Hundkärlek

Milou måste vara världens vackraste hund. Han är som ett lejon! Graciös och så himla fin. Älskar honom som vilken annan familjemedlem som helst. Varje morgon jag är hemma hos mamma och pappa så skjuter han upp min dörr och rusar in till sängkanten och hälsar på mig och vill gosa. Det kanske är därför jag har så harmoniska morgnar när jag är i Torsby. Man kan ju inte bli irriterad på en sån underbar liten varelse som bara vill ge massor av kärlek.

Förutom att springa, så borrar jag ner min lilla näsa i hans pälsnacke. Terapi! 

Min nya goda vana!

Alla som känner mig vet ju att jag är otroligt svag för bakelser, tårta och sötsaker. Och eftersom jag inte dricker kaffe eller så, så tänker jag att jag lika gärna kan gå in och köpa en bakelse istället för en takeaway-kaffe! Så nu är det min nya vana att gå in på Wienerkonditoriet som ligger ganska nära mig och köpa en bakelse. Mestadels blir det prinsessbakelse, eftersom prinsesstårta är det bästa jag vet.

Och som jag njuter av den där stunden när jag får sitta i min lilla lägenhet och smocka i mig det där. Älskar det! 

Terapilöpning

Igår sprang jag i helt underbar vårsol som var påväg att gå ner. I bara en tunn tröja! Så undebart. Kan inte tänka mig en bättre terapiform. Allt det som grämer mig hålls på avstånd medan jag springer och allt jag tänker på är nästa steg och andetag. Så jävla nyttigt. Och efteråt känner man sig oövervinnlig för en stund. Då tänker jag såhär "fan vilket slöseri att jag inte har nån kille, för jag är fan världens bästa och snyggaste tjej". 

Sen kommer man ner på jorden litegrann. Haha. Som tur är! 

De tre vännerna och håret

Igår hade jag världens utlägg om att leva livet just nu och inte bara sitta av tiden som är ens liv. Idag längtar jag bara bort. Att sitta på en brygga i hamnen i ett helt fantastiskt Barcelona - det hade känts en aning lättare att existera om jag hade fått göra det idag. Dessutom tillsammans med tre av mina allra närmsta vänner.

Men... Man ska inte vara bitter. Hur ska jag kunna se patienterna som vet att de kan dö vilken sekund som helst i ögonen imorgon om jag sitter här och klagar? Gud, jag känner mig nästan personlighetsstörd. Ena stunden en jäkla moraltant, andra stunden en ignorant rebell.

Skärp dig! 

Wow!

Idag träffade jag en så himla inspirerande och underbar kvinna. Hon talade med mig om livet. Hon frågade hur gammal jag var och när jag svarade så utbrast hon i ett drömskt "åååååh, vad jag är avundsjuk på dig". Hon menade att hon skulle kunna göra vad som helst för att få vara tjugo-nånting igen. 

Jag svarade då att även om det är härligt att vara ung, så kanske hon har glömt att det faktiskt även är svårt och stundtals väldigt jobbigt att vara i min ålder. Jag sa att jag längtar efter att bli trettio-nånting och ha lite stabilitet i mitt liv. Gud, som hon predikade för mig då. Och jag blev så jävla inspirerad. Hon sa alla de där klyschorna om att man ska leva livet just nu och göra allt det där roliga man känner för, och inte planera för mycket, osv. Men på ett helt nytt sätt. På ett sätt som fick mig att verkligen förstå och ta in det hon sa.

Hon berättade att hon träffade en kille när hon var 18 år som hon höll ihop med i elva år. Och hur hon verkligen ångrade det nu, eftersom alla hennes kompisar gjorde så mycket roligt som hon missade under de där åren när hon fastnat hos en kille. Och ganska direkt efter det tagit slut med den där killen så hade hon träffat sin man. Och hon hade väl önskat att hon hade fått vara själv några år innan, men man kan ju liksom inte styra sådant när man träffar någon som verkar vara rätt.

Men efter 16 års äktenskap så skiljde de sig, och nu hade hon levt ensam i många år. Och hon var så himla frigjord och underbar! Kunde tänka sig att flytta vart som helst i världen. Göra galna saker, träffa en ny man. Hon sa att hon tog igen sina missade elva ungdomsår som hon spenderade med den där killen. Och att hon skulle göra vad som helst för att få vara tjugo-nånting och inte snart sextio-nånting. Hon beordrade mig att uppfylla de drömmar jag kan, och att köra fullt ut i mina projekt som jag har i huvudet. Jag berättade att jag så gärna vill resa ut i världen och hjälpa kvinnor genom sina graviditeter och förlossningar. Och hon talade i princip om för mig att hon blir väldigt besviken om jag inte gör verklighet av det. Jag som faktiskt har chansen! Och inte är sextio-nånting och inte kan lämna hela vardagen för någonting sånt. Eller inte fått cancer och vet att jag snart ska dö.

Och där satt jag och ska fylla tjugotvå. Har tydligen allt det som hon skulle göra vad som helst för att få. Hur livet än kan kännas ibland, så kan ingen i alla fall ta ifrån mig att jag är ung och fri. Och att höra livshistorier från folk som levt livet på riktigt, det är så himla fint och inspirerar så mycket. Bara att höra att allting ordnar sig. Att man kommer träffa en man när man minst anar det. Att det kommer en tid för att skaffa massor av härliga ungar. Att det kommer en tid för total tillfredsställelse, en tid då man bara slutat bry sig så jäkla mycket och bara lever.

När man blir äldre måste man prioritera tiden väl. Och då finns det ingen anledning att slösa bort värdefull tid på att bry sig om vad andra tänker om en, eller vara med människor som inte uppskattar en eller gör en till den bästa versionen av sig själv.

Jag träffar människor som befinner sig i slutskedet av sitt liv varje dag. Som vet att tiden de har kvar är kraftigt begränsad. Som tänker att varje morgon de vaknar är en vinst. Och som vet att en liten liten infektion kan betyda döden på en gång. Människor som berövats på sin frihet. Som blivit tagna av sjukdom och ålderdom. En man som jag träffar varje dag som har en cancersjukdom som han vet kommer ta livet av honom alldeles alldeles snart, sa till mig häromveckan att hade han vetat att han skulle sitta såhär och vänta på att dö, så hade han aldrig någonsin i livet tvekat över saker och ting. Han hade bara kört. Gått fram till den där damen han var förtjust i, åkt på den där semestern, inte jobbat så förbannat mycket. 

Och här sitter jag och önskar att tiden bara kunde gå lite snabbare. Jag sitter bara av tiden. Mitt liv är just nu en transportsträcka till någonting större som jag hela tiden väntar på. DET är någonting som jag vet att jag skulle ångra om jag om x antal år får en cancerdiagnos som gör att jag snart ska dö.

Så det är dags att ta sig i kragen. Inte tänka så jäkla mycket. Inte slösa sån tid på människor och saker som inte gör en lycklig. 

Jag har hela livet framför mig. I alla fall just nu. Och det finns så mycket jag vill göra innan jag hamnar på just min dödsbädd. Livet är ju fantastiskt. Jag är fantastisk! Och det finns inga ursäkter för att inte göra alla de där härliga sakerna man längtar efter. 

Det är bra nu. Och jag är så satans jävla lycklig!

Välkomna tillbaka.

Jag har aldrig tidigare känt mig så fri. Vad som än drabbar mig och vad för hemskt som än kan tänkas hända, så är jag i alla fall fri. Jag är inte skyldig någon nåt. Inte min omtanke och inte min tid. Jag är fri att göra vad jag vill. Ta vägen vart jag vill. Strax efter jul är jag färdig med min grundutbildning och kan göra vad tusan jag vill. Det känns som att ta studenten upphöjt i 100. Och bäst av allt; jag kommer bara vara tjugotvå. Massor av härliga år att bara göra som jag vill. Och all tid i världen att läsa vidare till barnmorska. Eller varför inte flera vidareutbildningar? Jag är sugen på barn-utbildningen också. Och kanske ambulans! Intensivvård vore också kul.

Livet har alltid varit så upplagt för mig. Pedantiskt iordninglagt, färdigt att bara leva. Och jag har ju tagit mina svängar och sådär, men jag har alltid känt mig så bunden. Har det inte varit till en pojkvän, så har det varit till något annat. För första gången sen typ barndomen är jag verkligen fri. Och det känns som att frihet är det som gör en lycklig. Även om allt det som fanns utstakat i min livsplan inte var åt helvete. Det fanns ju många saker som jag fortfarande vill. Som att träffa någon alldeles särskild, till exempel. Och att få många härliga barn att älska. Jag har längtat efter barn så långt som jag kan minnas. Det är någonting i mig som bara andas moderskap. Vissa är födda till att utöva ett visst yrke, jag är född till mamma. Jag tror faktiskt att det är så. Det är ett kall inom mig och jag skulle nog bli väldigt vissen om jag inte fick några barn. Det finns inte i min värld att inte skaffa några. Och jag hoppas att jag är privilegierad nog att kunna få barn. Det kanske låter knäppt när en så ung människa påstår att hon längtar efter tusen barn och har gjort det i all tid. Men ni får ju liksom fatta att det är en framtidsplan, inte något som jag vill ska ske med vem som helst eller just precis nu. Pappan till alla mina tusen barn ska vara den enda. 

Men som sagt. Barn finns inte riktigt på agendan just nu. Nu vill jag bara leva. Känna att jag lever. Jag har gått halvdöd i ett dunkelt mörker alldeles för länge. Varit en skev jäkla skugga av mig själv som vandrat omkring i ingenmansland. Jag har verkligen inte varit mig själv. Och det är ju faktiskt så att det är först när man kommit ut på andra sidan som man fattar hur det egentligen stått till. Hur jag tryckts ihop till något väldigt litet, istället för att ha lyfts fram och förstärkt den fantastiska person jag faktiskt är. Man ska bara omringa sig med människor som tar fram bra saker i en. Som gör en till den bästa versionen av sig själv. Och nu äntligen, så känns det som att det är det jag gör. Omger mig med helt fantastiska vänner som jag älskar så otroligt mycket. Gör saker som jag älskar att göra. Lyssnar till det som behagar mig. Styr mitt liv dit jag själv vill gå.

Våren är påväg. Ljuset är här. Vi är på vinnarsidan av det här året. Och jag vet inte om jag på något sätt skulle kunna vara mer nöjd just nu.