.

Han skulle bara veta hur mycket jag tänker på honom. Hur mycket jag tänker på mig själv och hur jag framstår. Jag vill vara den allra allra bästa versionen av mig själv. Vill inte att han ska se de sidor av mig som inte är så charmiga, samtidigt som jag bara vill visa honom direkt, som att dra undan ett plåster. Man väljer ju vad man vill ta med sig in i ett nytt förhållande, från de gamla man avverkat. Och man väljer ju till viss del hur man själv väljer att få sig själv att framstå som. Men vissa sidor av en är ju bara där. Jag kan inte längre dölja mitt höstdepp och de dagar då jag vaknar och bara vill sticka ner huvudet under täcket igen. Slippa möta omvärlden och det som är mitt liv. Jag kan inte längre dölja mitt tigande när någonting inte står rätt till. När jag blivit sårad, arg, besviken eller bara tänker för mycket. Jag kan inte längre dölja min rädsla. Inte heller alla de ärr som finns kvar på min kropp efter ronder jag gått tidigare i livet.

Jag är sån här. Han får ta mig så eller välja att gå. Just de här sidorna av mig är de som inte är mina bästa. Men de är fortfarande sidor av mig och jag hoppas att han kan lära sig att tackla och tycka om dem också. Det är med skräckblandad förtjusning som man öppnar upp hela registret och låter honom kika lite. Men vad är det annars för kärlek, om man inte kan visa alla nyanser av sig själv? Jag vill leva med en människa som jag kan visa allt.
Ja. Han skulle bara veta hur mycket jag tänker på honom. Hur mycket jag pratar om honom med mina kompisar. Hur jag spricker upp i ett varmt drömskt leende när jag nämner hans namn i en mening om honom. Hur jag berättar för alla jag ser hur kära vi är, hur vi hånglar i soffan om kvällarna tills läpparna blir alldeles nariga.

Vi vaknar upp tillsammans varje morgon. Och jag kisar först lite försiktigt för att se om han är vaken. Vill inte att han ska vara den som vaknar och tittar på mig först, för jag vill ha en liten liten stund för mig själv då jag bara får titta på honom och beundra hans konturer. Han är så god och så liten när han sover. Bakom ögonlocken vilar blå ögon tungt. Blå som möter mina mörkt bruna när jag försiktigt väcker honom med mina läppar. Han kisar lite försiktigt upp mot mig och ler ett sånt där leende som får det att knottra sig på min kropp. Han viskar alltid ett litet försiktigt "hej" och jag fylls med så mycket kärlek att det skulle räcka och bli över för flera år framöver. Jag lägger kinden mot hans hals och ligger där för en stund, medan vi försiktigt vaknar till liv och inser att utanför och i omvärlden har en ny dag börjat. Utanför lägenhetens fönster springer människor iväg till jobb och skola och i lägenheterna bredvid vaknar människor yrvaket upp. Men inte vi. Vi bara finns här och nu i en liten bubbla av vår sköra men goda lilla kärlek. Jag tittar på honom, och han på mig och där önskar jag att jag för all tid får stanna. Jag kysser hans lena kalufs på huvudet och låter honom komma närmre mig, så nära så att vi nog för andra ser ut som ett enda ihopslingrat köttstycke.

Det är så jag vaknar varje morgon. Och jag är tacksam hela hela tiden för att jag får vara såhär lycklig. För att han är det finaste och härligaste jag kan tänka mig. Och för att han är min.