Reality check

Mestadels av tiden så förstår jag inte alls att det verkligen kommer att komma en liten person hit till oss och in i våra liv. Jag är visserligen medveten om graviditeten hela tiden och tänker otroligt mycket på det, men det känns mer som ett tillstånd jag är i. Jag kan vara mitt uppe i ett samtal med en patient på jobbet, och hon sparkar jättemycket och jättehårt. Och det är skitcoolt och härligt men väldigt svårt att förstå innebörden av.

Likaså när jag fingrar på hennes små kläder eller tittar ner i hennes säng. Det känns mest som massor av saker vi skaffat som bara ligger framme som prydnad. 

Men ibland kommer såna där små glimtar av förståelse för vad som ska komma till oss. Att det ligger en livs levande liten människa i min mage. Som har ett litet hjärta som slår och alla andra organ och kroppsdelar som en människa ska ha. Som har fått en uppsättning gener som är hälften mig och hälften den jag älskar. Som redan vid ögonblicket hon blev till, är en förprogrammerad varelse med anlag och förutsättningar som kommer göra henne till den hon är. 

Att hon ligger där inne och sparkar, suger på tummen, hör våra röster och allt annat hon sysslar med - det är bara så himla svårt att greppa. Att hon kommer att komma ut som en perfekt liten person som vi kommer att känna och älska för resten av våra liv. Som alltid kommer vara det närmaste och käraste vi har. Som kommer bli vårt allt. Precis som jag är för min mamma och pappa. Och Martin för sina föräldrar. 

Om tjugo, trettio, fyrtio, femtio år kommer hon fortfarande vara det största i våra liv. Och just nu ligger den här människan och bakas i min mage. Är det inte fantastiskt? 

Jag har alltid varit fascinerad av fortplantning och hur våra kroppar verkligen kan göra så otroliga saker (bland annat därför jag vill bli barnmorska), men när man är mitt uppe i det själv och bär en bebis i kroppen, så känns det som det mest naturliga och självklara i världen. Har jag inte alltid varit gravid? Jag tror att jag kommer sakna den samhörighet man hela tiden känner. Att man aldrig är ensam. Att vi är två och att jag skyddar henne med min kropp tills att hon är redo att komma ut.

Så otroligt märkligt det är att bära liv inuti sin kropp. Hur sjukt är det inte att man som människa kan ligga inne i en annans kropp? Tillsammans med hjärta, tarmar, lungor, osv. Tänk om man skulle göra det i vuxen ålder... Det är ju sjukt! 

Jag sneglar på ultraljudsbilden som sitter på kylskåpet. Det är den sista bilden vi får innan vi får hålla i henne. Vi älskar henne redan så mycket, att det inte är klokt att vi måste vänta på henne i flera månader till! Väntan kommer bli olidlig.