30 dagar

Vi har 30 dagar kvar nu. Det känns som att vi känner henne redan. Hon har en ganska tydlig dygnsrytm och Martin får alltid en stund på kvällen när hon ligger och knuffar på honom. Det är trångt där inne och det märks. Hon kan inte riktigt ta ut rörelserna längre, även om hon ibland förvånar mig med sina jättehårda rörelser. Hon borde väga runt 2500 gram eller mer, och det är klart det känns när en sån stor bebis rör sig där inne. Igår var det faktiskt lite obehagligt när hon rörde på sitt lilla huvud, eftersom det ligger så långt ner. Det stack liksom till väldigt långt ner och det kändes nästan som att hon var påväg ut. Kanske håller hon på att fixera sig? Har hört att det blir lite jobbigare när de gör det. 

Just nu går mycket tankar till hennes ankomst. Och framför allt när hon ska komma. Man är så fixerad vid ett datum, när jag såklart vet att det är mer ovanligt än vanligt att de kommer precis då. Jag önskar verkligen att jag slipper gå över tiden. Någon dag är väl okej, men två veckor?! Det känns helt ofattbart länge. Jag förstår de som säger att det är de värsta dagarna i ens liv. Jag känner mig ganska färdig med den här graviditeten redan nu. Mår ju jättebra och så, men nu har man väntat och längtat så otroligt länge. Målet är så nära, men ändå känns 30 dagar som en evighet. Det är snart jul och nyår och sådär, och det kanske kommer gå ganska fort. Men sen då? Jag bävar för de veckor vi ska vänta in i januari. Det låter nog fånigt för alla icke-gravida, men den här längtan är olidlig på många sätt.

Hade jag inte haft gymmet att gå till och om jag inte mått såhär bra, då hade det såklart varit ännu jobbigare. Jag lever ju faktiskt ganska normalt och jag försöker liksom att tänka att det hade kunnat vara så mycket värre. Jag hade kunnat behöva spendera sista veckorna på sjukhus eller inte kunnat gå. Men i slutändan kommer man ju till sig själv och sitt egna. Hur mycket jag än sympatiserar med de som har jobbiga graviditeter, så blir man ändå egoistisk och tänker att man själv har det jobbigt. 

Som sagt. Man ska inte klaga. Jag ska absolut inte klaga! Jag har en drömgraviditet just nu, jag får bära mitt barn, jag är ledig och jag lever i en underbar relation. Jag går till gymmet fyra gånger i veckan och känner mig superstark inför förlossningen. Många nära och kära väntar på vår lilla bebis och vi har ett så himla fint närverk runt omkring oss. Känner mig så trygg i det. 

Idag ska jag ha The OC-maraton och äta popcorn. Till veckan blir det julfirande för hela slanten. Nyår spenderar vi hemma i Karlstad med bb-väskan redo. Vi har försökt tala om för gullisen i magen att när hon hör fyrverkerierna på tolvslaget så kan hon se det som ett startskott!