Och då får pappa ta på sig försörjarrollen... Eller?
Jag tycker att det är självklart för mig som kvinna och blivande mamma, att jag har en egen grund att stå på. Att jag inte behöver vara beroende av min partner, rent ekonomiskt. Jag vill inte behöva ta emot pengar från honom för att kunna leva. Bebisen är ju bådas ansvar, såklart. Men jag då? Jag måste ju vara hemma den första tiden, och det påverkar ju mig ekonomiskt. Och då tycker jag att det är både oansvarigt och dumt att som kvinna inte ha garderat sig med en egen ekonomisk grund att stå på, oberoende av pappan.
Har alltid undrat över hur det egentligen går till i de hem där mamman exempelvis varit arbetslös innan graviditeten, och endast får inkomst från Försäkringskassans lägstanivå. Vad kan det vara? 6000 kronor i månaden drygt? Får hon då typ veckopeng av sin partner? För mig skulle det kännas absurt om Martin gav mig pengar för att jag skulle kunna gå och köpa en godispåse eller ett par nya skor. Eller om han skulle betala hela hyran eller så.
Jag tycker att vi då som kvinnor GÖR oss ojämställda. Vi göder det som vi egentligen vill jobba emot.
Jag är så glad över att jag har en utbildning och en fast anställning att stå på. På så vis kommer jag att kunna få föräldrapenning när jag är hemma med bebisen, vilket är 80% av min lön och fullt tillräckligt för att jag ska kunna försörja mig själv och hälften till min bebis. Jag vill kunna dela lika med min partner. Vill att vi ska betala precis lika mycket till våra gemensamma fasta kostnader. Och jag vill kunna ha en egen liten buffert för saker jag vill köpa till mig själv.
Så (bland annat) tycker jag att vi skapar jämställda förhållanden mellan kvinnor och män. OCH bättre relationer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar