Den här killen, min kille! Blir fortfarande förundrad över att jag lyckades fånga honom in i mitt nät. Det kändes för enkelt när vi träffades. Man har såklart glömt all den där osäkerheten och "tänk om han inte gillar mig-tankarna", men jag kommer också ihåg att det kändes enkelt. Vi hade från början så lätt för att prata. Och jag tror att när personkemin liksom bara stämmer, så är det bara så. Man träffar så många människor i sitt liv där det inte stämmer alls, eller bara litegrann eller hyfsat bra. Och så träffar man tillslut någon där allt bara klaffar. Jag kände mig så himla lycklig när jag åkte hem från honom första gången. Det kändes som att något nytt och uppfriskande hade gjort entré i mitt liv. Trodde kanske inte där och då att vi ett år senare skulle vänta vårt första barn, men jag kunde ändå se potential till något långvarigt.
Vi har såklart våra issues, precis som alla andra par. Den som säger annat ljuger förstås. Men jag tycker att de där problemen och meningskiljaktigheterna som ibland uppstår mellan oss i det stora är så små och betydelselösa. Vår kärlek och vårt tycke för varandra är så mycket större och vinner alltid de bråk som uppstår.
Jag kan inte vara lyckligare för att han och jag ska bli föräldrar. Han ska bli pappa och jag kan inte tänka mig en bättre sådan till vår lilla flicka. Jag vet förstås att det är svårare för en blivande pappa att knyta an till barnet i magen och förstå vad som ska komma. Och det är klart att det tog längre tid för honom i början att acceptera och anpassa sig. Men jag förstod också från början att han skulle göra det. Det är en chock för alla blivande föräldrar att få besked om att man väntar barn, hur efterlängtat barnet än är. Det är svårt att ta in hur som helst. Men han har verkligen omfamnat det här barnet som ska komma och älskar henne precis lika mycket som jag. Min målbild under förlossningen kommer vara att få se henne i hans famn. Min bästa stund just nu är när han ligger med huvudet i mitt knä med kinden mot magen och hon knuffar på honom. De får liksom en kontakt som jag kan ligga och snegla på uppifrån. Han pratar med henne, hon reagerar på hans röst och buffar tillbaka. Gulligaste och härligaste jag vet.
Martin är min stora kärlek. Har så svårt att ta in och tänka mig att jag kommer att älska mitt barn lika mycket som jag älskar honom. Skulle aldrig vilja göra det här utan honom. Förlossningen skulle kännas så skrämmande om jag visste att han inte skulle vara där. Likaså tiden efteråt. Ser så mycket fram emot att dela den här resan med honom. Föda vårt första barn och sen se henne växa upp. Dela föräldraskapet och allt vad det innebär. Utveckla vår relation och tackla allt som kommer att komma emot oss.
Jag har nästan lite ångest över att det är så kort tid kvar nu, för jag vill vara ensam med Martin och vara i centrum för hans uppmärksamhet. Låter kanske märkligt, men jag älskar vardagen med honom. Vi längtar såklart oerhört mycket efter vår lilla flicka, men är samtidigt väldigt tillfreds med det liv vi har nu. Och jag tror det är sunt. Hade vi velat fly från tvåsamheten och att bara vara vi, då hade det inte varit så klokt att skaffa ett barn.
Jag är så stolt över att få vara hans. Och snart mamma till hans barn. Så himla stort!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar