småbarnslivet och vi sover bra. Återkommer såklart med en uppdatering när det gått längre tid och sömnbristen slagit oss. Jag är fortfarande rädd för vad hela barn-grejen ska göra med oss som par. Men nu känns det lite mer hanterbart när vi fått känna på det och klarat det så bra hittills. Jag känner mig fortfarande väldigt nykär och att se mannen man älskar med vårt barn späder ju på den där kärleken såklart. 

Det kommer att komma utmaningar att ta sig förbi. Men det hade det gjort utan barn också. Jag tror i alla fall vi har alla förutsättningar att hålla ihop. Och det är en väldigt fin gåva att ge sitt barn tycker jag.

Trött

Trött mamma idag. Är bortskämd med bra sömn så en natt med lite mindre bra sömn ger mig huvudvärk direkt. Somnade vid tio ungefär och Signe sov fyra ljuvliga timmar till klockan två. Sen vaknade hon dock varannan eller varje timme tills hon vid 08 började gallskrika från ingenstans. Hon har oftare såna illvråls-episoder nu. Detta var första som skedde på morgonen. Hon är vanligtvis alltid nöjd och glad hela dagen fram till kvällen.

Idag ska vi på träff med föräldragruppen på bvc. Det är första sedan vi alla fått barn. Igår vägde vi och mätte Signe och hon är nu 4885 gram tung och 57,3 cm lång. Hon har planat ut lite på kurvan, då hon växte mer i början. Men hon ligger nu exakt på tillväxtkurvan och är en precis normalstor bebis för sin ålder. Hoppas inte kurvan planar ut ännu mer dock. Jag tycker hon äter precis hela tiden typ, så hon borde ju få i sig tillräckligt. Nästa besök är om en månad!

Jag var även på efterkontroll hos barnmorskan igår och det gick jättebra! Kändes halvsorgligt att gå dit för sista gången men jag hoppas få gå till samma barnmorska nästa graviditet också. Jag har varit helnöjd med Gripens barnmorskemottagning, och är även nöjd med bvc. 

Rocka sockorna

Vi rockar naturligtvis sockorna idag!

Det blir nog gymmet för mig idag. Annars har vi två bvc-besök och jag har efterkontroll hos barnmorskan denna vecka. Sen ska det firas påsk och Signe ska få träffa sin morbror för första gången. Vi har lite saker att göra denna vecka med andra ord, och det tycker vi om. 

Signe på stan

Igår var vi och tittade på en hembygdsgård vi ska hyra till Signes namngivning. Det såg jättefint ut och vi har nu bestämt datum. Det ska bli så himla roligt att planera allting! Har fått massor av inspiration på nätet. Vi hann även med besök på Sandgrund igår och tittade på Lars Lerins tavlor tillsammans med Martins mormor och morfar. Signe sov sig igenom allt och jag hann mata henne hemma lite innan det sen var dags för hennes första restaurangbesök. Vi hade bokat bord med plats för barnvagn och det gick jättebra till en början, då hon sov i vagnen. Sen ville hon komma upp lagom tills förrätten var avklarad. Till varmrätten la jag ner henne och jag hann nästan äta färdigt då hon blev lite gnällig. Hon blir dock nöjd så fort hon får komma i famnen. Sen blev det dock ganska hög ljudvolym och lite mycket för henne, så hon började bli lite kinkig. Vi var ändå klara så det var ingen fara. Martin tog henne i famnen och vi gick hemåt. Första gången Signe såg sig om på stan litegrann (många första-gången igår). Haha. Hon sover ju alltid annars. Trodde jag skulle behöva amma henne utanför hemmet igår, men det blev aldrig så. Ärligt talat så känns det jättemärkligt att slita upp tutten på en fullsmockad restaurang. Man är så himla ovan. Sen så känns det inte som den optimala amningsmiljön heller förstås. Vill gärna ha lugn och ro när jag ska amma. 

Idag ska vi bara vara lediga tillsammans. Inte göra något särskilt alls. Till veckan ska vi göra första tågresan! Och första påsken såklart. 

Den omedelbara kärleken - eller?

Kärleken till Signe växer hela tiden tycker jag. Jag vet inte om den någonsin kommer att ha ett "tak". Man hör så mycket om kärleken till sina barn men det är svårt att förstå den innan man fått barn själv. 

Mina förväntningar inför förlossningen var få. Jag ville inte måla upp någon bild om hur det skulle vara eller kännas eftersom det kan gå hur som helst. Jag litade till 100% på mina kollegor inom förlossningsvården och bara la mitt öde i deras händer. Sen kan man naturligtvis förbereda sig på bästa sätt själv. Jag var påläst, hade övat på andningen och kände mig lugn och trygg. Hade vilat och laddat. Oturligt nog så fick jag väldigt lite sömn och mat dygnet innan förlossningen, men jag hade ju laddat så bra innan så det gick bra. På slutet av förlossningen när Signe precis skulle ut så gjorde det som ondast och då kom verkligen andningen till nytta. Jag orkade fokusera på den en stund och andades tillbaka kontrollen som jag höll på att förlora. Även under latensfasen var andningen ett stöd och jag andades igenom hela den fasen som för min del var väldigt lång (1,5 dygn). 

Jag hade inga speciella förväntningar på hur det skulle kännas efteråt med anknytningen till Signe. Jag ville ta även det som det kommer. Man har ju hört så mycket olika stories även där. 

För mig tog det en stund att förstå vad som hade hänt och att hon var här. Precis i ögonblicket när hon kom ut så var bara känslan "smärtan är över, äntligen". Sen några sekunder efter så blev jag ju nyfiken på Signe. Jag hann dock aldrig tänka "skriker hon?", för det gjorde hon direkt. Sen kom hon omgående upp på min mage. Alldeles varm och lite klibbig. Då kom det skratt blandat med tårar, dels för att smärtan äntligen var över och att jag klarat det och dels för att Signe var här. 

Men ärligt talat så var jag i början mest av allt glad för att slippa mer smärta. I slutet var det så otroligt outhärdligt och jag slet och drog i madrassen och lustgasslangen. Jag skrek och vred mig i plågor. Det var en så kort kort stund som det gjorde sådär ont, men det spelar liksom ingen roll, för det känns ju som en evighet. Man tänker innan att man ska försöka visualisera att man snart får sin bebis och att det är en positiv smärta och så. Man ska ha en målbild, andas, tänka sig att det kommer en våg över en som man bara ska följa med. Men när jag väl låg där och hade så otroligt ont som det gjorde precis när hon skulle ut, då tänker man bara överlevnad. Man blir som ett primitivt djur som kämpar för sitt liv. Och när smärtan sen går över och bebisen kommer ut, då kände jag främst lycka över att jag överlevt, att stormen var över.

Först någon timme efteråt så kunde jag börja ta in att jag fått barn. Och sen var dagarna som följde ganska omtumlande, även om jag inte var något hormonvrak. Allt var så nytt och jag kände snarare en oerhört överbeskyddande känsla, än vad jag kände ren kärlek. Från sekunden hon kom ut hade jag ju gett mitt liv i förmån för hennes och skyddat henne med allt jag har. Den känslan var väldigt stark. 

Den enorma kärleken kom lite efteråt. När vi fått lära känna varandra och vänja oss lite vid varandra. Jag älskade ju henne från första stund, men att känna den där enorma känslan av kärlek tog en stund.

Nu är den så självklar. Det är en blandning av att vilja skydda henne med allt man har och av att man älskar henne mer än allt annat. Mitt hjärta går sönder när jag tänker på att något skulle hända henne. Föräldrar som förlorar ett barn - HUR klarar man det? Man får en helt annan förståelse och medkänsla för andra föräldrar. Jag kommer aldrig utsätta mig för att titta på någon film eller så där barn far illa eller är sjuka. Det klarar jag inte av längre. 

Hur som helst, så finns det inga rätt eller fel i hur man känner efter en förlossning. Har man haft en traumatisk förlossning är det klart den tar tid att smälta. Det kanske dröjer en stund innan man orkar ta till sig barnet på riktigt. Har man en komplikationsfri förlossning som jag hade, kan det ändå få dröja en stund innan allt faller på plats. Känslorna är verkligen all over the place, som prins Daniel uttryckte det när han fått sitt första barn. 

Babygym

Signe har börjat intressera sig mer för babygymmet! Så skönt att kunna lägga ner henne där en stund och inte behöva vara orolig för att hon ramlar ner från något eller tar sig någonstans. 

Idag har vi varit en sväng på barnmässan! Det var supertrångt och mycket folk så vi stannade inte så länge. Handlade bara lite på mitt stammishak (Apoteket) och köpte lite nya nappar och salva till Signe. Hon tar sällan nappen men ibland kan den trösta när hon exempelvis gnäller lite i vagnen. Signe sov sig igenom hela mässan och promenaden dit och hem. Jag hade dock laddat för amning och blöjbyten hemifrån, men det behövdes inte. 

I helgen har vi besök av Martins morföräldrar som ska träffa Signe för första gången. Ska bli så mysigt! 

Lilla familjen

Vad jag älskar dessa två. Vår lilla familj är underbar! 

Signes hörn

Signe har nu fått sin lilla hörna i lägenheten! Vi får se vad hon kommer tycka. Nu börjar projektet med att framkalla bilder på henne och från graviditeten. Vi vill ligga i fas och framkalla eftersom och sätta in i album. Så kul att ha sen när hon blir äldre! 

Två kvällar i rad har hon skrikit otröstligt i 40 minuter i sträck. Skriket kommer från ingenstans och går över lika snabbt. Så jobbigt! Jag blir så ledsen själv när hon blir så. Men vi testar oss fram och ser hur vi kan slippa det framöver. Jag åt ananas häromdagen och då trodde vi att det berodde på det. 

Idag har jag kört ett pass på gymmet och efteråt åt vi glass i solen vid Sandgrund. Det är så härligt ute nu! Har vårkänslor i hela kroppen. När vi kom hem ställde vi vagnen på balkongen och Signe sov vidare i flera timmar! Hon älskar ljuden från gatan och vaknar så fort det blir för lugnt och stilla. Lilla stadstjejen. 

Vår!

Nu är det ju helt plötsligt vår! När hände detta? Idag kunde jag knäppa upp åkpåsen och Signe låg i bara overallen och fick sol på sig. Så härligt! Jag och Martin gick en lerig promenad och jag höll på att svettas ihjäl pga ullunderställströja och dunjacka. Jag är så rädd för mjölkstockning så jag vågar inte klä mig lättare. Kanske överdriver det där, jag vet inte. Vet i alla fall att mjölkstockning är något man helst slipper.

Vi är supernöjda med vår Kronan-vagn. Den är riktigt stabil och har fyra fasta däck som tar sig fram på alla underlag. Nu har det ju varit slaskigt, lerigt, snö och alla möjliga förutsättningar och vagnen har funkat jättebra. Vi bor trots alls i Sverige och jag är glad för att vi satsade på en robust vagn med bra hjul. Det är mindre smidigt när man är inne i affärer, eftersom hjulen inte är svängbara. Men man är ju så lite inne och shoppar jämfört med alla promenader man tar. Kronan är ett svenskt märke och gjort för svenska förhållanden. Vi är jättenöjda!

Längre fram tänkte vi köpa till en smidig sulky att komplettera med. Vi har ju sittdel till vagnen, men det kan vara skönt med en nättare liten sulky som är enklare att ta med i bilen, osv. Sen har vi fått en vagn av Martins morbror som får bli förskolevagn längre fram. 

Till helgen ska vi till Alster och titta på en hembygsgård vi tänkt hyra till Signes namngivning. Vet inte om vi kanske ska kalla det välkomstkalas istället. Det är ju bara en liten ceremoni för att fira hennes ankomst egentligen. Det blir en liten tillställning med de närmaste. Ska bli så kul att planera! Jag älskar sånt. Nu närmast är det inbjudningskorten som ska fixas. Jag älskar att planera, men är ingen pysselperson, så jag ska se om jag kan göra dem på nätet. Hade ju varit fint att pyssla ihop själv, men bara tanken på att köpa saker på Panduro och klippa och klistra ger mig lite panikkänslor. Haha. 

Det känns som att vi har saker inplanerade hela tiden och att mammalivet till och med är lite stressigt ibland. Tänk hur det blir. Annars så lever man i 120 och jobbar heltid, tränar och håller på. Nu har man en fika på en dag och det känns lite stressigt att hinna det. Haha. Allt är relativt... Gillar i alla fall att ha saker att göra. Och Signe älskar besök! Hon blir så lugn och harmonisk med människor runt omkring.

Hejdå Kent

Kent släpper sista albumet i maj och gör sista turnén i höst! Bandet vi älskat sen vi var 12 år. Känns kanske inte så hjärtskärande som det hade gjort när man var en vilsen tonåring, men oj så trist. Hela mitt tonårsliv och lite till har Kent varit med. Snart 12 år av kärleksbekymmer och trubbel av olika slag. Så många låtar som jag förknippar med olika perioder i mitt liv. "Det kanske kommer en förändring" som jag lyssnade på en hel sommar efter att ha blivit dumpad av första kärleken. "Ansgar och Evelyn" som jag alltid lyssnat på med lite vemod i kroppen. "Utan dina andetag" som var bland de första låtarna jag föll för (jag är förmodligen inte ensam om det) och som det bara skriker tonår över. 

Nu är jag vuxen. Har en bebis och en relation som inte är stormig eller dramatisk någonstans. Kent är fortfarande med, men inte för att lindra hjärtesorg, utan för att de är så himla himla bra. Deras senaste album Tigerdrottningen fick jag på LP av Martin i födelsedagspresent när vi nyligen träffats. Nu lyssnar vi på den ibland med vår dotter.

Så även i mitt vuxna liv hänger Kent med. Nu ska de släppa sista albumet och göra sista turnén. Det är lite trist, men å andra sidan försvinner magin om de fortsätter i all oändlighet. Tror att tonårstårar kommer rulla när vi ser dem för sista gången. Det är ju något med Kent som får en att känna sig som en olyckligt kär tonåring. 

Nu ska jag gå på kentkonsert som mamma. Haha. Känns sjukt! Då kan man ju inte måla stjärna under ögat och gråta när de går av scenen... 

Gravidlängtan

Gud, jag saknar redan graviditeten. Från vecka 20 mådde jag ju hur bra som helst och även om jag längtade efter min bebis, så trivdes jag så bra som gravid. Det känns som att jag var i harmoni. Andra kanske känner tvärtom med hormoner som trasslar till det. Men jag blev mest harmonisk. Älskade att gå omkring här hemma med magen och pyssla. Att få vara ledig två månader innan förlossningen var så härligt! Jag blev van stillheten fort. Var rädd innan för att det skulle bli långtråkigt men det var verkligen bara härligt. På så vis så förberedde man sig automatiskt på spädbarnstiden. Gick ner i tempo. Nöjde sig med att inte ha så stora ambitioner om dagarna. Jag sov bra och vilade inför förlossningen. Tränade, åt gott och umgicks med Martin. Kommer ihåg att jag tänkte helgen innan Signe kom att "detta kanske är sista helgen innan vi blir föräldrar". Martin var ledig och det var en så speciell känsla. Sista helgen på tu man hand. Man förstod ju ändå inte då vilken förändring det innebär att få barn. Man kan inte föreställa sig innan hur det ska bli. Varken kärleken, oron eller det som är jobbigt. 

Nu känns det ju konstigt att vi levt ett liv utan Signe. Jag har inte riktigt identifierat mig som mamma ännu, men kommer in i det mer och mer. Det är som att vänja sig vid att det blivit ett nytt år. Man skriver 2015 till mars ungefär, sen har man vant sig vid att det är 2016. Att börja se sig själv som en mamma tar nog lite längre tid. Ibland känner jag mig fortfarande som en tonåring som måste be min mamma om lov. 

Tidigare har jag tänkt att syskon till Signe får vänta i tre-fyra år. Nu tittar jag på bilder på henne som nyfödd och inser hur mycket hon växt redan och blir alldeles sentimental. Då vill jag bara ha en till nu med detsamma. Så blir det förstås inte, men jag tänker att två-tre år kanske låter mer rimligt nu med tanke på att längtan efter att bli gravid igen bara kommer växa. Känns väldigt tacksamt att vi fått första barnet så unga, och har många år på oss att få flera. Skulle kunna tänka mig en kull på två stycken nu och sen två om tio år. Skulle vilja adoptera också. Kanske slutar med att vi blir signade för en säsong av Familjen Annorlunda... 

Nej, kanske inte. Men en stor familj med många barn är en investering för framtiden. När vi sitter där på verandan jag och Martin och har gått i pension, så vill vi ju ha en stor familj som kommer och hälsar på. Många barnbarn! 

Betongbarn

Vi har haft fasterbesök i helgen och Signe ligger nu utslagen i min famn. Våra dagar blir så inrutade på vardagarna när vi är ensamma, så det är skönt att bryta det lite på helgerna. Man tror det ska bli kaos när man inte gör som man brukar, men Signe hänger på och är för det mesta nöjd och glad. Jag antar att det bara är att våga göra saker. Ta sig ut på café, gå ut på promenad på kvällen trots att man annars alltid går på förmiddagen, hälsa på hos vänner, osv. Som förstagångsförälder är man nog ganska passiv. Men vad är egentligen det värsta som kan hända? Skriker hon så har jag ju alltid brösten med mig som kan trösta. 

Idag hann jag med gymmet igen. Börjar bli lite trist med alla promenader, för det blir samma rutter hela tiden. Jag vet inte hur många gånger jag gått runt Norrstrand och över bron vid Gubbholmen. Jag är SÅ trött på det nu. Känner typ att vi måste flytta härifrån så att jag får nya promenadvägar att utforska. Haha. Nejdå. Jag längtar härifrån av fler anledningar. Jag vill att Signe ska få ett eget rum. Ingen brådska med det, men jag vill ändå ställa av hennes saker i hennes egna rum. Jag längtar också ut från stan. Vi bor så himla centralt nu, så att Sundsta och Norrstrand känns som landet typ. Vill ha gräsmatta och utsikt över något annat än massor av folk och trafik. 

Vill dock inte flytta ifrån nybygget vi bor i. Man blir så bortskämd med att allt är så nytt och fräscht, att minsta nedgradering känns väldigt jobbig. Vi får se hur det blir. Jag har i alla fall börjat utforska möjligheterna. Jag skulle kunna tänka mig en flytt nu direkt och helst innan sommaren. Sommar med en bebis mitt i stan känns inte jättelockande. Förra sommaren var jag gravid och illamående och brydde mig föga. Nu kommer vi ha en underbar halvårsbebis man bara vill ligga på en filt i gräset med. Kommer bli underbart! När vi väl tagit oss till en gräsmatta och bort från betongen...

I veckan har vi väldigt få planer. Vi har haft mycket besök i veckan som gått och det älskar vi! Till helgen kommer dock Martins morföräldrar och ska träffa Signe för första gången. Och så är det barnmässan i Karlstad! Ville så gärna gå förra året, men det kändes ju lite knäppt när man inte hade barn eller ens var gravid. Helt sjukt att man ett år senare har en bebis. Livet alltså. Så ombytligt. 

No time

Äntligen börjar det bli lite ordning här hemma. Stackars Martin har kört tre vändor till Ikea och sen dessutom monterat ihop allt på kvällarna medan jag suttit i soffan och ammat. Bra man det där. Jag är mammaledig och allt, men hinner tamigtusan ingenting ändå. Signe sover knappt mer än när vi är ute med vagnen och hon är inte så förtjust i att ligga och underhålla sig själv. Full time job det här med att vara mamma. 

Ska ut och fånga lite solstrålar nu. Vilken vårdag det är idag! Wow. Så pepp på grusiga barnvagnspromenader och nya vårskor. 

Moderskänslor

Signe panikskrek i typ tjugo minuter i sträck igår. Det har vi aldrig varit med om och det var så himla jobbigt. Hur tacklar man egentligen kolik när de skriker sådär i flera timmar i sträck? Igår var hon otröstlig och inte ens bröstet dög. Vi gick runt och vaggade, sjöng, masserade magen, men ingenting funkade. Tillslut så bara slutade hon, tog bröstet och somnade. Så konstigt. Det var tjugo minuter och jag kände paniken hos mig själv. Tänk att ha det så varje dag i flera timmar! Hur klarar man det? Jag hoppas innerligt att vi inte behöver vara med om det.

Jag vet inte om hon var trött eller vad det var. Det var ganska sent på kvällen och hon brukar bli lite övertrött och ledsen på kvällarna. Får försöka gå och lägga mig tidigare med henne ikväll.

Igår kände jag verkligen hur tårarna brann bakom ögonlocken. Jag har knappt gråtit sen Signe kom, och inte alls varit sådär hormonell och känslig som alla säger att man är som nyförlöst. Jag känner mig precis som vanligt. Igår blev det dock jobbigt. Att se henne så otröstlig var hemskt. Även om jag inte är extra känslig, så har man så mycket moderskänslor i sig. Man vill skydda henne mot precis allt. Precis efter förlossningen kände jag att jag bara ville låsa in mig på ett rum och vara ensam med henne. Bara få ha det tyst och lugnt så att jag kunde höra hennes andetag. Fick ångest när det blev för mycket besök, för då kändes det som att hon försvann bort från mig litegrann. Ville bara ha henne nära hela tiden. Och sådär är det fortfarande, men inte sådär intensivt som i början. Det blir väl någon slags separationsångest också, eftersom det bara varit vi två i nio månader innan.

Känns så viktigt att få ha amningstillfällena för mig själv med henne. Det kan ingen annan ersätta, vilket är jobbigt på ett sätt men också en trygghet. Det är så mysigt att ha henne så nära mig. Speciellt på morgnarna när vi ligger i sängen och bara myser. Det känns som att vi kommer så nära varandra. Lika beroende som hon är av mig är jag av henne. Hon är som en extra livsnödvändig kroppsdel. Är jag ifrån henne känns det halvt och obalanserat.

Jag fattar inte hur man någonsin ska kunna lämna bort henne på förskolan. Mitt barn! Ska någon annan ta hand om mitt barn?! Undrar om det är för sent att sadla om till dagmamma nu...

Ljus!

Wow vilket ljus det är idag! Jag och Signe har tagit en långpromenad och nu har jag både hunnit duscha och äta lunch. Tack för det! Det är alltid som ett spel när man kommer in med vagnen och hoppas på att hon ska fortsätta sova. Ibland vaknar hon direkt. Ibland hinner man faktiskt göra något. Jag är i alla fall oerhört effektiv när jag väl får lite tid över. Det måste man vara. Är inte alla mammor det? Dammsugning, matlagning och annat plock på en halvtimme. Springer omkring med en bebis på armen och tänder lampor med foten, gör allt med en hand. Haha. 

Världens längsta fransar

Det var nästan det första jag tänkte när jag fick upp Signe på bröstet. "Vilka långa ögonfransar"! Så himla vacker. 

Morgonstund

Såhär ser mina morgnar ut nu för tiden. Små fötter som sparkar på mig i sömnen. Den där knubbiga lilla armen. Så vaknar hon med små grymtande ljud. Jag ammar henne. Hon somnar igen. Jag får lite tid till att äta frukost och klä på mig. Sen gosar vi resten av dagen i princip. Älskar det här! Den där lilla kroppen mot min. Doften från hennes huvud. Jag säger som Martin. "Hon luktar ju sur yoghurt typ, men jag tycker det luktar jättegott". Haha. All mjölkspya luktar bara gott på henne. Då är man kanske lite partisk! 

Internationella kvinnodagen

Jag födde en dotter för snart sju veckor sedan. En flicka jag vill ska växa upp i ett jämställt och framför allt tryggt samhälle. Jag vill inte att hon ska behöva se sig om över axeln så fort hon ska gå hem på kvällen från en kompis. Jag vill kunna vara en normalt nojjig mamma som ser alla faror, men som egentligen oroar sig för mycket och för helt orationella saker. Jag vill inte oroa mig för att min dotter eller jag själv ska råka ut för en våldtäkt, och sen få rätt. Jag vill att min oro ska vara överdriven. För orolig kommer jag nog alltid vara.

Jag är alltid på min vakt. För killar är det så svårt att förstå att vi tjejer alltid är det. Jag är på min vakt så fort jag lämnar mitt hem. I trapphuset, i soprummet, i garaget, ute på promenaden, i affären, osv. Det kvittar när och under vilka omständigheter. Jag är alltid på min vakt. Tittar mig omkring, är observant på människorna runt omkring, går inte för nära någon. Det kanske låter överdrivet men jag vet att vi är så många tjejer som håller på precis såhär. Ska jag gå hem när det är mörkt ute så ringer jag alltid Martin för att bli mött. Kan han inte möta mig så ser jag till att i alla fall prata i telefon med honom. Jag skyndar mig alltid in i porten, låser alltid snabbt om mig. Går aldrig in i en hiss med en man jag inte känner igen. Försöker välja vägar som är befolkade. Tänker alltid steget före.

För många killar är ju detta beteende helt otänkbart. Martin brukar tycka att jag överdriver. Men grejen är ju att rädslan och alla säkerhetsåtgärder är något vi tjejer gör för att saker faktiskt händer oss. Det är inte obefogat. Hemska saker händer tjejer HELA tiden. Jag kan inte få ur Lisa Holm-grejen ur mitt huvud och tänker hela tiden att det hade kunnat vara VEM som helst. Så det är klart man är rädd. Man har all rätt att vara misstänksam mot allt och alla, för så fort man släpper garden så kan det vara kört. Fine, det är synd om killar som egentligen är snälla killar och blir misstrodda av oss tjejer. De går bakom oss hem från krogen. Vi väljer en annan väg. "Men skulle jag vara farlig? Jag är ju en helt vanlig helylle kille". Jo, så är det ju säkert i de allra flesta fall. MEN vi har inte råd att chansa. För det kan kosta oss livet. Så sorry alla snälla killar, men jag vågar faktiskt inte chansa på att ni är just snälla. 

Att vi lever såhär 2016, är inte det fruktansvärt? Vi kan bli hur jämställda son helst när det gäller föräldraledighet, lön, chefsjobb, osv. Men så länge vi tjejer går hem på kvällen och är rädda, så är det inte jämställt någon stans. Killar måste uppfostras med en bra kvinnosyn, och det måste komma från föräldrarna, från skolan och från samhället. Här måste alla hjälpas åt. Får jag någon gång en son så är det min skyldighet som förälder att se till att han behandlar kvinnor på ett värdigt sätt. Att han aldrig blir en våldtäktsman. Någon man behöver vara rädd för. Men det är samtidigt skolans skyldighet. Och samhällets. Vi kan inte hålla på att uppfostra fler farliga män. Och med farliga män menar jag så många fler än de som sitter i fängelse eller misshandlar sina fruar. Farliga är även alla de killar man möter på dansgolvet på krogen som inte kan hålla händerna i styr. Som utnyttjar den trånga ytan till att få tafsa på tjejers kroppar. Det kanske inte låter som en världslig sak. ALLA tjejer som varit på en nattklubb känner ju igen det här. Men killar som håller på sådär är också farliga killar. För de saknar respekt för tjejer. Tar för sig på våra kroppar utan att vi gett tillåtelse. Precis samma kille kanske begår en våldtäkt lite senare i livet. Uppenbarligen har han det i sig. 

Farliga är även de som kallar tjejer för hora. Farliga är de som inte tycker att tjejer är lika mycket värda som killar. Farliga är många män där ute. Och först när vi slipper vara rädda längre tycker jag att världen är det minsta jämställd. 

Att föda en dotter innebär mer oro än att få en son. Min dotter hyser större risk att råka ut för saker än en son. Jag vet inte hur jag ska kunna tackla att hon ska ge sig ut ensam på gatorna när hon blir äldre. Så oskyldig och skör. Hade jag fått en son hade jag inte varit alls lika orolig. 

Det är jag lite ledsen över idag. Att jag måste vara extra orolig för min dotter. Som om den vanliga mamma-oron inte räcker. Jag vill skydda henne från allt. 

Marmorbebis

Gårdagens tuffa lilla outfit på Signe! Overall från H&M och haklapp från Polarn. Älskar att klä henne i alla hennes kläder. Hon har så mycket fint. Och ännu mer som väntar! Vi har även fått jättemycket fina saker av alla som hälsat på oss sedan hon kom. Tack tack tack!

Idag är vi trögstartade och ligger i sängen än. Signe ligger och snuttar vid mitt bröst och jag väntar på att hon ska somna så att jag kan gå upp och äta frukost. Senare blir det den dagliga promenaden. Igår var jag på gymmet igen! Känner redan av träningsvärken trots att jag inte stigit upp än. Gud vad det är skönt att träna utan magen. Kunna göra marklyft utan att det tar stopp. Är så peppad nu inför varje pass! Jag vill ju hem så fort som möjligt till Signe, så det slösas verkligen ingen tid när jag väl tagit mig till gymmet. 

Jag kan känna av att det tärt en del på ländryggen att vara gravid och föda barn. Känner mig stark men blir fort trött i vissa övningar. Försöker därför fokusera på basövningar nu som involverar ryggen och andra stora muskler. Som vanliga marklyft, raka marklyft, knäböj och rodd. När det gäller magträning så kör jag bara plankor. Ska be om hjälp av barnmorskan att känna på min muskeldelning i magen, för jag fattar inte hur man ska göra själv, trots instruktioner. Först när det läkt ihop kan man börja med raka magövningar, så jag avvaktar. Hoppas inte jag drabbats av en allt för stor delning.

Hopp och löpning väntar jag också med. Visst, är jag på ett gruppass som innefattar hopp så hoppar jag väl så länge jag känner att jag kan hålla bäckenbotten stabil (knipa). Men att gå ut och springa känns inte okej än. Det är en sån belastning på bäckenbotten under så lång tid, och jag vill inte riskera framfall, urinläckage, osv, 

Hur som helst - urskönt att vara igång!

Bra sömn

Signe fick en egen liten lekhörna där skrivbordet stått. Nu står hennes babysitter och babygym där och kommer väl bytas ut mot mer leksaker, gåstol, med mera eftersom. Kändes klokt att rensa undan lite så att Signes saker får plats. Än så länge har hon ju inget eget rum och det är ju inte direkt brådskande med det heller. Längtar dock efter att få inreda ett barnrum till henne. 

Jag har äntligen beställt en sänggavel också, så nu ska sovrummet bli lite mysigare! Så skönt att fräscha upp lite. Man blir så hemmablind när man inte gjort något med hemmet på ett tag. 

Idag ska jag försöka ta mig till gymmet igen. Har sovit jättebra inatt, så jag känner mig utvilad (tack Signe)! Hon sov knappt på hela dagen igår så hon var nog jättetrött. Mellan 22-10 så vaknade hon bara tre gånger och somnade om direkt efter amning. Det är ganska jobbigt att veta att man inte kommer få sova en hel natt ostörd på väldigt länge, men när det är som det var inatt så är det ändå okej. Signe är oftast glad på nätterna och ligger och kikar på mig ett tag när hon ätit klart. Martin sover alltid som en stock och är aldrig vaken om nätterna. Jag kan vara rätt avis på det, men brukar tänka att det är toppen att en av oss alltid är utvilad. Han kan ändå inte göra något, då det är mat hon vill ha. Livet som småbarnsförälder innebär inte alltid sömnbrist för alla, i alla fall inte för Martin! 

Garderob

Nu har vi fått lite bättre ordning i vår stora garderob. Vi köpte ett mindre skrivbord och sålde det stora vi haft ute i vardagsrummet. På så vis får vi mer ljus och yta i lägenheten. Det fick bli datorhörna i garderoben istället. Sen köpte vi skohyllor (egentligen är det tv-bänkar) för att lättare kunna städa där inne. Vi har även köpt nya sängbord och hyllor till köket. Nu fattas bara mer förvaring (en byrå) och en fåtölj. Ska bli kul att göra om lite! 

Hungrig

Jag är så sjukt hungrig hela tiden. Jag är helt omättlig. Antar att det är amningen, men ärligt, ska man bli SÅ hungrig? Jag äter och äter och blir aldrig mätt. Och blir jag mätt så är jag hungrig inom en timme. Jag åt en kebabrulle för någon vecka sedan och hade kunnat äta en till direkt. Är det här normalt? Jag känner mig groteskt hungrig. Får hoppas att jag ändå förbränner utefter hur jag äter och att min kropp reglerar det där. Annars kommer jag rulla fram snart. Kroppen är ju dock smart och blir hungrig för att den behöver föda. 

Sitter just nu och ammar och ser på Jamie Oliver på tv. Det är rena tortyren. Blir så hungrig. Allt ser så gott ut! Jag åt mat för 1.5 timmar sedan. Det känns som att jag inte ätit på hela dagen. Signe tar nog all min energi. Jag ammar henne mycket och ofta, så det kanske inte är så konstigt. Hon äter 3-4 gånger per natt. Två gånger på förmiddagen innan vi går ut på promenad. Från klockan 15 och tills vi går och lägger oss ligger hon vid bröstet nästan konstant. Mitt lilla matvrak. Lik sin mamma förstås. 

Dagens outfit

Liten gullis på skötbordet idag med byxor från Zara, "haklapp" från Kappahl och kofta från H&M. 

Vi använder nu nästan enbart storlek 56. Helt plötsligt växte hon ur storlek 50 och det gick jättefort från att det passade perfekt tills att det blev för litet. Vi har inte vägt henne på 1.5 veckor nu, men skulle gissa på att hon snart väger 5 kilo. Det känns helt ofattbart att hon legat i min mage. Hon är ju så stor nu! Tänk att jag fött henne.

Trötta älsklingar imorse

Idag har vi haft en snäll bebis. Det har vi alltid, men nu är hon liksom mer tillfreds hela tiden. Hon är bara kinkig när hon är hungrig eller väldigt trött. Jag passade på att besöka gymmet och var på mitt första gruppass! Det var SÅ himla roligt. Äntligen lite puls efter många månader av endast styrketräning och promenader. Jag var på ett högintensivt pass med mycket puls och fokus på ben. Försökte ta det lite lugnt, men jag känner mig ju som vanligt fast med större gumpiga tuttar (haha), så det är svårt att sakta ner. Är så stolt över mig själv som är i så bra form trots att jag födde barn för sex veckor sedan. Heja!

Signe var nöjd hemma med Martin och vi har till och med gått på stan en sväng och hon sovit. Jag har hunnit duscha, äta lunch, vika tvätt och andra hushållssysslor. Så idag har varit en väldigt lätt bebis-dag. Signe är så himla snäll och go. 

Ikväll ska vi skruva ihop lite möbler. Vi håller på att byta ut lite saker här hemma. Man blir lätt hemmablind, men när man väl kollar närmare på saker och ting så finns det en del man kan förbättra och göra om. Mer förvaring behöver man alltid och det är dels det som vi är ute efter nu. Vi har ju blivit en till i familjen och hon må vara liten men äger redan mycket saker. Sen så försöker vi tänka på att vi inom en snar framtid kommer flytta till större, så att vi köper sånt vi kan ha i ett annat boende. 

Jag blir nog i soffan med Signe i famnen och godispåsen bredvid. Pilliga ikea-möbler är inte mitt roligaste fredagsnöje. Hehe. Tur Martin gillar sånt. 

Kärleken

Vi har haft många besök senaste veckan, vilket vi tycker är jättekul! Signe har dock sovit sig igenom de flesta besöken och blir alldeles lugn när det är mycket prat runt omkring henne. Hon sover aldrig på kvällarna när vi är ensamma, men häromdagen var Lina och Andreas här och hon sov i flera timmar. Samma sak var det under graviditeten. Hon rörde sig aldrig när jag var omringad av mycket prat. Det borde ju gå ganska bra att ha med henne på restaurang eller café så länge hon är så, vilket är bra. Vi väntar dock ett tag med att ta oss ut på såna saker. Det känns så trångt och krångligt att dra med sig en stor barnvagn in på en restaurang mellan borden. Och vart ska man byta blöja enkelt om de inte har skötbord på toaletten? Och så amningen. Självklart ska man amma offentligt, men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite obehagligt att göra det. Obehagligt för mig alltså. Att andra skulle tycka något om att andra ammar offentligt, det kan jag inte fatta.

I helgen har vi inga planer. Det blir som vanligt barnvagnspromenader och stillsamma kvällar. För varje dag som går så har vi mer och mer roligt med Signe. Hon är så vaken nu och hänger med i allt vi gör. 

Man kan inte beskriva känslan när hon somnar i ens famn och man får sniffa i sig den där underbara doften från hennes huvud. De där små andetagen och de små händerna som klamrar sig fast. Det är verkligen ofattbart vilken kärlek som uppstår till ens barn. Det kan man bara inte förstå innan man fått egna barn. Man tror man älskat förut, men den här kärleken är större. Starkare! Och mer levande. Den är påtaglig alla dygnets timmar. Påverkar en liksom fysiskt. Det känns som att jag och Signe sitter ihop kroppsligt och när hon inte är nära så känner jag mig på riktigt halv.

Jag försöker att tänka bort all oro som samtidigt kommer med den enorma kärleken. Oron för att det ska hända henne någonting. För cancer, för plötslig spädbarnsdöd, för att hon ska sätta i halsen, för att vi ska tappa henne i golvet, för att någon ska köra på barnvagnen, för att hon ska bli bortrövad, för att vi ska krocka med bilen, osv. Det är SÅ mycket faror överallt. Man vill helst bara låsa in sig i ett rum och stanna där för resten av livet. Inte utsätta henne för onödiga faror. Men det där får man bara försöka mota bort. Annars tar den där ångesten över och man blir den där neurotiska mamman som aldrig klipper navelsträngen. 

Samtidigt blir man också rädd för att det ska hända en själv något. Man är ju ens barns största trygghet. Att försvinna från henne vore ju en tragedi. Det känns viktigare än någonsin att ha hälsan i behåll och ta hand om sig. 

Lilla isbjörnen

Jag har sovit så gott inatt. Lät Signe sova ensam på min sida av sängen och så la jag mig vid Martin istället. Tidigare har jag legat på sidan med hennes lilla kropp mot min. Det visade sig att vi båda sov mycket bättre ostörda utan kroppkontakt. Jag är helt groggy när hon vaknar på nätterna så jag vet inte om hon varit vaken en eller två gånger, men hur som helst har jag sovit gott. Hon är så glad på nätterna och ligger och ler stort mot mig innan hon får bröstet. Då smälter man såklart och glömmer hur trött man är!

Jag hann aldrig iväg till gymmet igår, så jag missade det inbokade passet. Trist men vi gick en längre promenad och körde hemmaträning på mattan istället. Martin var hemma så jag hann till och med duscha direkt efteråt. Då är man en mycket nöjd mamma som får så mycket egentid på en dag! Resten av kvällen satt vi dock försjunkna i soffan jag och Signe, hon vid bröstet förstås.

Idag kommer mamma hit! Skönt med lite avlastning när Martin är borta hela dagen. Jag är ganska bortskämd ändå, är sällan ensam längre stunder med Signe.

Tänkte köpa färg idag så vi kan göra hand- och fot-avtryck med Signe. Jag är inte så pysslig, men kan kanske klara att få ihop en sån grej i alla fall. Hehe. 

Annars så håller jag redan på att halvt planera Signes namngivning som vi ska ha i sommar. Det blir naturligtvis INTE dop eftersom vi inte tror på Gud. Jag är ju en riktig planerings-person, så jag kan inte låta bli att planera redan. Vi tänkte först kanske hålla till uppe i Branäs, men kom fram till att det blir smidigast att ha det nära hem till oss, dvs i Karlstad. Har fått tips om att man kan hyra en liten hembygdsgård vid Alster, så det ska jag kolla in lite till. Det blir ingen stor ceremoni, och jag vill nog kalla det en välkomstfest, eftersom det är det det är. Vi ska fira att Signe kommit till världen och att allt gått bra. Och presentera hennes namn och varför hon fått dem. Jag tänker en kort ceremoni med lite sånger, något slags tal till Signe från mig och Martin och presentation av namnen och faddrar. Och så fika efteråt. Vi tänkte i slutet av juni, då Signe är fem månader gammal. Känns som en evighet dit, men alla tjatar ju om hur snabbt tiden går med en bebis, så det är kanske klokt att vara ute i god tid.