Det är så viktigt att livet inte blir någon transportsträcka. Jag har tjatat om det förut, men alltså det är så så så viktigt. Att inte hela tiden spara på det bästa, att inte hålla på att härda ut i något man inte trivs i för att det kanske blir bättre snart. Det viktiga är att se till att man mår så bra som möjligt just nu. Att se till att vardagen är fantastisk, inte bara helgerna. Och att livet känns bra just nu, och inte snart eller senare. Jag tror att om man hela tiden går och väntar på något bättre, så kommer hela livet tillslut bli så. Tänk att inse när man blir gammal att ens liv varit en transportsträcka till något som aldrig hände. Att stanna hos en partner som inte till 100% gör allt för en, varför? Och varför syssla med någonting överhuvudtaget som man inte vill göra?
Livet kan ta slut eller förändras på en sekund. Och det är nu det händer. Dagarna som bara går och går när vi väntar på att någonting ska bli bättre, eller på det rätta ögonblicket för förändring, det är de dagarna som tillslut blir hela ens liv.
Att göra en förändring och ta tag i de här sakerna kan kännas svårt och som en lång evighetsbacke att ta sig upp för. Men man måste börja någonstans. Ta steget. Räcka ut handen till någon för att be om hjälp. Bara göra nåt i alla fall.
För man vill inte sitta där sen och önska att man kunde vrida tillbaka tiden och leva om sitt liv. Tänk ångesten i det.
Jag vet inte hur jag kom in på det här livstjafset, jag hade bara tänkt att berätta om min härliga helg. Om alla dagar i mitt liv som är härliga nu. Jag är så kär, först och främst. Jag vill bara ligga på något mjukt och pussas hela dagarna. Det är tur att det bor ganska mycket pliktkänsla och disciplin i min kropp ändå, för annars skulle jag aldrig gå upp ur sängen på morgnarna och gå hemifrån när något så fint och morgonrufsigt ligger i sängen. När man träffar någon som det känns så sjävklart med så blir man så klarsynt. Man bara vet. Och man fattar att alla andra killar inte passar en, för de är inte som honom.
Jag vill bara ligga i skåran mellan hans hals och bröst och vara där och stanna tiden. Ingenting känns jobbigt längre, för hur det än är och vad jag än gör så är han med mig i det. Vi kan dela det som känns jobbigt, i så fall. Han sträcker ut sina långa starka armar och omfamnar mig och gör sönder ångesten i min kropp. Om delad glädje är dubbel glädje, så är delad sorg halverad sådan. Jag har visat honom hela mig och alla mina brister och fel. Jag har visat känslor som jag skäms för att visa mig själv och jag har spelat ut hela registret. Och han är ändå kvar. Tittar på mig med blå ögon och viskar att han är kär i mig. Jag kan inte fatta det. Kan någon verkligen tycka om mig även om jag visar allt det dåliga hos mig?
... Och jag som bara skulle berätta om min helg. Jag har jobbat på strokeavdelningen, där jag trivs så himla himla bra. Jag har pussats hysteriskt mycket. Sett en film. Skrattat. Varit på matmässan på Mariebergsskogen med Moa. Köpt praliner. Shoppat mig färdig inför vintern. Ätit middag med Martins föräldrar och syster. Träffat min älskade Lina. Somnat hud mot hud. Skrivit c-uppsats på en söndag på universitetet (!). Träffat mina gulliga föräldrar. Köpt en stekpanna med pappa som vi ska steka kolbullar i nu i höst (!!!) Och ikväll ska jag och M se på Idol som vi missat och göra tacos. Pussas såklart.
Jag fick en nyckel igår. Hjärtat slår bakåtkullerbyttor i bröstkorgen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar