Kasta ut honom

Det gör mig så illa berörd att se fina snälla duktiga härliga tjejer slösa bort sina liv tillsammans med dåliga killar. Skulle vilja ta dem i tröjkragen och lyfta ur dem i det liv de lever tillsammans med killar som alla andra kan se är ovärdig dem. Och tillslut brukar det ju bli så av sig självt. För den där killen som man blir så kär i, visar sig vara otrogen, börjar slå dig, eller bara är svinig på andra sätt. Som tur är orkar de flesta av de här fina snälla tjejerna gå då. Och det är väl på tiden. Jag pustar på avstånd ut varje gång jag ser ett sånt par gå skilda vägar. Hejar lite i smyg på henne, som kanske ser ledsen ut där och då, men som det på långa vägar syns på att hon är bättre, finare, smartare och snällare än den som hon just lämnat. 

Men så finns det de som stannar. Som inte riktigt har kraften eller förnuftet till att gå därifrån när varningssignalerna är som stora elefanter i rummet, som inte går att blunda för längre. Som ger en andra, tredje, fjärde chans till den där killen som förvaltar hennes hjärta som om det vore skräp. 

Och jag kan förstå att det är svårt att gå. Att det kanske till och med känns omöjligt. Ogörbart. Otäckt. 

Men man måste. Det finns ingenting annat att göra. Man får lyfta ur sig själv i tröjkragen, ut ur det liv man lever med någon som inte respekterar en. För någon annan kommer förmodligen inte göra det åt dig. 

Men sen när man gjort det. Vilken frihet. Och den där killen man lämnade. Han är en stor svart sörja av skit som man aldrig behöver se igen. Man behöver aldrig ens vända sig om. Det kanske kommer ta månader, år innan man tycker att det var det bästa man gjort. Men tro mig, det var det absolut bästa du gjort.

Livet har så mycket mer att ge. Det finns massor av underbara killar därute. Som respekterar dig och som behandlar dig som om du vore en prinsessa på en piedestal. Som aldrig aldrig aldrig skulle svika eller såra dig. Som skulle ta ditt hjärta, vårda det som ett litet barn och ge dig så så så mycket kärlek.