Mina förväntningar inför förlossningen var få. Jag ville inte måla upp någon bild om hur det skulle vara eller kännas eftersom det kan gå hur som helst. Jag litade till 100% på mina kollegor inom förlossningsvården och bara la mitt öde i deras händer. Sen kan man naturligtvis förbereda sig på bästa sätt själv. Jag var påläst, hade övat på andningen och kände mig lugn och trygg. Hade vilat och laddat. Oturligt nog så fick jag väldigt lite sömn och mat dygnet innan förlossningen, men jag hade ju laddat så bra innan så det gick bra. På slutet av förlossningen när Signe precis skulle ut så gjorde det som ondast och då kom verkligen andningen till nytta. Jag orkade fokusera på den en stund och andades tillbaka kontrollen som jag höll på att förlora. Även under latensfasen var andningen ett stöd och jag andades igenom hela den fasen som för min del var väldigt lång (1,5 dygn).
Jag hade inga speciella förväntningar på hur det skulle kännas efteråt med anknytningen till Signe. Jag ville ta även det som det kommer. Man har ju hört så mycket olika stories även där.
För mig tog det en stund att förstå vad som hade hänt och att hon var här. Precis i ögonblicket när hon kom ut så var bara känslan "smärtan är över, äntligen". Sen några sekunder efter så blev jag ju nyfiken på Signe. Jag hann dock aldrig tänka "skriker hon?", för det gjorde hon direkt. Sen kom hon omgående upp på min mage. Alldeles varm och lite klibbig. Då kom det skratt blandat med tårar, dels för att smärtan äntligen var över och att jag klarat det och dels för att Signe var här.
Men ärligt talat så var jag i början mest av allt glad för att slippa mer smärta. I slutet var det så otroligt outhärdligt och jag slet och drog i madrassen och lustgasslangen. Jag skrek och vred mig i plågor. Det var en så kort kort stund som det gjorde sådär ont, men det spelar liksom ingen roll, för det känns ju som en evighet. Man tänker innan att man ska försöka visualisera att man snart får sin bebis och att det är en positiv smärta och så. Man ska ha en målbild, andas, tänka sig att det kommer en våg över en som man bara ska följa med. Men när jag väl låg där och hade så otroligt ont som det gjorde precis när hon skulle ut, då tänker man bara överlevnad. Man blir som ett primitivt djur som kämpar för sitt liv. Och när smärtan sen går över och bebisen kommer ut, då kände jag främst lycka över att jag överlevt, att stormen var över.
Först någon timme efteråt så kunde jag börja ta in att jag fått barn. Och sen var dagarna som följde ganska omtumlande, även om jag inte var något hormonvrak. Allt var så nytt och jag kände snarare en oerhört överbeskyddande känsla, än vad jag kände ren kärlek. Från sekunden hon kom ut hade jag ju gett mitt liv i förmån för hennes och skyddat henne med allt jag har. Den känslan var väldigt stark.
Den enorma kärleken kom lite efteråt. När vi fått lära känna varandra och vänja oss lite vid varandra. Jag älskade ju henne från första stund, men att känna den där enorma känslan av kärlek tog en stund.
Nu är den så självklar. Det är en blandning av att vilja skydda henne med allt man har och av att man älskar henne mer än allt annat. Mitt hjärta går sönder när jag tänker på att något skulle hända henne. Föräldrar som förlorar ett barn - HUR klarar man det? Man får en helt annan förståelse och medkänsla för andra föräldrar. Jag kommer aldrig utsätta mig för att titta på någon film eller så där barn far illa eller är sjuka. Det klarar jag inte av längre.
Hur som helst, så finns det inga rätt eller fel i hur man känner efter en förlossning. Har man haft en traumatisk förlossning är det klart den tar tid att smälta. Det kanske dröjer en stund innan man orkar ta till sig barnet på riktigt. Har man en komplikationsfri förlossning som jag hade, kan det ändå få dröja en stund innan allt faller på plats. Känslorna är verkligen all over the place, som prins Daniel uttryckte det när han fått sitt första barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar