Amma amma amma

Amningen alltså. Jag måste erkänna att jag inte älskar det. Inte än i alla fall. Vi har nu slutat med ersättningen och försöker med enbart bröstet. Jag tycker att mjölken runnit till mer och mer och kan exempelvis vakna på natten med hårda knöliga bröst som värker. Sen så börjar det droppa mjölk när hon inte ammat på ett tag. Tycker dock ändå det är så svårt att veta hur mycket hon får i sig. Är rädd att hon inte ska gå upp i vikt nu på enbart bröstmjölk. För på något sätt vågar jag inte lita på att det är tillräckligt, även om hon verkar mätt.

Hon äter ju oftare nu, och det känns som att jag inte gör annat än ammar. Hon äter, somnar till på min mage, vi byter blöjan, hon äter från andra bröstet, vi lägger ner henne, hon vill äta lite till, hon sover en stund och så är det dags igen. Igår var Martin borta hela dagen och jag var fast i soffan i 10 timmar och hann avverka en hel säsong Grey's anatomy, typ. Men man blir verkligen sjukt effektiv när hon väl sover! Tvättar, lagar mat, plockar ihop och håller på. 

Det är ju mysigt att amma, absolut. Men jag är inte frälst. Det är svårt att hitta en bra ställning trots amningskudden. Det gör fortfarande lite ont i bröstvårtorna och Signe gillar att ligga och tutta i upp till en timme ibland. Det skulle underlätta så mycket om Martin också kunde amma. När börjar vi med det?! Allt annat är ju så jämställt. 

Nu har lilla älsklingen somnat till på min mage. Hon är mycket mer närhetskrävande nu än första veckan. Hon sover fortfarande i sin egen säng i babynestet, och är en nöjd bebis. Men hon vill ofta somna i famnen innan man kan lägga ner henne själv. Det är ju lindrigt, det har jag förstått. Många bebisar vill ju tydligen ligga nära hela tiden. Hon älskar sin pappas famn och jag tror att hon blir lugnare där eftersom hon inte känner lukten av bröstet och mat. 

På torsdag ska vi till Socialnämnden och skriva på att Martin är hennes pappa. Fattar inte hur vi ska kunna passa tiden, men vi får göra så gott vi kan. Hehe. Jag som ha-tar att komma sent.