I-landsproblem

Jag har tänkt en del på det här med att gå upp i vikt under graviditeten. Jag är ju som jag sagt förut ganska obrydd och har alltid stoppat i mig precis vad jag känt för, men också alltid tränat och rört på mig mycket i vardagen. Jag har inte haft någon kroppsnojja överhuvudtaget. Vikthets, bantning, osv har aldrig varit min grej. Och jag är både nöjd och stolt över att vara sån. Så länge jag inte blir överviktig och det tär på min hälsa, så skiter jag fullständigt i om jag har en platt mage eller inte.

Men nu är jag ju gravid. Och det är lätt att säga innan att man inte kommer bry sig om några kilon hit och dit, men när man väl ser siffrorna på vågen så känns det lite motigt. Såhär snabbt går man ju inte upp i vikt i vanliga fall. För mig är det såklart viktigast att följa en hälsosam viktuppgång och äta såpass allsidigt att bebisen mår bra. Jag vet att för mycket socker inte är bra och att en för stor viktuppgång för mig kan innebära ett stort barn. Och ett stort barn är en större risk för mig och för barnet. Nu är vi ju inte riktigt där än, för jag är ingen enorm gravid människa, men jag är liiiite orolig. Jag har enorm aptit nu... Haha. I början var jag ju så sjukt illamående, så jag njuter varje sekund jag mår bra. Vilket nu är i princip alla dygnets sekunder. 

Det är ju underbart att må bättre såklart, och jag äter egentligen inte så mycket mer än vad normala jaget brukar. Alltid varit glad i mat och ätit större portioner än någon annan, så det är inget konstigt. Men nu sätter det sig på kroppen lättare och det märks. Inte vägt mig på några veckor nu, men det känns som att om det fortsätter i den här takten så kommer jag gå upp mer än vad som rekommenderas. Och då blir jag lite ledsen och orolig. Vill inte bli den där som går upp 25-30 kilo. Dels för att det känns jobbigt att gå upp så mycket i vikt och dels för att det innebär större risker för komplikationer.

Ja, än så länge följer jag en normal viktkurva. Så det är ju ingen fara direkt. Men jag måste erkänna att det känns lite jobbigt. Jag som aldrig brytt mig om vågen tycker att det är lite drygt att väga sig nu. Försöker att tänka bort de där tankarna och bara fokusera på att äta som vanligt och röra mig så mycket jag kan. Det viktigaste är såklart att bebisen mår bra och det gör hon förhoppningsvis. Kanske lite mycket socker i det där fostervattnet nu, men så är det att vara mitt barn. Haha. 

Martin är så underbar och älskar min kropp ändå, såklart. Han verkar inte se att det satt sig kilon lite här och var på kroppen och inte bara på magen. Och det gör mig mycket gladare och nöjdare! Försöker älska min kropp, så som jag gjort innan. Det käraste vi har ligger trots allt där inne. Och det får vara värt en tjock höst och vinter.