Ena stunden skrattar jag tillsammans med kollegor och skämtar om någonting som skett på tv. Andra stunden går man in och stryker någons arm när hon får höra att hon snart ska dö. Tittar in i skräckslagna ögon som håller på att tappa hoppet.
De små små sakerna blir så stora hos svårt sjuka människor. Och som personal så slås man ofta av hur skört livet är, och hur mycket små saker egentligen betyder. Att få komma ut i solen en sista gång, även om man så bara orkar några minuter i rullstolen innan man måste lägga sig igen. Få se vitsippor, känna doften av vår.
När man väl tänker på det, hur sjukdom kan förändra och försvåra ens liv, så blir man ju så himla rädd. Rädd för de man älskar, och för sig själv. För sina framtida barn, för sin hund, för alla egentligen. Det är så svårt att förstå ibland att den där medelålders kvinnan med så mycket livsgnista och vilja, faktiskt inte kommer att överleva sommaren eller kanske ens månaden ut. Man ser sig själv litegrann i alla dessa kvinnor. Just för att det är kvinnor. Kvinnor som oroar sig över barnen, över familjen, över maken där hemma. Som har så mycket kvar att göra, som inte är färdiga ännu. Som vill resa, få barnbarn, gå i pension, odla i sin trädgård, ha middagar med sina väninnor.
Men som alla berövras på livet. Som inte kunnat förutse eller förhindra. Som bara plötsligt en dag vaknar upp och känner sig halvdan, kommer in till sjukhuset och helt plötsligt har en dödlig sjukdom.
Många av våra kvinnor har äggstockscancer, eller som vi kallar det; ovarialcancer. Det är den mest förrädiska cancer du kan få och den drabbar endast kvinnor förstås. Med förrädisk menar jag att den ofta inte ger några symtom förrän den redan har spritt sig och inte går att bota. Många kommer in med svullen mage och med viktnedgång eller nedsatt aptit sedan några veckor tillbaka. Det är ganska diffusa symtom, eller hur? Sånt vi alla kan känna igen. Men ibland visar det sig vara en ovarialcancer. Och då oftast spridd till andra delar av kroppen. Metastaserad, som vi säger.
Jag har sett kvinnor som dött 4-5 veckor efter att de fått diagnosen. Ja, då förstår ni. Förrädisk.
Ovarialcancern går liksom inte att upptäcka tidigare, om man inte råkar göra en undersökning av andra skäl när cancern precis "satt sig". På cellprovet ser man den heller inte.
Vad man däremot ser på cellprovet är en annan typ av cancer, livmoderhalscancer. Eller cervixcancer, som vi säger. Den cancern drabbar ofta unga kvinnor, mellan 30-40 år. Men om man upptäcker det tidigt på cellprovet så har man en god chans.
Så tjejer: cellprov är det finaste raraste bästa du kan göra för dig själv. Det kan göra att du upptäcker en dödlig sjukdom i TID. Och kan bli frisk!
Det finns inga ursäkter för att inte gå på sitt cellprov. Från och med 23 års ålder blir alla tjejer kallade. Och det finns ju en anledning till att man börjar vid 23 års ålder! Jag har hört mina äldre kollegor berätta om patienter de haft från 24 års ålder och uppåt som dött i livmoderhalscancer.
Dött. Förstår ni? De har dött. Och genom att gå på ens cellprov har man stor chans att förhindra och förutse.
Det finns absolut inga ursäkter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar