Plötsligt så bara händer det

Alla säger till en att det är när man minst anar och tror att det ska hända, som det händer. Livet. Alla de stora sakerna. Kärleken. Och man ålar sig fram i någonting som känns som en snårig evighetslång skog. Man rasar ner i någon håla, försöker plocka upp sig själv men rasar ner ännu lite längre och sådär håller det på. Man träffar någon och tror att man blir kär för att man så hemskt gärna vill bli det och för att man tror att det kommer lösa allt. Och framför allt lösa det som känns värst. Ensamheten. 

Och man blir vad man tror är förkrossad över att det inte blir han och jag, när man i själva verket bara känner sig ensam. Och det blir extra påtagligt när någon skitkille drar förbi i ens liv och ger ett litet hopp om att få bli två. 

Livet går bara på och på. Dagarna flyter ihop med nätterna och blir till en enda stor sörja av veckor som passerar förbi. Veckor av tristess, av försök att gå rakt och orka med. 

Och människor tragglar på i ens omgivning och knackar på ens lilla bubbla av olycka och säger att det kommer hända saker, bara att det händer när man minst anar det. Och när man slutat försöka. När man öppnat sinnet och bara är tillfreds med att situationen är som den är. 

Och man nickar snällt, samtidigt som man förkastar det de sagt i samma ögonblick som de försvinner ur ens ögonvrå. 

Men sen så händer det. När man minst anar det. Och när man öppnat sitt sinne och är tillfreds med hur det är. Plötsligt bubblar skrattet inom en igen. Plötsligt rinner liv i ådrorna och man bara åker med. Man kastar sig ut, tar hans hand och så rider man på den våg av förälskelse, lycka och kärlek som när man minst anade kom och förgyllde ens lilla liv. 

Och så bara är man där. Helt plötsligt är han en självklarhet i ens vardag. Man behöver inte längre fundera på om vi kommer att ses igen, om han vill fortsätta träffas eller vart i djungeln av vad man kan vara, just vi befinner oss. Det bara är så självklart alltihop. Som om det alltid varit där, han och jag. Vi:et. 

Att säga hejdå är aldrig olidligt längre, som det kunde vara förut. För jag vet att han är min och att han bestämt sig för att stanna. Att vi ses snart igen. Man kan aldrig veta hur det går och så, men jag vill bara göra allt allt allt för att aldrig behöva släppa taget. Jag vill satsa allt. Jag går in med hela mig i insats. Och med hopp om att få lämna mitt bultande hjärta hos honom för all all all tid.

Här är jag och jag ger honom mig.