Som när man sitter och vakar över en döende person. Håller handen, försöker lindra dödsångesten och ser när någon vrider sig i plågor. Man sprutar lugnande läkemedel in i deras många gånger för unga kroppar, och hoppas på att ångesten och smärtan lägger sig. Ibland är andnöden så fruktansvärd att det känns som att man själv ska kvävas. Jag har haft förmånen att få finnas där för människor vid deras sista andetag. När deras anhöriga varit tvungna att vila, eller där anhöriga inte funnits. Och när man sitter där i ett rum och håller en hand som börjat kallna, och lyssnar efter andetag som ska upphöra, så kan det slå mig ibland att jag har världens märkligaste jobb.
Vi klär de döda i deras egna kläder, bäddar fint i fina sänglinnen, tänder ljus och försöker göra sjukhusrummet till en vacker minnesplats. Vi kramar och tröstar de närstående. Pappor som förlorar sina döttrar. Barn som förlorar sina mammor, makar som skiljs åt. Vi håller handen i många människors största tragedier.
Och sen cyklar vi hem till våra egna liv. Lagar mat, tar hand om barn och skrattar som om ingenting har hänt.
Det är en otroligt vass kontrast däremellan. Och jag har ibland svårt att bara kliva ut från jobbet och gå ut i den vanliga världen. Jag vill bara skrika ut det som just har hänt.
Det är så mycket sorg, lidande och död. Jag packar in kalla döda kroppar i lakan och skickar ner dem till bårhuset på löpande band. ID-märker deras kroppar, så att ingen ska ta fel. Sluter deras halvöppna stela ögon. Försöker flytta kroppsdelar som drabbats av likstelhet.
Och allt detta med en liten bebis i magen, vars liv egentligen inte börjat ännu. Ett liv tar slut, och i mig börjar ett annat. Liv. Död. Liv. Det är så märkligt egentligen. Varje dag är jag tacksam över att jag får bära vår bebis i min kropp. Att jag än så länge får vara frisk och lycklig. Men hur bisarrt är det inte? Att packa in döda kvinnors kroppar. Kroppar som aldrig fått bära ett barn för att cancern istället bosatt sig i deras livmoder, äggstockar eller vad det nu kan vara. Och så går jag omkring och glänser av lycka.
Kontrasterna smärtar. Jag håller små foster i mina bara händer, vars liv varit önskade men som inte gått att rädda. Mäter dem med linjal. Dokumenterar deras kön. Packeterar dem i små lådor och markerar dem med nummer i ordningen av foster som vi skickar ner till bårhuset. Jag har tagit hand om foster som dött i samma vecka som jag själv varit i. Stått inne hos någon som samtidigt som jag skulle blivit mamma, och tagit emot hennes döda bebis. Torkat tårar och hållit handen. Trevande plockat upp det lilla lilla livet och försökt att tänka bort tanken på det jag själv har i magen.
Hur ska man egentligen tackla sånt? Jag påverkas såklart varje gång. Jag kan inte bara stänga dörren till jobbet och åka hem och inte tänka på vad som precis hänt. Jag är inte mitt jobb och mitt jobb är inte allt. Men det händer så sjuka saker där, att man bara inte kan gå hem och laga köttfärssås och låtsas som att allt är okej.
Jag är så tacksam över att han som jag kommer hem till inte vet någonting alls om den världen. Knappt besökt ett sjukhus eller ett rum på en vårdavdelning. Det neutraliserar det hela och jag tvingas släppa det som varit på jobbet. Jag påminns alltid när jag kommer hem om att såhär kan verkligheten också se ut. Vardagslivet drar in mig i fas igen. Hade jag haft en sambo som levt i samma värld som mig på sitt jobb, så hade jag nog bara ältat sönder allt. Martin får mig att släppa allt och bara vara i nuet och i vår vardag och vårt liv.
Och något sånt behöver vi nog alla som jobbar inom sjukvården. Något som neutraliserar och drar ner en på vardagslivets mark igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar