Jag har varit jättetrött idag och legat i sängen till tolv (!) och sen sovit middag två timmar typ direkt. Hehe. Det sköna är ju att jag kan göra så precis när jag vill! Älskar ledigheten och förstår att detta är sista tiden i mitt liv som allt är så kravlöst och endast beroende av mig själv. Man längtar och längtar efter sin bebis, men glömmer ibland att njuta av tiden som är kvar som "ensam". Förstår att det aldrig blir sig likt sen. Fantastiskt såklart och det är ju precis vad vi vill, att hon ska komma snart. Men jag kan faktiskt bli lite vemodig när jag tänker på att den här "bara-johanna-grejen" kommer försvinna snart. Mina intressen kommer sättas åt sidan, min och Martins relation kommer få komma i andra hand och jag som person kommer i första hand bli mamma. Man kan ju inbilla sig hur mycket som helst att man ska behålla sig själv och vara sig själv i första hand, och sen mamma. Men jag tror att mammarollen kommer ta upp mig helt. Jag känner redan hur jag håller på att förlora mig till den. Och det får givetvis vara så. Mitt livs uppgift står framför mig och livet kommer vändas upp och ner. Jag känner att man får omfamna det istället för att förneka det. Det är ju den finaste och härligaste förändringen i ens liv och både jag och Martin är helt uppslukade nu av vad som ska ske. Det är så svårt att förstå att hon verkligen ska komma, men vi längtar på vårt vis. På det vis vi kan relatera till.
Vår lilla tjej är mer aktiv nu än innan. Det varierar såklart från dag till dag, men jag känner oftare rörelser nu. Hon hickar ofta och sträcker på både armar och ben. Hon reagerar alltid på sin pappas röst nu och när han pratar till henne vid magen så ger hon alltid gensvar. Så himla gulligt! De har alltid en stund på kvällen innan vi somnar där Martin får massor av sparkar och magen massor av pussar. Det är ju så märkligt att det snart kommer en liten människa som är hälften mig och hälften Martin. Kroppen är fantastisk. Jag blir förundrad över vad den kan göra. Att en äggcell och en spermie kan smälta ihop och utvecklas till en person (!) Det är ju sjukt, även om det händer precis hela tiden och är det mest naturliga vi har.
Nu är det knappt 1.5 månad kvar. Jag har en hemmakväll i soffan idag. Det blir Idolfinal och choklad! Känner mig aldrig ensam längre trots att Martin är borta, då jag alltid har vår lilla tjej med mig. Så himla mysigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar