Orolig på en ny nivå

Jag tycker inte att jag varit annorlunda rent känslomässigt under graviditeten. Jag kanske har lite lättare till tårar, men jag känner mig nog mer harmonisk nu än innan. Man lägger fokus på annat än att bry sig om sånt som inte är så viktigt. I början grät jag ganska mycket till allt möjligt som jag såg på tv. Jag hade precis börjat titta på Call the midwife på Netflix innan jag blev gravid. Fantastisk serie om distriktsbarnmorskor i en förort i London på femtio- och sextio-talet. När jag blev gravid fick jag dock sluta titta, för i varje program slutade det i gråtfest. Har inte ens försökt att ta upp det igen sen. 

Sen grät jag lite på jobbet då och då när patienter gick bort eller när det var andra jobbiga saker som inträffade. Det blev dock bättre efter de första skälvande veckorna. Nu är jag som vanligt. Kanske lite mer kärleksfull bara, men det är ju bara bra. 

Är dock hysteriskt nojjig för att något ska hända mina nära och kära. Jag klarar liksom inte av att ha ena foten i sjukvården där det mesta är cancer och elände, och andra foten i livet. Jag har sett så många kvinnor dö det gångna året, som varit i min mammas ålder och yngre. Och jag oroar mig för pappa och att han börjar bli gammal. När man inom sjukvården pratar om "äldre" personer så pratar man om människor över 65 år. Pappa är snart 65 och äldre människor har risk för precis allt möjligt. Hur ska man egentligen tackla all denna oro? Jag blir helt galen om inte Martin svarar i telefon på andra eller tredje försöket. Då målar jag upp scenarion över hur han kört av vägen eller skadat sig på andra sätt. Är det såhär det är att vara förälder? Jag bär ju mitt barn i magen än, så jag kanske har riktat all min oro till alla andra i min omgivning istället. 

Sen är jag såklart orolig över mig själv och min bebis också. Tänk så farligt det är att vara gravid egentligen. En läkare på jobbet sa till mig att en graviditet är det farligaste man som ung kvinna utsätter sig för. Och lika orolig som man är över att det ska hända en själv något, är man ju över att det ska hända bebisen något. Vi är ju ett, hon och jag. Händer något mig så påverkas hon också. Slutar jag andas så dör hon med. Och sen när hon kommer ut så är det ju också så. Försvinner man så gör man sitt barn föräldralös.

All denna oro. Hade jag inte varit en stabil och harmonisk människa med ett bra socialt nätverk så hade jag nog legat inne på psyket. Man håller det ju styr för att man måste. Man sysselsätter sig och försöker att avleda katastroftankarna. Jag försöker tänka på att leva just nu och att om saker händer så gör de det. Man kan bara försöka göra så gott man kan för att optimera sina chanser till att fortsätta vara frisk, inte krocka med bilen, osv.

Jag längtar efter att få börja barnmorskeutbildningen och sen jobba med livet istället för döden. Det är mycket liv och glädje på mitt nuvarande jobb också, men i perioder så är det också bara elände och död. Och jag är nog för känslosam som person för att klara vara i sådant varje dag och hela tiden. Snart blir jag mamma och hur ska det inte bli då? Antar att den här oron och ängsligheten inte blir så mycket bättre då.