Illamåendet har eskalerat. Det är så illa nu att jag knappt tål att vara hemma. Tål inte lukterna. Doften av våra nytvättade kläder får mig att kräkas. Doften i kylskåpet. Bara att se viss mat. Hur det luktar i sängkläderna. Hur det luktar på balkongen. Kan knappt borsta tänderna för det kväljer mig. Kan knappt rapa eller hosta utan att det kommer upp något.
Fick en snäll doktor på jobbet att skriva ut Lergigan Comp åt mig som ska hjälpa. Dock ingen effekt ännu. Orkar ju inte leva normalt längre. Har berättat för chefen och de på jobbet, och de har varit underbara allihop. Skönt att alla vet, så jag slipper framstå som lat och nonchalant. Jag är ju bara riktigt illamående.
Tröttheten kan jag leva med. Men att må illa från morgon till kväll är fruktansvärt! Orkar bara inte mer snart. Det blir nog bara ett barn. Resten adopterar vi. Pallar inte en till graviditet med sånt här illamående.
Herregud. Hur ska detta sluta? Vill bara bort till en luktfri värld där jag kan sova utan att vilja kräkas. Det är ju värt det såklart, om jag får min lilla bebis i slutändan. Men just nu är det tungt. Otroligt jäkla skittungt.
Man glömmer så fort. Nu mår jag ju otroligt mycket bättre, som tur är. Kräktes faktiskt senast igår, men det där konstanta illamåendet är inte med mig längre. Det kommer då och då. Sen så har jag vant mig. Jag mår inte alls så som man gör som ogravid, men har vant mig med och är okej med att känna mig lätt åksjuk hela tiden.
Jag har hittills haft en lättsam graviditet, tycker jag själv. Men sen hör jag folk som inte mått illa alls, och då förstår jag att jag ändå haft det tufft. Gud vad jag hållit på i sommar. Vi har gjort både det ena och det andra och det enda jag minns är hur illa jag mådde. När vi firade vår ettårsdag i juni så mådde jag sjukt illa hela dagen. Jag åt knappt någonting på varken middagen på kvällen eller på hotellfrukosten. Jag LED mig igenom dagen. Och det känns ju synd att säga såhär i efterhand, men så var det. Har knappt några bra minnen från sommaren. Bara ett töcken av att försöka hindra kräkningarna så gott det gick. Samtidigt jobbade jag 100% och var hur jäkla trött som helst. Fattar inte hur jag pallade. Samtidigt var det ju också räddningen. Hade jag fastnat i sängen så hade jag tynat bort.
Jag jobbar ju en del med kvinnor som lider av svårt graviditetsillamående. Och min erfarenhet är att oständigheterna runt omkring spelar otroligt stor roll. Många kvinnor mår otroligt illa men kämpar på och lever som vanligt ändå. Kräks kanske flera gånger om dagen men gör så gott de kan med ätandet och övriga livet. Att åka in till akuten eller bara lägga sig platt finns liksom inte i deras liv. Och det är såklart tack vare att andra saker i deras liv fungerar så bra. Man har det bra hemma, man mår förutom illamåendet väldigt bra, relationen till ens partner är god, man trivs på jobbet, osv. Då orkar man större påfrestningar. De här kvinnorna har också någon slags kämparglöd i sig.
Sen så finns det kvinnor som kanske i själva verket mår exakt lika illa, men som "måste" läggas in på sjukhus med dropp och bli sjukskrivna. Och det är klart att det är allvar med illamåendet och kräkningarna, och de här kvinnorna ska tas på allvar. Men jag ser också att alla omständigheter runt omkring kanske inte fungerar klockrent, och då har man lättare att falla in i onda cirklar. Man orkar inte ta sig upp ur sängen, orkar inte ta en dusch, orkar inte jobba, orkar inte äta, osv. Och så slutar det med inläggning på sjukhuset. Jag ser inte samma glöd i de här kvinnorna. Ingen jäklar anamma. Det är klart att det suger att må illa hela tiden, men många gör ju det men kämpar på ändå.
Graviditeter är oftast inte en dans på rosor. Ofta är det riktigt jobbigt. Och man får liksom vara lite beredd på det, tyvärr. Rycka upp sig lite. Det hjälper verkligen inte att lägga sig platt och strunta i allt. Sen så tror jag att om ens sociala nätverk, relationen till blivande pappan och om livet i övrigt är toppen, så har man större chans att bättre klara en graviditets utmaningar. Man måste nästan se till att vara lite rustad för en riktigt krävande period i sitt liv, innan man blir gravid.
För när man hänger där över toaletten och ulkar, så är det lätt att kapitulera och bara ge upp. Man behöver nätverket runt omkring sig för att orka kämpa på. Jag har haft "turen" att verkligen ha bästa förutsättningarna för att klara av jobbiga stunder. Nu känns det lite som att jag är på "andra sidan", eftersom jag inte mår i närheten av så illa som jag gjort.
Och när jag ser tillbaka på det tänker jag bara "herregud, aldrig mer". Men om några år sitter jag förmodligen där igen. Det är väl tur att man glömmer så fort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar