Jag har aldrig tidigare känt mig så fri. Vad som än drabbar mig och vad för hemskt som än kan tänkas hända, så är jag i alla fall fri. Jag är inte skyldig någon nåt. Inte min omtanke och inte min tid. Jag är fri att göra vad jag vill. Ta vägen vart jag vill. Strax efter jul är jag färdig med min grundutbildning och kan göra vad tusan jag vill. Det känns som att ta studenten upphöjt i 100. Och bäst av allt; jag kommer bara vara tjugotvå. Massor av härliga år att bara göra som jag vill. Och all tid i världen att läsa vidare till barnmorska. Eller varför inte flera vidareutbildningar? Jag är sugen på barn-utbildningen också. Och kanske ambulans! Intensivvård vore också kul.
Livet har alltid varit så upplagt för mig. Pedantiskt iordninglagt, färdigt att bara leva. Och jag har ju tagit mina svängar och sådär, men jag har alltid känt mig så bunden. Har det inte varit till en pojkvän, så har det varit till något annat. För första gången sen typ barndomen är jag verkligen fri. Och det känns som att frihet är det som gör en lycklig. Även om allt det som fanns utstakat i min livsplan inte var åt helvete. Det fanns ju många saker som jag fortfarande vill. Som att träffa någon alldeles särskild, till exempel. Och att få många härliga barn att älska. Jag har längtat efter barn så långt som jag kan minnas. Det är någonting i mig som bara andas moderskap. Vissa är födda till att utöva ett visst yrke, jag är född till mamma. Jag tror faktiskt att det är så. Det är ett kall inom mig och jag skulle nog bli väldigt vissen om jag inte fick några barn. Det finns inte i min värld att inte skaffa några. Och jag hoppas att jag är privilegierad nog att kunna få barn. Det kanske låter knäppt när en så ung människa påstår att hon längtar efter tusen barn och har gjort det i all tid. Men ni får ju liksom fatta att det är en framtidsplan, inte något som jag vill ska ske med vem som helst eller just precis nu. Pappan till alla mina tusen barn ska vara den enda.
Men som sagt. Barn finns inte riktigt på agendan just nu. Nu vill jag bara leva. Känna att jag lever. Jag har gått halvdöd i ett dunkelt mörker alldeles för länge. Varit en skev jäkla skugga av mig själv som vandrat omkring i ingenmansland. Jag har verkligen inte varit mig själv. Och det är ju faktiskt så att det är först när man kommit ut på andra sidan som man fattar hur det egentligen stått till. Hur jag tryckts ihop till något väldigt litet, istället för att ha lyfts fram och förstärkt den fantastiska person jag faktiskt är. Man ska bara omringa sig med människor som tar fram bra saker i en. Som gör en till den bästa versionen av sig själv. Och nu äntligen, så känns det som att det är det jag gör. Omger mig med helt fantastiska vänner som jag älskar så otroligt mycket. Gör saker som jag älskar att göra. Lyssnar till det som behagar mig. Styr mitt liv dit jag själv vill gå.
Våren är påväg. Ljuset är här. Vi är på vinnarsidan av det här året. Och jag vet inte om jag på något sätt skulle kunna vara mer nöjd just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar