moderna tankar om varandra

Vi börjar bli för gamla för att kunna lita på att kärleken till någon och pirr i magen ska räcka för att man ska bli lycklig ihop med någon. När man var sexton blev man kär, blev ihop och var lycklig tills att någon inte var kär längre. Och så fick man gråta ut hos en kompis och gå vidare. Det var inte särskilt komplicerat egentligen, även om man inte ska förminska eller bagatellisera tonårskärlek med allt vad det innebär. Den kan vara svår den också. Men är det någonting som tonårskärlek inte är, så är det komplicerad. Jag kanske bara har förträngt hur det var. Förmodligen har jag väl det. Problem som var stora då kanske inte skulle kännas likadana nu, men de var ju ändå stora för den sextonåriga Johanna då. Och det får man inte se ner på eller förminska, såklart.

Det är ju en ganska smärtsam insikt, att förstå att man kan älska någon hur mycket som helst. Vara hur kär som helst, men att kärleken inte räcker till. Att det är tusen andra saker som måste fungera också. Att man måste praktiskt få ihop två helt olika liv och få dem att synka. Det är ju hemskt att låta praktiska skitsaker förstöra en kärlek som är så viktig och stor. Men vi är för gamla nu, för att kunna lita på att kärleken till varandra räcker. Det är så mycket annat som kommer i vägen. Och jag kan bara tänka mig att det kommer bli värre desto äldre man blir.

Man tror att man lärt sig hur det känns att få hjärtat krossat. Att man lärt sig stegen man måste ta för att komma vidare. Man tror att man har en liten handbok för krossat hjärta i bakfickan, när man står där handfallen och bara vill dö. Jag har ju varit där förut. Jag har ju fallit ihop i samma tragiska hög på golvet. Velat sjunka genom marken. Velat sticka knivar i kroppen för att illustrera den smärta man känner inombords. Man tror att man lärt sig sedan tidigare. Att det på något sätt skulle vara lättare nu, för att man är äldre, klokare, mer erfaren, osv.

Men man kan aldrig vänja sig eller på något vis lära sig att lindra de känslor som uppstår när hjärtat går itu. När varenda cell i ens arma kropp känns som att den besitter en magnetisk kraft, och bara måste vara med honom. När man inte vågar gå och lägga sig, för att man vet att den värsta ångesten kommer när man kryper ner ensam under ett täcke. Utan hans armar runt sig. Utan den där magiska doften att dra in genom näsborrarna, och leva på som om det vore en drog. Man blir tonåring igen. Det mest fruktansvärda från tonårstiden kommer tillbaka och det känns som att han besitter makten över ens liv. Man har lagt sitt hjärta i hans händer och vad valde han att göra med det? Han trampade på det. Kanske inte avsiktligt. Kanske inte alls avsiktligt eller av elakhet. Kanske bara för att tiden inte var rätt och kanske på grund av utomstående faktorer som vuxenlivet faktiskt innebär. Kanske bara för att han inte blev så kär i dig.

Jag vill aldrig välja att tro att någon skulle vilja mig så ont att han skulle trampa på mitt hjärta av ren elakhet. Jag väljer att inte se det så. Men det gör minst lika ont ändå, att få tillbaka ett trasigt hjärta och försöka läka ihop och resa sig upp. Även om han inte menade det. Och även om jag får skylla mig lite själv för att ha gett bort något så dyrbart och för att ha gett honom makten över min lycka. Man lär sig ju aldrig. Eller jag gör i alla fall inte det. Jag är så SJUKT naiv. Alltså, SJUKLIGT. Jag väljer alltid att tro på kärleken, att ge allting av mig och att gå ALL IN. Jag älskar mig själv för det, lika mycket som jag hatar det. Nio av tio gånger blir man ju sårad, när avsikten var att man skulle satsa för att bli lycklig.

Tycker dock ändå att man ska vara lite stolt över att man vågar att ge sig ut där, att ge någon annan makten över sin lycka. Även om det kanske inte är så klokt alla gånger och även om man riskerar stora förluster, så kommer man ju vinna någon gång. Man måste ju satsa för att vinna. Och jag tror inte att jag kommer träffa den man jag ska ge allt till och få massor av härliga ungar med, om jag inte hela tiden satsar helhjärtat. Jag kommer ju slå mig blå innan den dag då allt bara är rätt. Men på något sätt är det ju alla felsteg och alla felträffar man gjort som kommer leda till att jag någon dag står i min drömklänning och säger ja till en man som kommer vårda det hjärta jag givit honom ömt och med den största omsorgen han kan.

Kärleken räcker inte alltid till. När man blir vuxen måste alla andra saker klaffa också. Man ska vilja samma saker, man ska vara på samma jäkla nivå, man ska ha ungefär samma värderingar, man ska få sambolivet att fungera utan att man slår ihjäl varandra och man ska verkligen tackla livet tillsammans, med alla hinder och problem det innebär. Om inte de sakerna fungerar, så kvittar det att man är så kära att man spricker. Kärleken övervinner tyvärr inte allt. Och det är ju verkligen världens sorgligaste insikt. Att behöva lämna någonting som man känner så starkt för och bara vill stanna i för allt i världen, för att man helt enkelt inte fungerar tillsammans.

Det gör så ont att inse. Och tusen gånger svårare att tackla, än att en skulle sluta vara kär, och man bara måste gå vidare. Hur ska man kunna gå vidare när det fortfarande känns som att sväva omkring på en sommaräng när man är med honom? Det är ju obegripligt. Och outhärdligt på många sätt.

Men det är dags att inse att man är vuxen och att kärleken inte längre är tonårs-okomplicerad. Man lär sig aldrig bli bättre på att tackla ett krossat hjärta, MEN man lär sig att man kommer klara det här också. För man vet att man klarat att överleva förut. Och man kan luta sig mot vetskapen att tiden faktiskt kommer att fortsätta gå, även om just mitt hjärta gått itu och just mitt liv slagits i spillror.

Världen utanför kommer att rulla på, precis som ens liv kommer att göra. Tillslut är han bara en liten prick i ens liv man kommer se tillbaka på med ett leende, och tänka att han bara var en i raden av killar som gjorde mig till den jag är och gjorde att jag tillslut träffade rätt. Och man kommer vara tacksam över att han var i mitt liv just under den tidpunkten, och att han kanske var rätt för den personen jag var just då.

Det går över. Man reser sig igen. Och det här ska också rinna av en, precis som allting annat alltid gjort.

Bloggen har blivit bildlös, så här är några som jag tagit senaste veckan. Vi sprang vårruset, jag och ett gäng supertjejer! Jag sprang in på 22 minuter, vilket var en bragd i sig, då jag haft jordens jobbigaste telefonsamtal en timme innan. Så stolt över mig själv att jag ens kom dit och sprang loppet! Och dessutom på en tid mycket bättre än det jag satsat på! Yay!

I helgen gick jag och älskade Lina och satte oss på en uteservering och åt middag. Och förra veckan fick jag blombud av samma underbara tjej.

Nu har nyss Linn åkt hem, vi har haft en så himla mysig dag! Vet som sagt inte vad jag skulle göra utan mina vänner. Ärligt, jag skulle nog inte stå på benen. Många många gånger vill jag ju bara lägga mig ner i soffan och sova bort hela dagarna. Är så djävulskt trött hela tiden. Men genom att sysselsätta mig med saker hela tiden och träffa människor jag gillar, så lever och andas jag fortfarande.

Tacksam, som sagt.