Kommer verkligen att saknar den här tiden som jag och Martin har tillsammans nu. Hur mycket vi än längtar efter vår bebis, så är vår vardag underbar som den är. Att bara vara två kommer inte åter förrän vi har vuxna barn som flyttat hemifrån. Och dit är det låååång tid. Så lite sörjer man ändå att den här eran av livet snart är slut. Den unga barnfria tiden.
Och då syftar jag inte på utekvällar och party och sånt, för det kommer jag absolut inte sakna. Men sovmorgnarna! Friheten i att bara göra som man vill och känner hela tiden. Ansvarslösheten. Ja, osv.
Snart kommer en liten person och vänder upp och ner på vår vardag. Såklart kommer det vara den mest fantastiska tiden i livet, så det känns inte skrämmande på något sätt. Men jag kommer sakna tiden vi har tillsammans nu. För snart kommer allt kretsa kring vår dotter, och vi kommer att hamna i skymundan. Min största rädsla är att vi hamnar så mycket i skymundan att det börjar knaka i fogarna. Tid tillsammans är något som jag kommer kämpa för att vi ska få. Inte början såklart, men sen när hon kan passas någon timme av någon annan.
Vill inte glömma vilka vi två är utan barn. För vi är den härligaste konstellationen som finns. Har det så himla bra, bara vi två. Och det vill jag ska bestå hela livet. För då tror jag att vi som 60-åringar och med vuxna barn kan ha det lika härligt som vi har det nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar