Vi är biologiska varelser, skapade av evolutionen och vi kommer leva och sedan dö och försvinna och livet på jorden kommer fortgå. Det finns knappt något annat som är så ångestframkallande som att tänka så, egentligen. Att vi bara är små små varelser i ett stort universum, vars liv inte spelar någon roll för något. Jag tror inte på någonting efter döden. Det är klart att det inte finns någonting. Döden är en naturlig del av livet, och allting som är påhittat om något liv efter döden är bara för att lindra vår ångest. Och för att försöka finna en mening när orättvisa saker händer.
Men det finns ingen mening. Inget öde. Inget förutspått eller så. Det tror i alla fall inte jag. Jag är en naturvetare in i märgen när det gäller sådant. Eller kanske är jag bara rationell.
Därför kan jag heller inte tro på att det är något slags öde som bestämmer vem man ska träffa och leva med. Att det på något sätt skulle vara förutbestämt. Jag tror att det finns många man kan leva med, säkert flera hundratals tusen som man skulle bli lycklig med. Och att det är en enda stor slump vem det råkar bli. Och oftast blir det någon man ändå växt upp ganska nära eller så, eftersom det är störst chans att man stöter på varandra.
Det är klart att jag hade kunnat träffa någon annan än Martin och varit precis lika lycklig. Men det gör inte vår kärlek mindre betydelsefull, såklart. Och jag är tacksam varje dag för att det är just honom jag lever med. Just han och alla hans underbara egenskaper. Och att vara med honom kommer påverka hela mitt liv. Vilka vändningar det kommer ta, vilka jag kommer träffa, vart jag kommer resa, vilka barn jag kommer få, osv. Det är en enda stor slump att det blev jag och han, och nu kommer den slumpen kanske vara den viktigaste i mitt liv.
Precis som att mina föräldrar blev just mina. Och att min bror blev just min bror. Inte minst är det en jätteslump när jag är adopterad. Och när min storebror också är det, från ett annat land. Och vid en annan tidpunkt.
Människor man träffar i sitt liv och som kommer en nära. Det är det viktigaste som finns. Och det är ju en enda stor slump vilka vi träffar. Jag hade till exempel aldrig träffat Sofia och Linn om våra föräldrar inte valt att placera oss i samma skola. Och hade jag aldrig träffat dem, som är bland mina äldsta vänner, så hade jag inte varit den jag är. Alla möten som vi har, och alla som vi lär känna och framför allt de som blir våra närmsta, de påverkar en ju på ett helt otroligt sätt. Jag tror att vi föds med en rad genetiska förutsättningar, och sen så är det alla människor man träffar genom livet som formar en, tillsammans med de genetiska förutsättningar och drag man har.
Och det är så himla fint att det är ens närmsta vänner, familj och min kille som är med och formar mitt liv mest just nu. Som ger avtryck och som påverkar vilken väg jag går. Som faktiskt påverkar slumpen. Det må vara en slump vilka vägar livet tar, men det sker ju knappast utan påverkan från omgivningen.
Och att det blev just Martin, och ingen annan som jag valde till att dela hela mitt liv med, det är det härligaste och bästa som hänt. Kommer förevigt vara tacksam över det, även om jag vet att livet hade kunnat bli alldeles utmärkt ändå. Tycker att det är världens bästa grej, att det nu är han och jag i allting. Att alla beslut jag tar, även blir en påverkan på hans liv, och tvärtom. Att vi är ett team, och att vi delar ett och samma liv. Man blir så synkroniserade och så sammansvetsade. Älskar att känna den där vi-känslan. Att VI möter allt tillsammans. Det är ju faktiskt så att han förändrade hela mitt liv, och kommer påverka mycket som händer i det. När jag får barn, hur många barn jag får och hur de kommer att vara och se ut. Vart jag kommer bo, hur jag kommer bo och vad jag kommer göra på fritiden. Vilka länder jag kommer besöka, vilka människor jag kommer att träffa.
Det må vara en slump alltihop. Allt från vilka vi får till föräldrar till hur och när vi ska dö. Men trots att det var en slump, så var det alldeles perfekt rätt den där junikvällen när våra blickar möttes, och vi aldrig efter det släppte taget.
Viktigaste slumpen i mitt liv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar