Han är så egensinnig och så stark i sin personlighet, min kille. Han tycker mycket, har många intressen och är alltid öppen för nya saker. Och jag älskar det med honom, att han inte är en intetsägande pojkspoling som inte tycker nåt, inte har någon egen personlighet och bara är "slät". Många killar är ju så (tjejer också såklart). De bara hänger med.
Men då har ju såklart jag fått lära mig att handskas med de olikheter vi har, istället för att försöka ändra honom. Jag själv, är ju allt annat än slät. Jag är väldigt egen och accepterar inte att slås ner i en diskussion. Men man måste ju det. Komma till ro med att man kan enas om att inte tycka lika om allt. Och Martin påminner mig ofta om att jag måste samarbeta med honom för att vi ska kunna leva ihop. Vi är två stycken i vår båt och vi ska hålla länge. Då måste vi hitta de bästa redskapen och sätten för att hålla oss flytande. Vi måste arbeta som ett team. Och när man gör det, så måste man kompromissa ibland.
Och jag har verkligen varit världens sämsta kompromissare, tills nu.
Kanske också för att jag aldrig brytt mig på det här sättet förut. Jag har bara kört mitt race, kört över alla och inte accepterat något annat än det jag vill eller tycker. Men nu bryr jag mig så mycket. Vill med hela mitt hjärta att vi ska hålla livet ut. Vi måste hålla livet ut. Kan inte tänka mig något annat.
Och då måste även jag foga mig. Försöka ändra lite på de dåliga sidor och ovanor jag vet att jag har, och göra de lättare att stå ut med. För alltid är en lång tid, och jag vill att han ska vara kär i mig varenda dag av den tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar