Mitt illamående har styrt hela vår sommar. Vi har ju gjort saker och så. Men det har varit med mycket stånk och stön och anpassning efter mig. Kring måltider har det varit ganska jobbigt. Jag har mått så dåligt ibland och det nästan ryser i mig när jag tänker tillbaka på de första veckorna.
Nu mår jag i alla fall inte konstant illa. Men jag har nära till att spy och nära till illamåendet. Det ligger som en skugga över mig hela tiden och jag tror faktiskt det kommer vara kvar under hela graviditeten. Men det känns okej. Jag anpassar mig efter kroppen. Idag var vi ute och fikade en sväng och jag mådde så bra! För några veckor sedan var det otänkbart.
Jag tycker att jag börjat känna märkliga små fladder i magen. Det är så svårt att urskilja, men ligger jag i sängen en stund så kan jag känna regelbundna små pirr. Som en liten guldfisk som stöter emot magen inifrån, typ. Det är så märkligt att man har en vild liten människa i sig som slår kullerbyttor och ligger och fäktar med armar och ben, och så känner man knappt någonting. Men på något sätt så känner man ändå en närvaro. Magen har blivit mer bastant. Det finns som en klump i mig som är fast och sitter som ett paket på nedre delen av magen. Och bara av att veta att bebisen finns där inne så känner jag en sån närvaro. Att jag aldrig är ensam. Jag längtar efter mer distinkta sparkar. Man har ju hela tiden ett behov av att få veta att hen är vid liv, och det är ju en lång tid av ovisshet man går igenom innan man börjar känna fosterrörelser.
Särskilt när man jobbar på ett ställe dit alla kvinnor kommer som varit på ultraljud och där hjärtat slutat slå. Eller som får missfall väldigt sent i graviditeten. Allt elände har jag bevittnat genom jobbet. Och det har gjort mig mer medveten, såklart. Men kanske inte mer rädd ändå. Jag känner mig trygg i att ha en medvetenhet om allting som kan hända. För jag vet att det händer vem som helst och man kan inte styra över det. Och händer det så tar man sig igenom det. Som gravid så är man ju en ängslig varelse. Och för mig har det känts bättre att dyka ner i skiten ordentligt än att rygga för det och försöka undvika att ens tänka tanken.
Men visst känns det i hjärtat när man står med ett foster i händerna som är lika gammalt som ens eget som man har i magen. Och visst känns det när man ska ta hand om kvinnan som fött ut det. Och om paret som förlorat sitt barn. Det är naturligtvis inte min favoritarbetsuppgift, men samtidigt är det arbetsuppgiften där man kanske gör mest nytta. Vad man gör är ju så viktigt för hela deras upplevelse.
Jag önskar ju såklart mig själv en fullgången graviditetet med en normal förlossning och ett friskt barn. Eller kanske framför allt ett friskt välskapt barn. Men elände kan hända oss alla, och ibland får man bara försöka leva i det. Att man inte kan veta och att det kan hända även mig. Jag försöker bara slappna av, följa min kropp och stressa så lite som möjligt över allt hemskt som kan hända mig. Jag vill bara njuta så länge jag kan. Att vara gravid är ju en fantastisk period i livet. Jag är så glad över att jag får vara med om det.
Jag är inte ett dugg avundsjuk på män. Skulle aldrig vilja byta med dem. Gick det att överlåta graviditet och förlossning till Martin, skulle jag naturligtvis aldrig göra det! Är så mallig över att detta är min grej. Jag får bära vårt barn i nio månader och får vara den som föder fram det och förser det med mat den första tiden. Jag är som en riktig mama bear! Skulle aldrig vilja byta bort det.
Att bära lilla bebisen i magen är det bästa som finns.
