Läste det här inlägget som Elsa skrev om rädslan för att kärleken ska ta slut när man får barn tillsammans. Tycker det var så ärligt och innerligt, och satte fingret exakt på det som jag själv tänkte innan Signe kom och som jag fortfarande tänker nu när hon är här.
Vi har ju inte varit ihop så länge egentligen, jag och Martin. För två år sedan hade vi inte ens träffats än och nu två år senare har vi en dotter tillsammans. Så när jag blev gravid så var vi fortfarande sådär ungt nykära och hade det otroligt härligt under hela graviditeten. Vi känns så stabila och framför allt; kära.
Ibland kan jag få panik när jag hör "man måste jobba för relationen annars dör den, en relation kräver arbete, etc". Då undrar man ju; hur jobbar man för en relation? Hur exakt och konkret går det till? Har funderat mycket på det där och kommit fram till att "arbete" kanske inte är det rätta ordet egentligen. Att man hela tiden engagerar sig och gör sitt allra bästa borde vara mer korrekt. Kan få lite ångest när jag hör ordet "arbete" för jag ser inte vårt förhållande som ett sådant och så tänker jag "om jag nu inte aktivt arbetar för oss så kommer alltså relationen dö?" Det är ju ingen rolig tanke.
Under förlossningen kände jag mig så nära Martin. Man blir så primitiv och söker en trygghet att grabba tag i och då tog jag tag i Martin förstås. Under tiden på bb var vi i den berömda bubblan och försökte ta in vad som nyss hänt. Som par är det ju otroligt att få barn ihop. Det sammansvetsar en ännu mer. En liten varelse som man skapat tillsammans och som båda känner en sån kärlek till. Det är nästan som att ha en gemensam hobby, fast x1000. Man är exakt lika intresserade av att bebisen mår bra och älskar exakt lika mycket. Den enda människa jag 110% tryggt kan lämna Signe till är ju Martin, just för att jag vet att han känner precis som jag när det gäller henne.
Jag tycker att Signe har fört oss ännu närmare varandra. Det finns inte så mycket att bråka om längre för att livet fått en helt annan dimension. Man blir inte lika brydd och väljer sina fighter. Man kanske inte bryr sig om att ta upp diskussionen om hushållsysslorna för att det som egentligen räknas är att Signe har det bra och att vi är friska. Jag har blivit mycket mer medveten på det sättet sedan hon kom. Medveten om vad som faktiskt är viktigt i livet och vad som inte är det. Jag försöker alltid hålla en god ton trots att jag kan bli irriterad. Försöker säga "älskling snälla kan inte du bädda sängen?" Istället för: "du kan väl bädda sängen nån jäkla gång".
Jag tycker det hjälper till att hålla oss över ytan. Vi har knappt bråkat sen Signe kom. Allt annat än henne känns oviktigt och jag har verkligen släppt kontrollen lite. Skitsamma om det är lite skit i hörnen, Signe mår inte dåligt av det.
Och kärleken då? Jag tycker även den fått en helt ny dimension. Och det är väl inte så konstigt egentligen. Vi har fått en underbar dotter tillsammans och vi älskar varandra ännu mer. Hon har ju bara varit hos oss i drygt två månader, så jag kan inte uttala mig om hur det kommer bli efter flera år av småbarnsliv. Man hinner inte med varandra så mycket just nu, att bara vara jag och Martin. Men så är det ju och det gör ingenting. Vi är i alla fall duktiga med komplimanger till varandra och att kramas, pussas och hålla handen. Signe är en väldigt snäll bebis för det allra mesta, så vi har ju haft tur. Hon sover ju oftast en stund på dagen, så att vi kan sätta oss ner och äta mat bara vi två. Och jag tycker ändå vi försöker hålla igång snacket mellan oss som inte handlar om Signe. Vi är samma par som innan men med ännu mer kärlek och mindre tid. Just det där med samtalet och hur man är som par innan man får barn bygger ju grunden för hur man är MED barn. En dysfunktionell relation pre barn blir sannorlikt ännu mindre fungerande post barn. En bra relation pre barn klarar utmaningarna. Förhoppningsvis.
Vi är som sagt bara två månader in i småbarnslivet och vi sover bra. Återkommer såklart med en uppdatering när det gått längre tid och sömnbristen slagit oss. Jag är fortfarande rädd för vad hela barn-grejen ska göra med oss som par. Men nu känns det lite mer hanterbart när vi fått känna på det och klarat det så bra hittills. Jag känner mig fortfarande väldigt nykär och att se mannen man älskar med vårt barn späder ju på den där kärleken såklart.
Det kommer att komma utmaningar att ta sig förbi. Men det hade det gjort utan barn också. Jag tror i alla fall vi har alla förutsättningar att hålla ihop. Och det är en väldigt fin gåva att ge sitt barn tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar