Vi har pratat mycket om framtiden i helgen. Och om föräldraskap och barn. Om vuxenlivet och hur man ska klara att ha en relation med någon hela livet och trivas i den. Jag vill ha många barn. Jag har alltid varit otroligt barnkär. Kanske mycket för att jag inte haft några barn i min närhet. Jag har inga yngre syskon, inga yngre kusiner, inga kompisar med barn eller småsyskon, osv. Jag brukar säga att jag inte känner några bebisar, och det tycker jag är så himla trist. Jag vet ingen som skiner upp som jag gör, när jag ser en bebis eller ett litet barn. Jag kan typ räkna på två händer antalet gånger jag hållit i en bebis i mitt liv. Jag som älskar alla bebisar! Det är inte klokt.
Så jag vill ha fyra. Minst. Skulle absolut kunna tänka mig fler, om man hinner och orkar. Jag är en familjeperson och jag tycker att om man har en stor familj så är man rik. Har alltid velat ha barn ganska ung. När jag var tonåring trodde jag nog att jag skulle vara mamma nu. Men så kommer ju livet emellan såklart. Och man får andra perspektiv och drömmar. Jag vill fortfarande bli en relativt ung mamma och ha många barn, men jag vill samtidigt vänta. Jag vill ha ett fast jobb och kunna försörja mig själv. Jag vill inte att min pojkvän ska arbeta medan jag är mammaledig och får pengar enligt försäkringskassans lägstanivå. Jag vill kunna dra mitt strå till stacken och att han ska kunna vara pappaledig minst lika länge som jag, och att vi ändå skulle klara oss och gå runt.
Det är plötsligt så många andra saker som blir viktiga när man blir vuxen. Jag har alltid tänkt att ekonomi och sociala situationer löser sig om man verkligen vill ha barn, och så är det kanske också. Men vilket pris får man betala då? Vi har ju faktiskt privilegiet att kunna styra när vi vill satsa på att bli gravida, och då kan man ju skapa de allra bästa förutsättningarna först. Och att skapa jämställda förutsättningar för mig och min partner innan vi skaffar barn, det känns så himla viktigt. Och lika viktigt känns det att vi får en tid tillsammans, bara vi två, innan vi går vidare och tänker på bebislivet. Jag vill att jag och Martin ska ha några år tillsammans då vi bara kan njuta av varandra och göra saker bara vi två, innan det blir aktuellt för familj (känner att jag kanske gick några steg i förväg nu, hehe). Jag tror att den grunden är så otroligt viktig om man ska kunna leva ihop för alltid. Och det är ju det som är målet. När jag skaffat barn med en man, så vill jag ju stanna där i all evighet. Vill såklart inte att mina barn får se sina föräldrar skiljas. Och att ha fått några år tillsammans som bygger grunden för vilka vi två är tillsammans tror jag är så viktig. Hur ska man annars hitta varandra när man glider som längst ifrån varann, mitt uppe i blöjbyten och vaknätter? Jag vill kunna ha roligt och trivas med honom. Resa, göra spontangrejer och bygga en trygg vardag som jag verkligen älskar. Det är nog väldigt viktigt att ha den tiden att stå på när det tryter lite, vilket det såklart kommer göra många gånger.
Jag förstår att man lockas av tanken på barn tidigt. Det ligger ju så nära känslan av nyförälskelse och allt det där. Men barn är ett ansvar man aldrig tas ifrån. Man måste vara lite färdig med sig själv innan man bestämmer sig för att satsa på det. Självmedvetenhet och reflekterande är så viktigt. Man måste ju skydda sina barn från ens egna dåliga sidor. Inte föra över sådant hos en själv som inte är så charmigt. Det sägs ju att föräldraskapet är som en snårig väg där det gäller att lägga över så lite dåligheter som möjligt till sina barn. Och då behöver man vara självmedveten och mogen. Jag vill kunna vara världens bästa mamma till mina barn och vara medveten om vem jag är och vem jag vill vara som förälder. Och jag vill vara säker på att min relation med mina barns pappa är så stark och trygg att den har potential till att hålla hela livet. Att vi fått en grund att stå på och känner oss färdiga med det fria liv det innebär att bara vara vi två. Jag vill att vi ska längta och längta och sätta ett barn till världen som verkligen kommer vara efterlängtat, älskat och helt rätt. Ett barn får aldrig komma till för att rädda eller läka något. Relationen till ens partner ska ju vara på topp när man bestämmer sig för barn. Inte fallfärdig eller i behov av en frisk fläkt. Då ger man ju absolut inte relationen alla förutsättningar att hålla genom hela livet, och inte heller ger man barnet bästa förutsättningarna till världens bästa föräldrar.
Jag vill att mina fyra (eller fler) barn ska få se verkligheten. Att mamma faktiskt också är ledsen ibland. Att människor runt omkring oss dör. Och att mamma och pappa inte alltid är sams. Jag vill vara en öppen mamma. En som pratar om allt och som mina barn alltid kan komma till i alla lägen. Jag vill vara den de ringer först när någonting extraordinärt har hänt i deras liv. Jag vill inte vara mamman som bara får veta allt det ytliga, och aldrig lära känna mina barn på djupet. Vill att de ska kunna delge mig allt, och jag ska aldrig döma dem. Jag ska vara kärleksfull genom allt. Vårda och uppfostra med så mycket kärlek att de aldrig någonsin behöver tveka på om jag älskar dem tillräckligt. Jag vill vara deras närmsta. Den de tackar i ett tacktal. Den de vänder sig till om råd. Den de ringer när killen gjort slut. Den vars famn de gråter ut i.
Jag vill vara världens bästa mamma. Och förutsättningarna till att bli det kan jag bara ge mig själv genom att reflektera över mig själv, ifrågasätta mina handlingar och genom att jobba med mig själv hela tiden. Samtidigt som jag skapar den bästa miljön rent praktiskt, genom en god relation, en trygg vardag, en stabil ekonomi, osv.
Jag tror tyvärr att många föräldrar eller blivande föräldrar inte riktigt optimerat förutsättningarna till att ge sina barn bästa tänkbara föräldrar. Och det tycker jag att alla barn förtjänar. Föräldrar som ansträngt sig och som gjort allt de kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar