Alltså, jag känner mig inte så himla stor och svullen. Men när jag ser de här bilderna blir jag nästan chockad! Jag som kan vakna på morgonen och vara tvungen att känna på magen och se om den är där, för att den känns så "platt". Tänker rätt ofta att det kanske inte syns när jag har ytterkläder på mig och så, men det går ju uppenbarligen inte att undgå. Det är ju fantastiskt härligt att jag fortfarande känner mig såpass rörlig och smidig som jag gör, när jag ser ut såhär. Hehe. Jag är verkligen SÅ gravid.
Vecka 36 är här och det är drygt en månad kvar. Jag mår som tidigare, det vill säga väldigt bra! Börjar längta dock efter att inte vara gravid längre. Jag vill ha vanliga kläder, en midja och kunna träna precis hur hårt jag vill. Jag vill känna mig lite fin igen! Jag har inte misstrivts som gravid, men när jag går förbi en spegel så blir jag chockad över hur svullen jag är! Mitt ansikte är liksom inte sig likt. Känner mig inte som en attraktiv person direkt.
Sen längtar jag såklart efter vår bebis. Det känns så jäkla overkligt att hon snart ska komma, och en del av mig får panik och en annan del längtar ju så jag tror jag spricker. Har lite panikkänslor över att min tid som ensam snart är slut. Allt som jag och Martin gör tillsammans nu känns som att vi gör för sista gången. Så är det ju inte, men det är förmodligen sista gången som vi är såhär fria och kravlösa. Jag försöker verkligen njuta av lugnet. Jag vilar, sover så mycket jag vill och försöker hitta på saker som jag inte kommer att göra på ett tag eller lika ofta sen.
Mest av allt längtar vi såklart. Men det är så svårt att ta in, att det är svårt att veta vad man egentligen längtar efter. Jag kan ibland liksom "vakna upp" ur bubblan och inse vad som ska komma. Mycket tänker jag då kring förlossningen och kan känna lite oro. Jag vill ju att det ska gå bra för både mig och vår lilla tjej. Jag är rädd för förlossningsskador, samtidigt som jag litar på min kropp och känner mig stark. Mycket kan man ju dock tyvärr inte styra över i en förlossning och man får bara välja att ge sig hän och hoppas på det bästa.
Sen så är det ju smärtan. Svårt att tänka sig in i en sån situation, men jag känner mig ändå trygg med att jag kommer vara med om min värsta smärtupplevelse i livet. Jag är inte rädd för smärtan. Den kommer hur som helst ta mig till det vi längtar efter så. Men visst. Ibland slås jag av lite panik när jag tänker på att det inom en väldigt snar framtid kommer sätta igång. Jag längtar som tusan, men visst är det lite läskigt.
Jag har idag inventerat hennes garderob än en gång. Jag tror vi har precis lagom med kläder i storlek 50-56. Sen har vi jättemycket i storlek 62. Och redan mycket i storlek 68 också. Så storlek 74 får vi satsa på framöver om vi ska köpa något. Det är ju ett tag innan hon kan ha den storleken så shopping behöver vi nog inte ägna oss åt i första taget. Möjligtvis kanske vi har för lite i storlek 50 och 56, men då får vi fylla på eftersom. Man har ju ingen aning om hur stor hon kommer vara när hon föds. Tillväxtultraljudet tippade ju på normalvikt, och jag tror att hon kommer väga ganska normalt också. Men som sagt, man vet aldrig. Hon kanske lägger på sig jättemycket nu, det är trots allt jul. Hehe.
Allt är klart inför hennes ankomst. Jag och Martin har börjat prata mer om det praktiska. Att han nu måste vara nåbar hela tiden när han exempelvis är på jobbet. Hur det ser ut med tentor för honom i januari, att vi ska se till att alltid ha ett välfyllt kylskåp, osv. Jag försöker göra undan så mycket som går. Igår storstädade vi lägenheten grundligt. Jag tvättar undan all tvätt, försöker hålla städat och inte skjuta upp saker. Jag vill komma hem från förlossningen till ett prydligt hem och en frys och kyl full med mat. Sängen ska vara nybäddad med rena lakan och det ska finnas rena underkläder. Det kanske inte är en världslig sak, men för mig känns det viktigt.
När vi kommer hem vill jag kunna fokusera till 100% på vår lilla tjej och att amningen får komma igång bra. Jag ser mig själv bo här i soffan med massor av filtar och kuddar. Amma, vila, byta blöja och gosa.
Hur som helst. Vecka 36 var det. Jag mår jättebra. Inga krämpor alls tror jag. Bara lite tyngre, mer svullen och osmidig. Tränar dock fortfarande ungefär 4 gånger i veckan och mår så himla bra av det. Det är min räddning!
Imorgon ska vi till barnmorskan igen för rutinkoll. Tror magen växt rejält nu. Det känns i alla fall så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar