Och det kan man ju tycka är ganska okej ändå, för hellre bråka om hushållssysslor än om själva relationen i sig. Men å andra sidan - vi är såpass vuxna nu att vi mer sällan väljer att vara i relationer som är destruktiva. Så det vi har kvar att bråka om blir hushållssysslorna. Alltså ett ganska tryggt och bra bråk om man ska välja mellan alla slags bråk man kan ha.
Men fy fasen så jobbigt det är ändå. Och onödigt. Det FINNS bra knep som gör att man inte behöver bråka lika ofta eller mycket om det. Båda parterna behöver bara vara villiga att verkligen göra något åt problemet.
Tro mig, jag har stor erfarenhet av hushållssysslo-bråket. Jag har haft det i alla mina relationer (säger kanske en del om mig...) Jag är pedant och jag vill att saker och ting ska vara och göras på mitt vis. Visst känner ni igen er tjejer? Vi är så allihopa, i alla fall i mitt kompisgäng. Och jag tror att vi är många som är så.
Och när man är på det viset så är första steget till förbättring att lära sig tolerera annat än det man själv är van vid. Och att lära sig förstå att den andra parten (män framför allt) inte har den där genen i sig som ser när det behövs göras saker i hemmet. Den som för en själv är SÅ självklar.
Man kan bråka HUR många gånger som helst om varför han aldrig ser att det behöver köpas toapapper, att det är dammigt på golven eller att det står disk i diskhon. Men det kommer inte leda någonstans, tro mig. Man får bara lära sig att de inte har förmåga att se sånt. De kommer aldrig lära sig heller. Det är som en gen som saknas. De kan försöka lära sig och försöka göra sitt bästa, men det kommer aldrig bli så naturligt som det är för oss. Och varför är det så? Jag tror främst det beror på hur vi mammor uppfostrar våra söner annorlunda mot hur vi uppfostrar våra döttrar, yttre påverkan, osv. Men det är en annan diskussion.
Först när man lärt sig tolerera att allt inte kan vara exakt så som man själv är van vid, samt att hen (han) saknar en gen, så kan man börja se på hur man kan hjälpas åt med att undvika hushållssysslobråken.
Jag har testat det mesta som jag kunnat komma på. Och även om jag och Martin bråkar extremt lite och är väldigt jämställda i vår relation så har såklart även vi dessa problem. Jag är pedant och han saknar en gen (det gör han givetvis inte, men jag väljer att se på det så).
Nu tycker jag ändå att jag till viss del lärt mig tolerera att mina standarder inte är samma som hans när det gäller städning, disk, matlagning, osv. Men jag vet, jag är långt ifrån tolerant. Jag har svårt att släppa på mina inövade sätt. Och jag är liksom inte hel-pedant med allting. Och dels därför är det nog svårt att förstå sig på mig. Jag är ombytlig och kan ena dagen vara okej med dammråttor och andra dagen få panik över dem.
Martin är som typ alla andra killar jag någonsin stött på. Det rör honom inte så mycket att det är dammigt. Först när tussarna ligger i högar synligt på golvet, tycker han det är dags att dra fram dammsugaren. Det är hans standard. Min dammsugar-arm rycker det i lite tidigare än så.
Hur ska man då mötas i det? Hur banalt det än låter så är det INTE kul att ha de där bråken, även om de inte är många eller särskilt frekventa.
Köp en whiteboard eller svart tavla att skriva på. Vi har en på väggen i hallen. Där försöker jag uppdatera med vad som behöver göras och köpas. På så vis ser Martin den varje gång han kommer hem eller lämnar hemmet och kan göra något åt det. Där krävs en ansträngning för mig, att hålla den uppdaterad. Och det krävs en ansträngning för Martin att se den och göra något åt den.
Kommunikation! Så viktigt såklart. Jag som är den pedanta i hushållet måste säga till när det behöver göras något. Man måste bara komma över att "han måste väl kunna SE att det behövs dammsugas, det ska väl jag inte behöva säga?!" Han ser inte sånt, så get over it. Och den andra parten, den mindre pedanta behöver komma över att "gud vad hon tjatar". Viktigt också att hålla god ton. Inte: "varför dammsuger du aldrig föööör? *suck*" Utan mer: "snälla älskling kan inte du ta ett varv med dammsugaren?" Detta kräver att båda lyhörda och öppna.
Gör tillsammans upp ett antal konkreta saker som ska ses över varje dag vid en speciell tid. Exempelvis diskhon, tvättkorgen och sängen. Den mindre pedanta ser då exempelvis över dessa tre punkter varje dag. Är det tvätt i tvättkorgen slänger man in den i maskinen, man ställer in disk som står i diskhon, osv. Då kan den pedanta parten släppa de bitarna för man vet att de blir gjorda ungefär vid samma tid varje dag. Det är bra att sätta en ungefärlig tidpunkt, för då går man inte runt och tänker "ska han se den där överfulla tvättkorgen någon gång eller?" Då vet man ungefär när han kommer ta tag i det och det = tillfredsställelse för en pedant själ. Hinner man inte, osv, då måste man såklart kommunicera och med en god ton! "Älskling, jag hinner inte ta disken nu, snälla kan du hjälpa mig". Istället för att vara tyst om det och bara strunta i det. Då kommer den pedanta parten definitivt säga senare "men åååååh har du inte tagit disken idag????"
Vi är inte världsbäst jag och Martin, absolut inte. Men vi kämpar på och börjar röra oss mer och mer framåt mot en vardag fri från hushållssysslobråken. Jag har länge tänkt att det bara är som det är och vi kommer alltid bråka om det där. MEN det finns konkreta saker att göra för förbättring. Och som alltid i en relation så måste man jobba med sig själv och försöka kompromissa med sånt den andre inte riktigt håller med om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar