Vi har otroligt mycket att göra på pluggfronten. Man hinner knappt andas mellan passen. C-uppsatsen har dränkt mig i ångest och stress. Det är helt otroligt. Jag trodde vi skulle vara glada igår och lättade över att vi lämnat in, men vi känner varken glädje eller har lämnat in. Vi är i princip färdiga, men det finns alltid finjusteringar. En uppsats blir aldrig perfekt, vilket är svårt att erkänna för sig själv.
Måste dock lämna uppsatsen bakom mig ganska precis nu. Ingen tid till att slappna av direkt. Vi har nationell klinisk slutexaminations-tenta om 13 dagar. En tenta som omfattar allt vi lärt oss på tre år. Dessutom innehåller den en läkemedelsräkningsdel som kräver 100% rätt, annars underkänns man. Jag har absolut inte svårt för matematik eller räkning, men just pressen att det ska vara 100% och att man har typ 1 omtentatillfälle innan examen.
Herregud. Inte nog med det. Inom dessa 13 dagar ska vi även examineras i cancersjukdomar. Och om vi får vila efter denna maffiga tenta? Åh nej, åh nej. Då har man fem dagar på sig att knåpa ihop en mastig hemtenta.
GUD JAG ORKAR BARA INTE.
Tidigare terminer har flutit på så himla bra. Vi har ärligt talat haft det väldigt lindrigt och härligt. Men nu har de dragit på några växlar i sista terminen. Som att de vill ge oss extra mycket motivation och längtan efter att till slut få den där examen. Jag är ändå väldigt flitig och duktig. Ändå sitter jag här och klagar. Hela den här veckan har varit ett ångesttöcken. Man har vaknat på morgnarna med ett ryck och belarmats av tung ångest som bosatt sig i kroppen.
Den 21 november är den här hetsen över och vi går ut på sex veckors praktik, som är det sista vi gör. Det ska bli helt obeskrivligt skönt. Kommer inte kunna må riktigt bra innan dess.
Jag vet ärligt talat inte vad jag skulle göra om jag inte hade en så fungerande och härlig vardag i övrigt. Beundrar de klasskompisar som har barn och långt att resa till och från universitetet. Jag tycker knappt att min vardag går ihop, trots att jag bara har mig själv att ta hänsyn till och inte direkt har några andra måsten. Jag får komma hem till en varm gosig pojkvän varje kväll och direkt jag kommer innanför dörren kan jag stänga av allt annat någorlunda bra. Vi har så himla mysiga kvällar och utan dem hade jag nog deppat ihop vid det här laget. Att vara kär underlättar ju, om man säger så. Och att träffa M vid den här tidpunkten känns som perfekt. Varken tidigare eller senare hade varit bra. Jag hade aldrig haft tid att börja dejta någon nu, så det var väl tur att vi ägnade hela sommaren till att syssla med sådant. När sommaren sen var över var det ganska klart att det var vi och man slapp (äntligen) den där lilla klumpen i magen man alltid har när man inte riktigt vet.
Är så glad över att vi fick en sån sommar tillsammans. Kommer alltid minnas det som den ljusaste sommaren av alla. Och hur sommarpirret sedan övergick i något som så snabbt kändes så etablerat och vasst. Som att vi hade kunnat gå upp i boxningsringen med det som finns mellan oss och slåss. Vi har bara känt varandra i några få månader och det är inte alls många dagar sedan egentligen, som vi satt i en park på vår första dejt och pratade hela sommarnatten igenom. Men ibland känns det som att han alltid funnits i mitt liv, som att det är så självklart. Vi somnar om kvällarna och han håller armarna kring mig som att de alltid funnits där. Samtidigt blir jag ibland så förundrad när jag tittar på honom när han inte ser att jag tittar, och tänker att han faktiskt är min.
Det finns ingen annan. Vill aldrig att det ska vara någon annan. Det finns många i världen som man kan dela sitt liv med och som kan göra en lycklig. Jag tror inte på att det bara finns en. Men så lycklig som han gör mig. Det kan bara finnas en som får mig att känna just så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar