365 dagar av kärlek

Jag brukar tänka tillbaka på den första kärleken. Så vild och så intensiv den var. Det var så sjukligt mycket känslor. Kärleken var som en besatthet. Inte alls sund, men väldigt fångande. Man var så kär att man trodde man skulle spricka. Magen pirrade ända upp till halsen när man kysstes. Och när det tog slut trodde man att livet var över.

Livet gick dock vidare. Men kvar i den första kärleken lämnade man oräddheten och oförsiktigheten. Man lämnade besattheten bakom sig. Och så förälskad som man var då, blir man aldrig igen. Det där pirret var kanske en engångsföreteelse. För att bli så besatt av en person, det gör en bara för ont sen när man tvingas att gå. Hjärtat glömmer aldrig sina sorger. Efter första kärleken blir alla mer försiktiga. Mer restriktiva med sin kärlek.

Och likaså jag. Omedvetet håller man igen. Jag har efter första kärleken alltid hållit igen. Inte riktigt vågat hänge mig till 100%. Inte vågat släppa loss. I rädsla för att bli sårad. Det har varit som en mur runt hjärtat. 

Tills för ett år sedan. Då träffade jag han som rev varje millimeter av den där muren. Som jag inte kunde göra annat än släppa inpå. När vi träffades var det som att den där försiktigheten hos oss båda, bara försvann. Det var från början så självklart. 

Han är min stora kärlek. Inte den första, men den största. Min bästa vän. Den jag är hopplöst förälskad i och vill spendera hela livet med. Kärleken mellan oss är inte en besatthet. Den är inte likt den första kärleken, gjord av glas och redo att gå i tusen bitar när som helst. Kärleken mellan oss är så stark. Byggd av sunda känslor för varandra. Av gemensamma åsikter och värderingar. Av en vilja vi delar, att få vara med varandra tills vi dör.

Det är klart att det inte alltid är lätt. Vi har också fula strider ibland. Sårar varandra och säger förlåt. Skriker på varandra och säger förlåt. Ibland så högt och ibland så djupt, att det tar länge innan såren försvinner. Kanske försvinner de rent utav aldrig. Men så är det. Ingen relation är helt obefläckad, och inte heller våran.

Men vi väljer alltid varandra. Vi kan vara mitt uppe i världens bråk, men det finns ändå alltid så mycket kärlek till varandra. Så mycket vilja att vara nära. Vi kan vara hur sura som helst på varandra, men ingen tål att somna utan att ha legat ihopslingrade i varandras armar först. Det finns alltid en strävan hos oss som går framåt. En strävan att hålla kärleken vid liv, och bygga den så stark att vi om 50 år fortfarande känner likadant för varann.

Jag kan se oss bli gamla tillsammans. Med barn, barnbarn och ett hus på landet. Det finns ingen annan jag skulle vilja uppleva allt det där med. Ingen annan jag är så trygg och älskad hos. Jag älskar varenda millimeter som är han. Hans stora famn är där jag vill vara för alltid. 

365 dagar av kärlek. Låt det bli oändligt många fler.