Om fyra månader har jag läst tre år på universitetet och kan titulera mig legitimerad sjuksköterska. En riktig titel och ett riktigt jobb. Det tog mig tre år och snart är jag där. Och även om barnmorska är mitt slutmål, så trivs jag så oerhört bra inom sjukvården som blivande sjuksköterska också. Jag trodde aldrig att jag skulle trivas såhär bra som jag faktiskt gjort och gör. Jag är verkligen gjord för att jobba med att hjälpa och ta hand om människor. Jag bygger alltid starka patient- och anhörigrelationer och jag är sjukt bra på att ta människor. Att bli sjuksköterska handlar ju mycket om det. Att bygga relationer, att vara bra med människor. Jag har verkligen hamnat rätt.
Jag tror att bilden av sjuksköterskor är otroligt skev. Om man inte legat inne på sjukhus mycket så har man ju egentligen ingen aning om vad de gör. Det media visar är ju serier som Grey's anatomy eller House, där sjuksköterskor knappt syns. Och syns de så är det för att slava under någon doktor.
Så ser det inte ut i verkligheten. Ja, det är ju faktiskt sällan så, att verkligheten är som på tv.
Jag hade ingen aning om vad en sjuksköterska gör, innan jag började termin tre på sjuksköterskeprogrammet och kom ut på praktik i sjukhusmiljö. Jag hamnade på avdelning 64 i Torsby, som är en ortopedavdelning. Och jag blev chockad över vilken roll och vilka uppgifter sjuksköterskor har. Jag har sett varenda avsnitt av Grey's anatomy flera gånger om, och hade uppfattningen av att det springer omkring ett tjugotal läkare på varje vårdavdelning och styr och ställer. Och så var det naturligtvis inte.
Det är ju sjuksköterskorna och undersköterskorna som styr och sköter allt på avdelningen. I samarbete med doktorn, såklart. Att doktorerna på avdelningen träffar patienter ungefär 90% av tiden de arbetar, och resterande tid sitter på läkarexpeditionen framför datorn, det visste jag inte. Och att en rond innebär att doktor och sjuksköterska sätter sig ner och går igenom alla patienter, det visste jag inte heller. Hallå! På Grey's betyder ju rond att fem doktorer går runt till varje patient och rabblar vad det är för fel på dem.
Sjuksköterskor har otroligt mycket ansvar. Och tillsammans i teamet med läkare, undersköterska, sjukgymnast, med mera, så är man som sjuksköterska spindeln i nätet. På en vårdavdelning jobbar sjuksköterskor och undersköterskor tillsammans under dygnets alla timmar. Där finns en läkare tillgänglig dagtid 8-17, som sitter på sin expedition dit man får gå och rådfråga och diskutera kring allting som är medicinskt. Och med medicinskt menar man framför allt läkemedel (nästan allt handlar om läkemedel hela tiden...), undersökningar, behandlingar, osv. De andra timmarna på dygnet när doktorn inte finns på avdelningen, så finns det så kallade jourläkare att ringa på om någonting måste göras. Exempelvis om en patient försämras, om man har någon fundering kring vissa ordinationer, osv.
Men de som faktiskt finns på avdelningen hela tiden är sjuksköterskor och undersköterskor. Som tar hand om patienterna. Som får veta hur Greta 87 år träffade sin man, vilken älsklingsfärg hon har och vad hennes hund heter. Som vårdar så nära som ingen annan får gå. Som med respekt och vördnad tar hand om människor som kanske befinner sig i sin sköraste livssituation någonsin. Människor som vet att de ska dö. Människor vars liv har förändrats och aldrig kommer bli sig likt. Människor som är sjuka, sjuka som fan. Och människor som helt enkelt förlorat.
Det är sjuksköterskorna och undersköterskorna som finns där för alla de människorna. Som ger allt och lite till för att andra människor ska bli friska eller få ha det så bra som man bara kan. Som ger ett leende till han som fått en stroke och inte längre kan tala och som håller hans hand när han ska dö.
Att vara sjuksköterska är att välja ett jobb som är ovärderligt. Som man bara inte kan värdera med pengar, för det är så viktigt. Och kanske är det så de tänker, politikerna, cheferna och alla andra som bestämmer över hur mycket sjuksköterskor ska få i lön. Att det jobb vi gör är för svårt att värdera i pengar. Att kärlek, omtanke och empati inte kan mätas i pengar. Eller också är de så gammaldags att de tänker att sjuksköterskeyrket är ett kall. Ett som man bara är ämnad att utföra, och utför även om man blir betalad i bark.
Ja, någonting måste ju i alla fall ha gått snett. För det känns bara alldeles uppochnedvänt och fel att jag som alldeles snart färdig sjuksköterska igår stod och försökte förhandla upp min blivande ingångslön till 24.000 kronor i månaden. Tjugofyratusen kronor. Och det är de knappt villiga att betala. Det får man liksom vara jävligt nöjd över om man får.
Och okej då. Fine, om man gick in på 24.000 kronor och sen hade en bra löneutveckling. Ja, då skulle det kännas helt okej. Som en läkare till exempel. Läkare har inte i början av karriären så bra löner, men de har en hejdundrande löneutveckling. En överläkare innan hen går i pension kan ju tjäna 60-70-80.000 kronor i månader. Enligt lönestatistik.se så har en sjuksköterska med drygt 7 års erfarenhet kommit upp i hela 24.900 kronor. Ja, ni kan ju se själva. Löneutvecklingen är knappt en utveckling överhuvudtaget.
Och med det menar jag såklart inte att läkare inte förtjänar sina löner, för det gör de. De har ett sjukt ansvar och jobbar hårt som fan. Men det gör vi med. Vi jobbar också hårt som fan och vi har också mycket ansvar. Att vi inte ska tjäna lika mycket som läkare, det tycker inte jag heller. Men att gapet ska vara SÅ stort. Nej, det köper jag bara inte. Hur kan ett jobb som är så himla viktigt och som gör sån stor skillnad för så många, vara värt så lite? Världen går under utan sjuksköterskor och undersköterskor, och där ute sitter människor på kontor och jobbar med saker som inte gör ett jävla dugg skillnad, och tjänar miljoners miljoner.
... när vi efter 3 års utbildning får vara glada om vi lyckas skriva på en anställning med 24.000 kronor i månader i lön.
Någonting har gått snett här. Hela sommaren har jag slitit på en strokeavdelning med patienter som varit så sjuka och så sköra, att det ibland känts som att man vandrar i en enda stor misär. Jag har torkat patienters tårar, hållit deras hand, delat ut massor av varma kramar, stöttat, tröstat, lugnat ner anhöriga, gjort mina bästa kvällsmackor till mina patienter, varit noga med att ha lypsyl på läpparna på medvetslösa patienter för att jag vet att jag hade velat att någon gjorde det för mig, jag har gråtit med mina patienter och jag har försökt att ge allting av mig hela tiden för att kunna ge dem bästa möjliga upplevelse av någonting som egentligen är deras största tragedi i livet.
Säg mig, snälla säg mig hur det inte kan vara värt mer än vad en snickare tjänar, eller en sopkörare, eller ja, vilket annat jäkla yrke som helst. Jag fattar inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar