Min man

Här var vi i Stockholm i somras. Jag mådde sjukt illa och var jättetrött. Jag hade ägnat så mycket dyrbar tid och kraft åt att googla upp de bästa restaurangerna, och var så taggad på att äta god mat. Men första kvällen slutade det med att jag somnade på hotellrummet och vaknade sedan och mådde så dåligt att jag inte orkade ta mig längre än ner till hotellrestaurangen. 

Andra kvällen blev det koreanskt och jag sprang svettig mellan toaletten och bordet. Och så resan hem från Stockholm... Herregud. Värsta resan i mitt liv. Vi hade inte förbokat något tåg, för vi visste inte hur länge vi skulle stanna. Så när vi skulle boka så var allting slut och vi fick ta en buss hem. Vi satt längst fram och jag hade laddat upp med regelbundna små måltider och snacks att ha i bussen. Plus mediciner mot illamående.

Men gud vad jag mådde dåligt. Satt på helspänn i fyra timmar och var sådär löjligt nära att kräkas HELA tiden. Ni vet när man inte ens kan titta lite åt sidan, eller typ rätta till sig i stolen, för då spyr man. Mirakulöst nog kom jag hem helskinnad, men när jag kom hem spydde jag hela kvällen och hela morgonen efter.

Sådär var hela min sommar. Vi pratade om det igår, jag och Martin. Vilket töcken det var för oss båda. Han fick ju anpassa sig extremt mycket och vi fick i princip ingen vardag ihop. Jag föll bara ihop när jag kom hem från jobbet. Låg i soffan med kräkpåsen. Orkade inte ens vara nära honom, för att det luktade tvättmedel eller parfym av hans kläder. Alla som varit där fattar ju vilken jäkla prestation det är, att orka ändå. Jag berättade för typ alla runt omkring väldigt tidigt att jag var gravid. Jag behövde förståelse för varför jag mådde och betedde mig som jag gjorde. Sen så hade jag säkert berättat tidigt ändå, även om jag inte mått dåligt.

Ser verkligen ingen anledning i att vänta. Jag var ju lycklig över graviditeten och varför inte dela det med alla? Jag förstår inte riktigt missfalls-inte-berätta-grejen. Vi måste visa varandra att missfall händer vem som helst! Vi pratar ju aldrig om det och ingen verkar få det. För alla berättar först efter att den mest kritiska missfallsrisken är över och då verkar det ju som att alla graviditeter går bra, när man kanske i själva verket haft 3 missfall innan. Varför inte delge det? Man delar med sig av graviditeten, varför inte dela med sig av något som drygt en fjärdedel av alla graviditeter slutar i?

Kvinnor kan ha många missfall i sitt liv. Det är ju mer vanligt än ovanligt att ha fått i alla fall minst ett missfall genom livet. Och här går vi omkring i ett samhälle där det knappt existerar. Är inte det knäppt? Jag tror många skulle bli styrkta i att veta att det är så vanligt, och att det händer alla.