Och när man gör det. Träffar rätt. Jag hade glömt hur det känns. Eller kanske har jag inte glömt, förmodligen har det aldrig hänt mig. Alla andra som man träffat innan bleknar, och man ser klart varför det inte funkade med dem. Varför man tröttnade, varför man bråkade, varför han lämnade en, varför man aldrig var nöjd. När man träffar någon som det känns så bra med som det gör nu, så bleknar allt och alla i jämförelse. Och av ren naivitet så tror man att den här kärleken, den här känslan som just vi delar, den är större än alla andras. Vi måste ju vara så mycket bättre än allas andras vi. Visst måste det vara så? Jag kan inte förstå vad andra kan se i någon annan, för jag ser bara honom.
Men så blir man också rädd. Jag hade glömt hur det är att träffa någon och allt vad som kommer med det. Jag kan inte minnas att jag någonsin varit såhär ängslig, osäker och rädd. Det finns ett mörker inom mig, en svart avgrund som är som djupast när jag tänker på att han kan gå. Han skulle bara kunna resa sig upp och gå. Bort från mig, ut ur mitt liv. För än så länge är det som är vårt vi så skört och så tunt och så himla enkelt att slita itu. Det finns inga saker här i min lägenhet som är hans. Det finns knappt några avtryck av mig i hans liv. Det vore så enkelt för honom att radera mig ur hans liv. Som en knapptryckning på delete och så är jag borta och alldeles väck. Det blir helt svart inom mig när jag tänker så. En ångest som bara slukar mig.
Med förälskelse kommer också rädsla. Och jag tror att ju viktigare och större kärlek, desto räddare blir man. Och jag har aldrig i kärlek varit såhär rädd. Man ger sitt hjärta till någon man känt i några få månader, och så bara blundar man och hoppas på att det inte går sönder. På att han förvaltar det och vårdar det ömt med kärlek och omtanke. Kanske gör han det också. Kanske är han mitt livs kärlek. Men det vet man ju inte än. Och under tiden är man livrädd. Dödsrädd.
Men det finaste är väl ändå att den här rädslan bara är puts väck när han är nära. För då är det så självklart. Han tar ens hand och pussar lite på den, och så bara försvinner all ångest, allt det där som kryper under skinnet när man är ensam. I hans famn är jag så trygg. Han trycker in ansiktet i mitt hår och drar in djupa andetag av mig i hans kropp. Han pussar mjuka ömma spår av sina läppar över hela mitt ansikte och han viskar godnatt så tyst att jag knappt kan ana konsonanterna komma ur hans mun. Det är så många saker med honom som förundrar mig. Han har så många olika sidor och jag beundrar varenda en av dem.
När han viskar lätta små ömma ord i mitt öra så ler jag i mörkret, och även fast det är helt kolsvart i rummet så vet jag att han ser hur jag spricker upp i ett genuint jätteleende. Jag kan inte sluta le. Jag är så lycklig att jag tror jag sprängs. Vill HAN ha mig? Vill HAN vara min? Det känns som en vinst varje gång och tiden med honom känns som lånad för jag kan inte fatta att han tänkt stanna hos mig. Även om det kanske bara är för en stund, så kan jag inte fatta att han vill tillbringa alla dygnets lediga timmar med mig. Att han vill ta med mig hem till sina föräldrar, sova med mig varje natt och hålla min hand när vi går i mataffären.
Jag är världens lyckligaste tjej. Han gör mig till världens lyckligaste tjej.
Och förälskelse och ny kärlek är helt fantastisk. Den gör under. Men jag tycker inte att man får glömma rädslan som kommer med den. Och man får inte förminska det avgrundsdjupa mörker som kommer med den rädslan. Jag är rädd hela tiden när han inte är nära. Rädd för att han ska sluta svara när jag ringer, rädd för att han ska inse att jag nog inte är så bra, rädd för att han ska gilla någon annan mer. Jag är rädd för allt hela tiden. I min ensamhet kan jag nästan bli sjukligt paranoid och fantisera ihop scenarion där han lämnar mig.
Man glömmer så lätt, att det kommer väldigt mycket jobbigt med att träffa någon också. Men när han tittar på en på det där sättet, med så sjukt mycket kärlek i blicken, så glömmer man ju alla ensamma paranoida stunder och alla gånger man lovat att vara rädd om hjärtat sitt. Då bara trycker man upp lilla hjärtat i famnen på honom och ger det rätt ut. Bara sådär. För så stark är kärleken. Och så mycket kraft finns det i vårt vi.
Jag tror att han är the one.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar