Har aldrig tidigare brytt mig såhär mycket. Jag som knappt fällt en enda tår när jag bråkat med tidigare pojkvänner. Aldrig brytt mig ett dugg. Kunnat somna ovän med den som jag varit ihop med, utan problem, bara sådär. Sovit som en stock. Ingen ångest. Ingenting. Jag har inte känt någonting.

För jag har inte brytt mig. Men nu. Nu är det så annorlunda. Jag bryr mig med hela min kropp. Kan knappt andas om jag inte är försäkrad om att vi är okej, att allting står rätt till. Får sådan ångest när jag trampat på hans tår. När jag gått för långt eller känner att jag vräkt ur mig för mycket. Vaktar min tunga, för att jag vet hur ont det gör i mig om jag skulle säga något som gjorde honom illa.

Jag bryr mig så sjukligt mycket om oss. Vill göra allt allt allt för att vi inte blir ett sådant par i raden av alla andra par som skiljs åt och aldrig mer pratar med varandra. Vill inte stå i den kön, tillhöra den samlingen. Jag vill behålla oss och honom för alltid. Tänker inte låta det här ta slut. Aldrig någonsin.

Så jag bryr mig. Lite sjukligt mycket, ja. Jag analyserar och vrider och vänder på allt. Tar fram skyddsglaset och skölden för att skydda oss från alla de hot som hotar att förstöra vår lycka. 

Ens förhållande är som en liten glaskula som man befinner sig i, och som man måste skydda. Den klarar en del sprickor och sådär, men är man för ovarlig med den så går den sönder tillslut. Och vi flyter ut i sanden. Den behöver kanske inte ens gå helt sönder, för vem ser ut från en glaskula full med sprickor? 

Helt plötsligt tillhör man den där samlingen som man försökt akta sig för, men inte lyckades komma undan.

Vill ju aldrig hamna där. Så jag springer frenetiskt fram och tillbaka med min sköld för att hindra de stenar som kastas på oss från att träffa glaset. Jag springer så fort och jag motar med skölden så mycket, att jag ibland gör mer skada än nytta. Blir så upptagen med att mota bort stenar som jag tror är stora och farliga, att jag missar de som verkligen ÄR stora och farliga.

Och när jag inser det. Att det som jag försökt skydda så mycket, tar skada av min paranoida hjärna, då kommer ångesten. Då vill jag bara gottgöra allting. Och jag försöker laga och plåstra om. Dölja stenskotten. Men där finns alltid ett litet hål kvar. Kanske inte synligt för ögat, men märkbart i hjärtat. 

Man har alltid en bild i sitt huvud om att man ska vara den coola, svala flickvännen som inte tjatar, inte är jobbig i onödan och inte ställer till med varken bråk eller scener. Som är lagom "på", och som inte bryr sig om småsaker. Som låter saker passera, och som alltid ställer upp, är fantastisk 24 timmar om dygnet och aldrig klagar.

Men så blir man kär. Och samtidigt neurotisk, paranoid och jobbig som fan.

Han gör mig så levande. Och det är skrämmande och underbart på samma gång. Man blir så sårbar. Vårt förhållande är hela mitt mående. Hela mitt liv. Skaver något mellan oss, så skaver det i hela mig. En spricka i vår glaskula, är en spricka i ett ben i min kropp. 

Vi lever i symbios. Vi, han, jag. Så himla farligt och fint.