Wow!

Idag träffade jag en så himla inspirerande och underbar kvinna. Hon talade med mig om livet. Hon frågade hur gammal jag var och när jag svarade så utbrast hon i ett drömskt "åååååh, vad jag är avundsjuk på dig". Hon menade att hon skulle kunna göra vad som helst för att få vara tjugo-nånting igen. 

Jag svarade då att även om det är härligt att vara ung, så kanske hon har glömt att det faktiskt även är svårt och stundtals väldigt jobbigt att vara i min ålder. Jag sa att jag längtar efter att bli trettio-nånting och ha lite stabilitet i mitt liv. Gud, som hon predikade för mig då. Och jag blev så jävla inspirerad. Hon sa alla de där klyschorna om att man ska leva livet just nu och göra allt det där roliga man känner för, och inte planera för mycket, osv. Men på ett helt nytt sätt. På ett sätt som fick mig att verkligen förstå och ta in det hon sa.

Hon berättade att hon träffade en kille när hon var 18 år som hon höll ihop med i elva år. Och hur hon verkligen ångrade det nu, eftersom alla hennes kompisar gjorde så mycket roligt som hon missade under de där åren när hon fastnat hos en kille. Och ganska direkt efter det tagit slut med den där killen så hade hon träffat sin man. Och hon hade väl önskat att hon hade fått vara själv några år innan, men man kan ju liksom inte styra sådant när man träffar någon som verkar vara rätt.

Men efter 16 års äktenskap så skiljde de sig, och nu hade hon levt ensam i många år. Och hon var så himla frigjord och underbar! Kunde tänka sig att flytta vart som helst i världen. Göra galna saker, träffa en ny man. Hon sa att hon tog igen sina missade elva ungdomsår som hon spenderade med den där killen. Och att hon skulle göra vad som helst för att få vara tjugo-nånting och inte snart sextio-nånting. Hon beordrade mig att uppfylla de drömmar jag kan, och att köra fullt ut i mina projekt som jag har i huvudet. Jag berättade att jag så gärna vill resa ut i världen och hjälpa kvinnor genom sina graviditeter och förlossningar. Och hon talade i princip om för mig att hon blir väldigt besviken om jag inte gör verklighet av det. Jag som faktiskt har chansen! Och inte är sextio-nånting och inte kan lämna hela vardagen för någonting sånt. Eller inte fått cancer och vet att jag snart ska dö.

Och där satt jag och ska fylla tjugotvå. Har tydligen allt det som hon skulle göra vad som helst för att få. Hur livet än kan kännas ibland, så kan ingen i alla fall ta ifrån mig att jag är ung och fri. Och att höra livshistorier från folk som levt livet på riktigt, det är så himla fint och inspirerar så mycket. Bara att höra att allting ordnar sig. Att man kommer träffa en man när man minst anar det. Att det kommer en tid för att skaffa massor av härliga ungar. Att det kommer en tid för total tillfredsställelse, en tid då man bara slutat bry sig så jäkla mycket och bara lever.

När man blir äldre måste man prioritera tiden väl. Och då finns det ingen anledning att slösa bort värdefull tid på att bry sig om vad andra tänker om en, eller vara med människor som inte uppskattar en eller gör en till den bästa versionen av sig själv.

Jag träffar människor som befinner sig i slutskedet av sitt liv varje dag. Som vet att tiden de har kvar är kraftigt begränsad. Som tänker att varje morgon de vaknar är en vinst. Och som vet att en liten liten infektion kan betyda döden på en gång. Människor som berövats på sin frihet. Som blivit tagna av sjukdom och ålderdom. En man som jag träffar varje dag som har en cancersjukdom som han vet kommer ta livet av honom alldeles alldeles snart, sa till mig häromveckan att hade han vetat att han skulle sitta såhär och vänta på att dö, så hade han aldrig någonsin i livet tvekat över saker och ting. Han hade bara kört. Gått fram till den där damen han var förtjust i, åkt på den där semestern, inte jobbat så förbannat mycket. 

Och här sitter jag och önskar att tiden bara kunde gå lite snabbare. Jag sitter bara av tiden. Mitt liv är just nu en transportsträcka till någonting större som jag hela tiden väntar på. DET är någonting som jag vet att jag skulle ångra om jag om x antal år får en cancerdiagnos som gör att jag snart ska dö.

Så det är dags att ta sig i kragen. Inte tänka så jäkla mycket. Inte slösa sån tid på människor och saker som inte gör en lycklig. 

Jag har hela livet framför mig. I alla fall just nu. Och det finns så mycket jag vill göra innan jag hamnar på just min dödsbädd. Livet är ju fantastiskt. Jag är fantastisk! Och det finns inga ursäkter för att inte göra alla de där härliga sakerna man längtar efter. 

Det är bra nu. Och jag är så satans jävla lycklig!