Rädslor

Tisdag och sovmorgon med han jag älskar. Jag kan inte sova länge på morgnarna längre. Vaknar tidigt och försöker somna om, men känner alltid som en liten stress i kroppen. Som att jag måste gå upp. Kanske är det kroppen som förbereder sig på livet med en bebis?

Sen så är man kissnödig, skithungrig, osv. Så det är lika bra att gå upp. Men sen går jag och lägger mig bredvid Martin igen och han andas så tyst och lugnt att jag ibland måste titta efter om han lever. 

Har de senaste dagarna tänkt så mycket på döden. Jag gick på stan häromdagen och såg en man och en son till en kvinna som avled på mitt jobb. Och det rörde mig så mycket. Att deras liv var tvungen att gå vidare. Möta ansikten på stan som inte har någon aning. Då känns det så märkligt att jag vet vad de bär på. Den största tragedin i livet.

Döden kommer ju till oss alla tillslut. Nära vänner och familjemedlemmar kommer dö. Jag kommer dö. Mina föräldrar. Den största ångesten för mig har alltid varit om mina föräldrar skulle bli sjuka och dö. Det är ju ett faktum, att det är väldigt stor risk att de dör medan jag är i livet. Och att leva med den vetskapen tycker jag är svårt. Har alltid tänkt att det blir bättre när jag blir äldre och lättare att acceptera när de blir gamla, men är det så? Jag tror inte det längre. Tror att ens föräldrars död är lika svår att acceptera ändå. 

Pappa är alltid den jag först ringer om något roligt händer i mitt liv. Eller om något sker som jag blir stolt över. För han är alltid den som håller mig högst. Som alltid är stoltast av alla. Som i smyg gråter en skvätt för mig. Och som alltid varit min främsta supporter. Han hejar på mig i alla lägen. Har alltid uppmuntrat och varit sjukt stolt över småsaker som jag gjort. Varje MVG i skolan var helt otroligt, enligt pappa. Och varje fotbollsmatch, varje maträtt jag lagar - det är bäst enligt honom. Han håller på mig och det betyder och har betytt så mycket. Att inte få prata med honom varje dag, höra hans skratt och stolthet, det kommer jag aldrig bli redo för. Hur tar man sig igenom sånt? Ens föräldrars död. Nästan alla gör det. Men lika ofattbart känns det ändå. Pappa är 64 och kommer inte leva för evigt. Ångesten i det är för mycket att hantera. Försöker plocka ner i en liten ask, och skjuva undan, för det hjälper ju verkligen inte att ha ångest över saker som inte skett. Men ibland, som när jag möter två människor på stan, som jag vet förlorat sin allra närmsta, då exploderar den där lilla asken och svarta tunga moln drar över mig.

Och ju äldre man blir, desto mer såna där ångestaskar drar man på sig i livet. Jag tittar på Martin ibland och tänker det ofattbara, om jag skulle förlora honom. Om han skulle bli sjuk, eller vara med i en olycka. Jag nojjar direkt han kommer lite för sent hem. Tänker att jag snart får ett samtal från sjukhuset. Eller hör sirenerna utanför. Är det normalt att känna så? Ibland tar det där över mig och jag kan bli så oerhört rädd att något ska hända honom och slita honom ifrån mig. Är vi för lyckliga? Är livet för bra nu? Kommer något inträffa snart som raserar min värld? 

Det är så många rädslor. Rädd för cancer. Rädd för andra dödliga sjukdomar. Rädd för att bli påkörd av en bil. Rädd för att krocka. Rädd för att få i halsen och kvävas. Rädd för att bli överfallen och misshandlad. Rädd för mördare. 

Och nu också rädd för att något ska hända vår bebis i magen. Och hur den rädslan sen kommer eskalera när hon kommer ut och vi ska vara hennes föräldrar, ja hur hanterar man det? Jag vet att det finns hos alla föräldrar, men alla föräldrar verkar ju också hitta sätt att leva med det. Jag kommer nog bli det nojjigaste och hönsigaste mamman på jorden. Värre än min egen mamma. Även om hon trots att jag är 23 år gammal uppmanar mig att inte glömma titta mig om innan jag går över vägen. 

In i asken. Skjuver undan in i mina mörkaste vrår. Och försöker leva ändå. Njuta av allt som är härligt. Det kan ta slut när som helst, och då vill jag inte vara den som slösat tid på att oroa sig för just det.