Sen fanns det andra anledningar att misstänka något, såklart. Så jag kissade på en sticka på personaltoan den där fredagen. Och svagt, men ändå tydligt så visade den att jag var gravid. Och det kändes som världens mest naturliga grej. Jag gick direkt ut från toan, ut till hissen, ner till apoteket och köpte folsyra på tablett. Ja ni vet, folsyra är viktigt i början av graviditeten.
I hissen ner tog jag den här bilden för att föreviga ögonblicket efter att jag fått veta att jag skulle bli mamma.
När jag kom hem fick Martin veta. Och på söndagen tog jag ett nytt test som jag köpte på apoteket på Bergvik när vi var och handlade mat. Jag ville ju vara helt säker, även om jag såklart vet att ett positivt test alltid är positivt. Såhär såg det testet ut. Att det är två streck visar att jag är gravid.
Det kändes liksom naturligt från första stund. Samtidigt som det kändes alldeles absurt att vi faktiskt ska ha barn och att en nio månaders graviditet låg framför mig. Jag berättade för mina närmsta vänner direkt. Lina fick veta först på telefon. Sen fick Sofia veta när hon kom hit. Här sitter Sofia efter att precis ha fått veta. Och så Felix, Linas hund. Hihi.
Kort efter så ringde jag Gripens vårdcentral och när jag sa i telefonen "jag är gravid" så kändes det som att jag stigit ur min egna kropp och stod bredvid och såg på när någon random tjej talade i telefon. Vi fick komma på hälsosamtal. Där pratar man om tobak, matvanor, osv. Sådant jag såklart redan vet, i min graviditetsfixerade värld med mitt jobb och så. Efter detta första besök hos Marianne, som skulle bli "min" barnmorska så köpte vi bröd på Swenströmskans och gick hem och åt frukost tillsammans.
Jag mådde så himla bra fysiskt i början. Inget illamående, ingen jättetrötthet, inget alls. Jag åt som vanligt, sprang Vårruset, osv. Jag blev till och med lite orolig över hur bra jag mådde. Jag jobbar liksom med tjejer som är så graviditetsillamående att de måste läggas in med dropp.
Men sen när jag var i Torsby en helg i vecka 7 typ, så kom illamåendet. Jag satt på tåget hem tillbaka till Karlstad och bet ihop käkarna hela vägen för att inte kräkas. Och jag var faktiskt lite lycklig över det först, för jag kände mig för första gången gravid. Men vad jag då inte visste var att det var början på en lång dunkel period som just nu bara känns som ett töcken.
Gud så illamående jag varit. All energi har i princip gått åt till att jobba. Sen har jag bara legat i soffan eller sängen och ojat mig över hur illa jag mår. Jag har kräkts, jag har lärt mig häva kräkningar och jag har gått ner i vikt, istället för upp. Jag har inte kräkts så mycket, men det är mest för att jag kämpat med att få behålla det lilla jag fått i mig. Jag har varit världens tråkigaste person och flickvän. Legat till sängs och gnällt. Somnat klockan 18. Inte orkat göra någonting. Inte velat äta någonting. Ja, herregud. Martin har varit en klippa.
Efter vecka 12 blev det lite bättre. Men det går upp och ner hela tiden. Vissa dagar bättre än andra. Bäst är det när jag inte är hemma i lägenheten. För jag mår som sämst här. Tål inte lukterna här, trots att det är helt normala lukter. Jag mår illa bara jag tänker på hur vårt tvättmedel luktar. Orkar inte ens titta på grillen, för en kväll när vi grillade så mådde jag skit efteråt. Och toaletten som jag kräkts på alla gånger. Usch! Det är jobbigt. Man är ju liksom mycket hemma och kan ju inte undvika att vara där hur länge som helst.
Bäst mår jag när jag är aktiv och gör något och är hemifrån. Ikväll åker vi hem till mina föräldrar, och det ska bli så skönt! Miljöombyte är toppen för illamåendet.
Annars har jag en jättebra graviditet. Inga andra krämpor än så länge. Magen växer sakta men säkert. Jag handlar på mig byxor och shorts med resår och förbereder mig inför en period som tjock. Emellanåt mår jag riktigt bra, när jag är fri från att må illa. Och då känns det inte alls att jag är gravid. Då skulle jag kunna ta ett glas vin, utan att komma att tänka på att jag inte kan det egentligen.
Här är magen den här veckan. Vi tar givetvis en bild varje vecka för att föreviga hur lilla bebisen växer.
På första ultraljudet i vecka 12 (kubtest) så fick vi se vår bebis för första gången. Det var fantastiskt! Hen låg och sprattlade och fäktade omkring. Levde loppan i min mage! Starkaste bilden jag tog med mig därifrån var när bebisen liksom sparkade till med båda benen, som om den cyklade. Det var så gulligt! Önskar vi hade filmat. Vi fick med oss fem bilder därifrån, som nu sitter på kylskåpet och i en hylla i sovrummet.
Här är lilla sprattelbebisen:
Coolt va? Den där ligger i min mage och sprattlar omkring. Utan att jag känner det än! Och det är en liten människa som är hälften mig och hälften Martin. Så fantastiskt. Slutar aldrig förundras av vad kroppen är kapabel till.
Nu väntar jag på att illamåendet ska gå över på riktigt. Längtar efter min vanliga aptit. Mat är ju livet! Känns som världens sorgligaste grej att jag inte är sugen på saker längre. Vi har varit ute på restaurang och så och jag har mest petat i maten. Det gör mig så ledsen. Älskar ju mat egentligen.
Men. Det viktigaste är bebisens hälsa. Och jag hoppas varje dag att hen mår bra och utvecklas normalt. Jag är omringad av experter till kollegor som jag kan rådfråga när som helst, så jag känner mig ändå så trygg. Jag är grymt påläst själv, och jobbar ju med gravida människor hela tiden. Mitt jobb är en enda graviditets- och förlossnings-bubbla! Det är ju kollegor till mig som kommer ta hand om mig på förlossningen, eller om jag behöver annan vård innan eller efter. Så jag är så trygg där jag är. Jag borde stanna på jobbet tills det är dags att föda.
Sen så hjälper det ju inte att oroa sig. Jag försöker bara fokusera på att må så bra jag kan. Jag är ett kontrollfreak i vanliga fall och en graviditet kan man ju inte direkt kontrollera. Men jag känner mig så lugn! Händer något, så är det så. Jag träffar patienter hela tiden som får sena missfall, får veta att bebisen har en missbildning, osv. Så jag är väl förberedd för det mesta, känns det som. Och det gör mig bara lugn. Trodde att det skulle bli ett besvär att jag hela tiden möter graviditeter som går fel. Men det är tvärtom och det är skönt. Annars skulle det nog inte gå.
Nu ska jag vara ledig i fyra välbehövliga dagar. Bara umgås med människor jag älskar. Fira min födelsedag. Njuta av att vara gravid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar