Barn

Man reflekterar mycket över sin egna kropp när man jobbar med kvinnosjukvård. För det första blir man rädd och tror att man ska få alla sjukdomar och åkommor som patienterna har. Man känner igen sig i symtom de har och man kan verkligen relatera till många. Det tär väldigt mycket att exempelvis vårda väldigt unga kvinnor med gyncancer. För det hade lika gärna kunnat vara en själv eller någon man står nära. Man identifierar 50-60-åriga kvinnor med sin egen mamma och blir så rädd så rädd att någonting ska hända henne.

Man kan faktiskt identifiera sig i det mesta. Man träffar ju kvinnor på andra ställen i vården också, men det är så speciellt med gynekologi och kvinnosjukvård. Det är klart man kan relatera till att någon exempelvis söker vård på grund av mellanblödningar, och det visar sig vara en cancer. Då blir man rädd, för det är så nära en själv på nåt vis. Tänker mycket på vissa patientfall och specifika patienter man fastnar för. Observerar varenda liten känning i min egen kropp. Och det är svårt att inte bli hypokondrisk. Skulle vilja ha en helkroppskoll varenda månad, helst. Men man måste lära sig stänga av, såklart. Och tänka att det faktiskt inte händer alla. Samtidigt blir man ödmjuk inför att vara tacksam för varje dag man får vara frisk och relativt bekymmersfri. Allt elände man ser blir liksom snabbt "normalt" i ens vardag, och jag räknar nästan med att få en gyncancer så småningom, för att det känns som att alla har det. Och jag förväntar mig missfall, utomkvedshavandeskap, komplicerade förlossningar och mycket gravt graviditetsillamående. Så varje dag jag inte fått något av ovanstående, så känns dagen ändå rätt bra. 

Jag funderar så mycket på barn. Nu mer än någonsin, eftersom jag jobbar så nära kvinnokroppen och graviditet. Jag har alltid funderat mycket kring barn, för jag har alltid haft en stor barnlängtan. Men det har alltid känts så overkligt att jag faktiskt någon gång ska få barn. Det känns som en avlägsen dröm som aldrig kommer slå in. Men nu är jag snart 23 och det känns liksom närmare än någonsin. Jag börjar komma upp i ålder och i ett skede i livet då det ändå passar in och då det är "okej". Och det känns helt overkligt. Jag har längtat så länge och tänkt på det så mycket, och nu finns ändå barn med i en tidsram av några år. Blir så lycklig av det. Min M älskar barn och vill också ha många. Det gör mig till världens lyckligaste. Barn är så viktigt för mig, och jag hade aldrig kunnat leva med någon som inte vill ha barn eller som först vill ha om typ 10 år. 

Vi var några kollegor som satt och pratade om barn och barnlängtan häromdagen. Då sa en äldre kollega att hon alltid identifierat sig som en mamma och alltid haft extrem barnlängtan. Att hon när hon var liten hade svarat "jag ska bli mamma" när folk frågat vad hon ska bli när hon blir stor. Och jag bara kände "men gud, det där är ju jag". Sådär är ju jag också. Född till mamma. Min roll är att vara mamma. Tyckte det var så skönt att höra att det finns fler som är så och jag kände igen mig så mycket i hennes längtan och känslor. 

Men samtidigt som jag varje dag har en jättestark längtan och tänker jättemycket på barn, så känns det okej att vänta. Livet har så otroligt mycket annat att ge just nu och jag älskar tiden som bara jag och M har tillsammans. Vill inte att något eller någon annan ska fånga hans uppmärksamhet. Inte ens ett barn. Vill vara bara hans ett tag till. Det räcker för mig just nu att veta att vi så småningom kommer få massor av underbara ungar att älska. Och att det ligger närmare i tiden än någonsin.