Man kan försöka föreställa sig innan hur det ska bli när man får barn. Man kan försöka förbereda sig, försöka tänka sig hur livet kommer förändras. Men det går inte. Eller jag kunde åtminstone inte ens drömma om hur det skulle bli.
Den allra största förändringen för mig själv har varit att man numer alltid sätter Signe i första hand. Hela mitt liv styrs av henne. Vi lever i symbios, jag och hon. Hela min kropp har fogat sig efter henne och vi hör liksom ihop på ett sätt som är helt otroligt. Hon har legat i min kropp i nio månader, jag födde henne och sen har vi suttit ihop sen dess. Den kroppsliga kontakten är något helt nytt för mig. Det gör ont i hela kroppen när hon är ledsen. Vi sover tätt intill på nätterna och jag vaknar av minsta lilla ljud hon gör. Vi rör oss tillsammans i takt. Hon är så extremt beroende av mig för sin överlevnad och utveckling, och det gör något med mig. Hela mitt liv är nu dedikerat till henne.
Rent konkret så betyder det att jag lever med Signe 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan. Det finns knappt tid till egentid egentligen, mer än en stund på dagen när hon sover. Då kan jag hinna gå till gymmet om Martin är hemma eller typ ta en dusch, laga mat, etc. Annars måste jag vara tillgänglig precis hela tiden. Och det är en sån jäkla kontrast mot livet innan. Då ligger man i soffan en hel dag, åker och handlar, går ut på stan, planerar en middag med tjejkompisarna, osv. Allt sådant får man lägga på hyllan ett tag. Självklart kan man planera saker och ta med henne, men det är ett otroligt moment att ta med ett spädbarn på restaurang till exempel. Man vill helst av allt vara hemma hela tiden. Där går allt som smidigast. Nu är vi ju också förstagångsföräldrar och nya inför precis allt, så det är klart vi inte är de allra modigaste föräldrarna som drar med sitt barn på allt möjligt.
Det går inte att fatta för någon som inte är mamma (det ÄR ju faktiskt inte samma sak för pappan) hur tillgänglig man måste vara. Från att bara anpassa sig efter sig själv och göra vad man vill, till att ge sig själv totalt till någon annan. Martin kan ju åka iväg till golfbanan när han vill, gå ut med kompisar, osv. Jag kan aldrig tänka på mig själv och göra sådana saker. Jag och mina tuttar måste finnas där hela tiden. För i min närhet och i mina bröst finns Signes näring och största tröst. Att sticka iväg i några timmar blir då omöjligt.
Föräldraskapet är inte jämställt så länge mamman ammar. Eller egentligen så länge mamman är gravid och föder barnet. Det finns en modersinstikt hos oss kvinnor som fött barn, som jag inte ser hos Martin. Och det är ju inte för att han älskar Signe mindre eller så, utan för att han biologiskt inte är skapt så. Han sover hela nätterna utan att vakna, medan jag vaknar så fort Signe piper lite. Jag hör skillnad på hennes skrik och något ljud på gatan, medan Martin måste gå ut på balkongen och se om det var Signe som lät (när hon sover på balkongen). När Signe skriker rinner mjölken till i mina tuttar. Hon har levt inuti mig och snart har vi levt med varandra i ett år. Martin har bara känt henne i drygt två månader. Det är klart man får ett försprång och det är klart ens instinkter är något helt annat än en pappas.
Jag kan bli SÅ avundsjuk på Martin som sedan Signe kom sovit hela nätterna och vaknar på morgonen helt ovetandes om att Signe varit vaken tre, fyra eller fem gånger. Och jag är avundsjuk på att han kan åka iväg när som helst och hitta på någonting han gillar. För Signe är inte kroppsligt beroende av honom. Jag kan bara inte lämna henne så länge jag ammar. Och den där extrema kroppsliga kontakten vi har gör att jag inte heller klarar av att vara ifrån henne någon längre tid. Jag är på gymmet i fyrtio minuter och panikskyndar mig hem efteråt för att det värker i hela mig när jag inte sett henne på en stund. Hon är halva mitt hjärta och det blir fysiskt jobbigt att inte vara nära henne.
Jag tror absolut att pappan så småningsom kommer ikapp och att man kan få ett mer jämställt föräldraskap. Men jag tror det tar tid. Även om jag slutar amma så har vi en sån kontakt, jag och Signe. En kroppslig och fysisk kontakt som hon inte på samma sätt haft med Martin. Men i takt med att hon blir äldre och den där kontakten mellan mig och henne inte blir lika viktig längre, så kommer det nog bli annorlunda. Och när jag inte ammar längre så kan ju Martin vara med henne längre stunder utan att hon måste komma till mig för att få mat.
Det är klart det kommer jämnas ut. Men den första tiden i ett föräldraskap är absolut inte jämställt. Det går inte att få det jämställt. Hur bra vi än är i Sverige med att pappor tar ut föräldraledighet, osv så kommer pappor aldrig kunna föda barn och amma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar