Delamning

Amningen har blivit lite kämpig. Jag har aldrig haft mycket mjölk. Jag fick aldrig några mjölkstinna bröst på dag 4-5 efter förlossningen. Det rann liksom aldrig till ordentligt. Jag har dock kämpat på som en dåre och jag tror många hade lagt ner amningen vid det här laget. Men jag har ju verkligen velat amma. Men jag har såpass lite mjölk så jag får amma i flera timmar i sträck för att Signe ska få i sig. På förmiddagen räcker mjölken ganska bra. Sen känns det som den tar slut framåt kvällen. Signe blir inte mätt och jag måste amma henne nästan konstant från klockan 15-16 tills vi går och lägger oss. 

I början tänkte jag att det bara var en spädbarnsperiod, att hon vill ligga och tutta hela tiden. Men jag har insett att hon knappt får i sig något och måste äta konstant för att inte vara hungrig.

Hon har gått upp bra i vikt men jag orkar ärligt talat inte amma i flera timmar i sträck för att det ska fungera. Jag sitter i soffan från klockan tre på eftermiddagen. Sen kommer jag inte därifrån. På bvc säger de att man ska amma 15-20 minuter och sen ska det räcka. Då har man nog med mjölk. Jag sitter i flera timmar!

Igår provade vi ersättning i flaska och hon hade då ammat i ungefär två timmar. Ändå slukade hon 120 ml (vilket är ungefär så mycket hon borde äta i ett mål) direkt. Så hon får uppenbarligen knappt någon mjölk av mig på två timmar. 

Innan vi gick och la oss fick hon ungefär 60 ml och sen ammade jag henne tills hon somnade. Hon sov då ungefär fem timmar innan hon vaknade! Det händer aldrig när hon bara får bröstmjölk.

Så från och med nu ska jag delamma. Det känns som bäst alternativ för oss. Vi tänkte ge 1-2 mål ersättning per dag. Främst till natten, så att vi får sova mer oavbrutet. 

Vilken lättnad det är när man kommer fram till ett sånt beslut! Det ligger mycket prestige i amningen och jag har försökt att inte känna press, men det gör man ändå. Jag vill så mycket för mitt barn, såklart. Och jag har velat helamma henne i minst sex månader, men man får inse att det inte funkar. Är glad att jag har lite mjölk i alla fall och kan amma henne såpass mycket som jag kan. 

Nu hoppas vi på att matsituationen ska bli enklare för oss! 

Lilla Signe

Hon är bara två månader gammal och jag tittar redan tillbaka på bilder på henne när hon var alldeles nyfödd och blir så vemodig. Så himla liten hon var! Kläderna var enorma och nu har hon växt ur det där för längesen. Hon sov så mycket och vi hade knappt sett hennes vackra ögon, kändes det som. Nu är hon vaken hela eftermiddagen och kvällen och ler stora leenden mot oss, småjollrar och sparkar och viftar med ben och armar. 

Det händer SÅ mycket på SÅ kort tid. Nu behöver vi knappt hålla i nacken när vi lyfter henne. Hon ligger nöjt i sitt babygym och tittar på figurerna. Har sina rutiner och favoriter. Hon är en alldeles egen liten personlighet! Och vi älskar henne så SÅ mycket. 

Om relationen

http://elsa.elle.se/ar-detta-allt-vi-far/

Läste det här inlägget som Elsa skrev om rädslan för att kärleken ska ta slut när man får barn tillsammans. Tycker det var så ärligt och innerligt, och satte fingret exakt på det som jag själv tänkte innan Signe kom och som jag fortfarande tänker nu när hon är här.

Vi har ju inte varit ihop så länge egentligen, jag och Martin. För två år sedan hade vi inte ens träffats än och nu två år senare har vi en dotter tillsammans. Så när jag blev gravid så var vi fortfarande sådär ungt nykära och hade det otroligt härligt under hela graviditeten. Vi känns så stabila och framför allt; kära. 

Ibland kan jag få panik när jag hör "man måste jobba för relationen annars dör den, en relation kräver arbete, etc". Då undrar man ju; hur jobbar man för en relation? Hur exakt och konkret går det till? Har funderat mycket på det där och kommit fram till att "arbete" kanske inte är det rätta ordet egentligen. Att man hela tiden engagerar sig och gör sitt allra bästa borde vara mer korrekt. Kan få lite ångest när jag hör ordet "arbete" för jag ser inte vårt förhållande som ett sådant och så tänker jag "om jag nu inte aktivt arbetar för oss så kommer alltså relationen dö?" Det är ju ingen rolig tanke.

Under förlossningen kände jag mig så nära Martin. Man blir så primitiv och söker en trygghet att grabba tag i och då tog jag tag i Martin förstås. Under tiden på bb var vi i den berömda bubblan och försökte ta in vad som nyss hänt. Som par är det ju otroligt att få barn ihop. Det sammansvetsar en ännu mer. En liten varelse som man skapat tillsammans och som båda känner en sån kärlek till. Det är nästan som att ha en gemensam hobby, fast x1000. Man är exakt lika intresserade av att bebisen mår bra och älskar exakt lika mycket. Den enda människa jag 110% tryggt kan lämna Signe till är ju Martin, just för att jag vet att han känner precis som jag när det gäller henne. 

Jag tycker att Signe har fört oss ännu närmare varandra. Det finns inte så mycket att bråka om längre för att livet fått en helt annan dimension. Man blir inte lika brydd och väljer sina fighter. Man kanske inte bryr sig om att ta upp diskussionen om hushållsysslorna för att det som egentligen räknas är att Signe har det bra och att vi är friska. Jag har blivit mycket mer medveten på det sättet sedan hon kom. Medveten om vad som faktiskt är viktigt i livet och vad som inte är det. Jag försöker alltid hålla en god ton trots att jag kan bli irriterad. Försöker säga "älskling snälla kan inte du bädda sängen?" Istället för: "du kan väl bädda sängen nån jäkla gång". 

Jag tycker det hjälper till att hålla oss över ytan. Vi har knappt bråkat sen Signe kom. Allt annat än henne känns oviktigt och jag har verkligen släppt kontrollen lite. Skitsamma om det är lite skit i hörnen, Signe mår inte dåligt av det.

Och kärleken då? Jag tycker även den fått en helt ny dimension. Och det är väl inte så konstigt egentligen. Vi har fått en underbar dotter tillsammans och vi älskar varandra ännu mer. Hon har ju bara varit hos oss i drygt två månader, så jag kan inte uttala mig om hur det kommer bli efter flera år av småbarnsliv. Man hinner inte med varandra så mycket just nu, att bara vara jag och Martin. Men så är det ju och det gör ingenting. Vi är i alla fall duktiga med komplimanger till varandra och att kramas, pussas och hålla handen. Signe är en väldigt snäll bebis för det allra mesta, så vi har ju haft tur. Hon sover ju oftast en stund på dagen, så att vi kan sätta oss ner och äta mat bara vi två. Och jag tycker ändå vi försöker hålla igång snacket mellan oss som inte handlar om Signe. Vi är samma par som innan men med ännu mer kärlek och mindre tid. Just det där med samtalet och hur man är som par innan man får barn bygger ju grunden för hur man är MED barn. En dysfunktionell relation pre barn blir sannorlikt ännu mindre fungerande post barn. En bra relation pre barn klarar utmaningarna. Förhoppningsvis.

Vi är som sagt bara två månader in i småbarnslivet och vi sover bra. Återkommer såklart med en uppdatering när det gått längre tid och sömnbristen slagit oss. Jag är fortfarande rädd för vad hela barn-grejen ska göra med oss som par. Men nu känns det lite mer hanterbart när vi fått känna på det och klarat det så bra hittills. Jag känner mig fortfarande väldigt nykär och att se mannen man älskar med vårt barn späder ju på den där kärleken såklart. 

Det kommer att komma utmaningar att ta sig förbi. Men det hade det gjort utan barn också. Jag tror i alla fall vi har alla förutsättningar att hålla ihop. Och det är en väldigt fin gåva att ge sitt barn tycker jag.

Trött

Trött mamma idag. Är bortskämd med bra sömn så en natt med lite mindre bra sömn ger mig huvudvärk direkt. Somnade vid tio ungefär och Signe sov fyra ljuvliga timmar till klockan två. Sen vaknade hon dock varannan eller varje timme tills hon vid 08 började gallskrika från ingenstans. Hon har oftare såna illvråls-episoder nu. Detta var första som skedde på morgonen. Hon är vanligtvis alltid nöjd och glad hela dagen fram till kvällen.

Idag ska vi på träff med föräldragruppen på bvc. Det är första sedan vi alla fått barn. Igår vägde vi och mätte Signe och hon är nu 4885 gram tung och 57,3 cm lång. Hon har planat ut lite på kurvan, då hon växte mer i början. Men hon ligger nu exakt på tillväxtkurvan och är en precis normalstor bebis för sin ålder. Hoppas inte kurvan planar ut ännu mer dock. Jag tycker hon äter precis hela tiden typ, så hon borde ju få i sig tillräckligt. Nästa besök är om en månad!

Jag var även på efterkontroll hos barnmorskan igår och det gick jättebra! Kändes halvsorgligt att gå dit för sista gången men jag hoppas få gå till samma barnmorska nästa graviditet också. Jag har varit helnöjd med Gripens barnmorskemottagning, och är även nöjd med bvc. 

Rocka sockorna

Vi rockar naturligtvis sockorna idag!

Det blir nog gymmet för mig idag. Annars har vi två bvc-besök och jag har efterkontroll hos barnmorskan denna vecka. Sen ska det firas påsk och Signe ska få träffa sin morbror för första gången. Vi har lite saker att göra denna vecka med andra ord, och det tycker vi om. 

Signe på stan

Igår var vi och tittade på en hembygdsgård vi ska hyra till Signes namngivning. Det såg jättefint ut och vi har nu bestämt datum. Det ska bli så himla roligt att planera allting! Har fått massor av inspiration på nätet. Vi hann även med besök på Sandgrund igår och tittade på Lars Lerins tavlor tillsammans med Martins mormor och morfar. Signe sov sig igenom allt och jag hann mata henne hemma lite innan det sen var dags för hennes första restaurangbesök. Vi hade bokat bord med plats för barnvagn och det gick jättebra till en början, då hon sov i vagnen. Sen ville hon komma upp lagom tills förrätten var avklarad. Till varmrätten la jag ner henne och jag hann nästan äta färdigt då hon blev lite gnällig. Hon blir dock nöjd så fort hon får komma i famnen. Sen blev det dock ganska hög ljudvolym och lite mycket för henne, så hon började bli lite kinkig. Vi var ändå klara så det var ingen fara. Martin tog henne i famnen och vi gick hemåt. Första gången Signe såg sig om på stan litegrann (många första-gången igår). Haha. Hon sover ju alltid annars. Trodde jag skulle behöva amma henne utanför hemmet igår, men det blev aldrig så. Ärligt talat så känns det jättemärkligt att slita upp tutten på en fullsmockad restaurang. Man är så himla ovan. Sen så känns det inte som den optimala amningsmiljön heller förstås. Vill gärna ha lugn och ro när jag ska amma. 

Idag ska vi bara vara lediga tillsammans. Inte göra något särskilt alls. Till veckan ska vi göra första tågresan! Och första påsken såklart. 

Den omedelbara kärleken - eller?

Kärleken till Signe växer hela tiden tycker jag. Jag vet inte om den någonsin kommer att ha ett "tak". Man hör så mycket om kärleken till sina barn men det är svårt att förstå den innan man fått barn själv. 

Mina förväntningar inför förlossningen var få. Jag ville inte måla upp någon bild om hur det skulle vara eller kännas eftersom det kan gå hur som helst. Jag litade till 100% på mina kollegor inom förlossningsvården och bara la mitt öde i deras händer. Sen kan man naturligtvis förbereda sig på bästa sätt själv. Jag var påläst, hade övat på andningen och kände mig lugn och trygg. Hade vilat och laddat. Oturligt nog så fick jag väldigt lite sömn och mat dygnet innan förlossningen, men jag hade ju laddat så bra innan så det gick bra. På slutet av förlossningen när Signe precis skulle ut så gjorde det som ondast och då kom verkligen andningen till nytta. Jag orkade fokusera på den en stund och andades tillbaka kontrollen som jag höll på att förlora. Även under latensfasen var andningen ett stöd och jag andades igenom hela den fasen som för min del var väldigt lång (1,5 dygn). 

Jag hade inga speciella förväntningar på hur det skulle kännas efteråt med anknytningen till Signe. Jag ville ta även det som det kommer. Man har ju hört så mycket olika stories även där. 

För mig tog det en stund att förstå vad som hade hänt och att hon var här. Precis i ögonblicket när hon kom ut så var bara känslan "smärtan är över, äntligen". Sen några sekunder efter så blev jag ju nyfiken på Signe. Jag hann dock aldrig tänka "skriker hon?", för det gjorde hon direkt. Sen kom hon omgående upp på min mage. Alldeles varm och lite klibbig. Då kom det skratt blandat med tårar, dels för att smärtan äntligen var över och att jag klarat det och dels för att Signe var här. 

Men ärligt talat så var jag i början mest av allt glad för att slippa mer smärta. I slutet var det så otroligt outhärdligt och jag slet och drog i madrassen och lustgasslangen. Jag skrek och vred mig i plågor. Det var en så kort kort stund som det gjorde sådär ont, men det spelar liksom ingen roll, för det känns ju som en evighet. Man tänker innan att man ska försöka visualisera att man snart får sin bebis och att det är en positiv smärta och så. Man ska ha en målbild, andas, tänka sig att det kommer en våg över en som man bara ska följa med. Men när jag väl låg där och hade så otroligt ont som det gjorde precis när hon skulle ut, då tänker man bara överlevnad. Man blir som ett primitivt djur som kämpar för sitt liv. Och när smärtan sen går över och bebisen kommer ut, då kände jag främst lycka över att jag överlevt, att stormen var över.

Först någon timme efteråt så kunde jag börja ta in att jag fått barn. Och sen var dagarna som följde ganska omtumlande, även om jag inte var något hormonvrak. Allt var så nytt och jag kände snarare en oerhört överbeskyddande känsla, än vad jag kände ren kärlek. Från sekunden hon kom ut hade jag ju gett mitt liv i förmån för hennes och skyddat henne med allt jag har. Den känslan var väldigt stark. 

Den enorma kärleken kom lite efteråt. När vi fått lära känna varandra och vänja oss lite vid varandra. Jag älskade ju henne från första stund, men att känna den där enorma känslan av kärlek tog en stund.

Nu är den så självklar. Det är en blandning av att vilja skydda henne med allt man har och av att man älskar henne mer än allt annat. Mitt hjärta går sönder när jag tänker på att något skulle hända henne. Föräldrar som förlorar ett barn - HUR klarar man det? Man får en helt annan förståelse och medkänsla för andra föräldrar. Jag kommer aldrig utsätta mig för att titta på någon film eller så där barn far illa eller är sjuka. Det klarar jag inte av längre. 

Hur som helst, så finns det inga rätt eller fel i hur man känner efter en förlossning. Har man haft en traumatisk förlossning är det klart den tar tid att smälta. Det kanske dröjer en stund innan man orkar ta till sig barnet på riktigt. Har man en komplikationsfri förlossning som jag hade, kan det ändå få dröja en stund innan allt faller på plats. Känslorna är verkligen all over the place, som prins Daniel uttryckte det när han fått sitt första barn.