Oro

Jag ligger vaken och kan inte sova. Så otroligt frusterande det är. Hur orkar folk som alltid har det såhär med sömnproblem hit och dit?! Jag vaknar och sen är det kört. Blir så jädra pigg direkt! Som speedad. Har mina vaken-hormoner kommit för tidigt? Jag behöver dem ju inte förrän i januari! Jag känner mig så otroligt rastlös. Har som stress i kroppen. Tror att yoga är precis vad jag behöver, så det är tur att gravidyogan äntligen börjar på måndag. Jag ligger och lyssnar på Martins andetag och försöker liksom bli lugn i det. Lillan i magen är också vaken med mig. Jag känner hennes rörelser. Så himla mysigt! Vi känns som hemliga teamet som är vakna mitt i natten (iof morgon nu) och smyger omkring. 

Hittade något jag skrev i somras, då jag för första gången kände en sån där hemsk oro över bebisen i magen. Och när jag nu tänker tillbaka på tiden som gått i graviditeten så känns det så himla skönt att så mycket är avklarat. Vill bara framåt nu, mot förlossningen. Och det känns ändå som att man börjar nosa på den snart. Tre månader går ganska snabbt ändå, och vi går mot en så himla stor förändring. Största i våra liv. 

Har verkligen inte varit den nojjiga gravida kvinnan. Jag har varit lugn och sansad. Är medveten om precis allt som kan hända i en graviditet, och har sett och hört så otroligt mycket i mitt jobb. Klart det varit jobbigt att möta kvinnor med sena missfall, osv. Men jag har kunnat hantera det ganska väl ändå. Det som upptar oroscentrum i min hjärna nu är oron över intrauterin fosterdöd. Alltså när bebisen dör i magen, oftast fullgången eller åtminstone nära beräknat ankomstdatum. Många kollegor till mig säger att de kvinnorna oftast kommer tre åt gången. Alltså att det kommer in tre såna fall ganska tätt, och sen går det ett tag innan det händer igen. För det är ju inte så vanligt, men det händer titt som tätt. Eller det känns åtminstone så. Jag försöker slå dövörat till när det kommer på tals, och så tänker jag "det kanske hinner komma tre nu och att det blir ett långt uppehåll sen och jag hinner föda ett friskt barn däremellan". Det låter kanske hemskt. Jag lider såklart med de kvinnor det drabbar, men man blir givetvis egoistisk och tänker "bara det inte händer mig." 

Oron är en märklig mekanism. Jag håller den i schack genom att bara försöka vara här och nu. I min kropp. Med min bebis. Är noga med att jag ska känna henne varje dag. Det är min dagliga bekräftelse på att allt är bra. 

Såhär skrev jag i somras när första riktiga oron slog mig: 

Vecka 13+3

Igår kom oron över mig. Sköljde över mig som en kalldusch. Jag tog hand om en kvinna vars bebis hade dött i magen. Och mitt inne i en "situation" med patienten närvarande så bara känner jag hur jag sköljs över av mina egna känslor. Gråten kom som ett spjut in i kroppen på mig. Jag fick nästan panik. Att börja störtgråta där och då hade ju varit katastrof. Jag lyckades tygla mig, men blev ordentligt skärrad över min reaktion. Jag gick ut. Skulle ta hand om fostret och kunde bara inte förmå mig att ta i det. Fick ta mig i kragen flera gånger om innan jag "slutförde" mitt jobb. 

Och sen fortlöpte arbetsdagen som vanligt. Jag motade bort alla känslor och tankar tills jag kom hem och låg i sängen och tänkte på vår lilla bebis. Grät en skvätt. Tänkte på det faktum att vår bebis faktiskt också kan dö. Precis som alla de tjejers bebisar som jag träffar i mitt jobb. Det kan hända vem som helst och det kan vara jag. Tanken är ju fruktansvärd och alldeles otänkbar, egentligen. Men sådant händer och jag kan inte blunda för det.