Jag födde en dotter för snart sju veckor sedan. En flicka jag vill ska växa upp i ett jämställt och framför allt tryggt samhälle. Jag vill inte att hon ska behöva se sig om över axeln så fort hon ska gå hem på kvällen från en kompis. Jag vill kunna vara en normalt nojjig mamma som ser alla faror, men som egentligen oroar sig för mycket och för helt orationella saker. Jag vill inte oroa mig för att min dotter eller jag själv ska råka ut för en våldtäkt, och sen få rätt. Jag vill att min oro ska vara överdriven. För orolig kommer jag nog alltid vara.
Jag är alltid på min vakt. För killar är det så svårt att förstå att vi tjejer alltid är det. Jag är på min vakt så fort jag lämnar mitt hem. I trapphuset, i soprummet, i garaget, ute på promenaden, i affären, osv. Det kvittar när och under vilka omständigheter. Jag är alltid på min vakt. Tittar mig omkring, är observant på människorna runt omkring, går inte för nära någon. Det kanske låter överdrivet men jag vet att vi är så många tjejer som håller på precis såhär. Ska jag gå hem när det är mörkt ute så ringer jag alltid Martin för att bli mött. Kan han inte möta mig så ser jag till att i alla fall prata i telefon med honom. Jag skyndar mig alltid in i porten, låser alltid snabbt om mig. Går aldrig in i en hiss med en man jag inte känner igen. Försöker välja vägar som är befolkade. Tänker alltid steget före.
För många killar är ju detta beteende helt otänkbart. Martin brukar tycka att jag överdriver. Men grejen är ju att rädslan och alla säkerhetsåtgärder är något vi tjejer gör för att saker faktiskt händer oss. Det är inte obefogat. Hemska saker händer tjejer HELA tiden. Jag kan inte få ur Lisa Holm-grejen ur mitt huvud och tänker hela tiden att det hade kunnat vara VEM som helst. Så det är klart man är rädd. Man har all rätt att vara misstänksam mot allt och alla, för så fort man släpper garden så kan det vara kört. Fine, det är synd om killar som egentligen är snälla killar och blir misstrodda av oss tjejer. De går bakom oss hem från krogen. Vi väljer en annan väg. "Men skulle jag vara farlig? Jag är ju en helt vanlig helylle kille". Jo, så är det ju säkert i de allra flesta fall. MEN vi har inte råd att chansa. För det kan kosta oss livet. Så sorry alla snälla killar, men jag vågar faktiskt inte chansa på att ni är just snälla.
Att vi lever såhär 2016, är inte det fruktansvärt? Vi kan bli hur jämställda son helst när det gäller föräldraledighet, lön, chefsjobb, osv. Men så länge vi tjejer går hem på kvällen och är rädda, så är det inte jämställt någon stans. Killar måste uppfostras med en bra kvinnosyn, och det måste komma från föräldrarna, från skolan och från samhället. Här måste alla hjälpas åt. Får jag någon gång en son så är det min skyldighet som förälder att se till att han behandlar kvinnor på ett värdigt sätt. Att han aldrig blir en våldtäktsman. Någon man behöver vara rädd för. Men det är samtidigt skolans skyldighet. Och samhällets. Vi kan inte hålla på att uppfostra fler farliga män. Och med farliga män menar jag så många fler än de som sitter i fängelse eller misshandlar sina fruar. Farliga är även alla de killar man möter på dansgolvet på krogen som inte kan hålla händerna i styr. Som utnyttjar den trånga ytan till att få tafsa på tjejers kroppar. Det kanske inte låter som en världslig sak. ALLA tjejer som varit på en nattklubb känner ju igen det här. Men killar som håller på sådär är också farliga killar. För de saknar respekt för tjejer. Tar för sig på våra kroppar utan att vi gett tillåtelse. Precis samma kille kanske begår en våldtäkt lite senare i livet. Uppenbarligen har han det i sig.
Farliga är även de som kallar tjejer för hora. Farliga är de som inte tycker att tjejer är lika mycket värda som killar. Farliga är många män där ute. Och först när vi slipper vara rädda längre tycker jag att världen är det minsta jämställd.
Att föda en dotter innebär mer oro än att få en son. Min dotter hyser större risk att råka ut för saker än en son. Jag vet inte hur jag ska kunna tackla att hon ska ge sig ut ensam på gatorna när hon blir äldre. Så oskyldig och skör. Hade jag fått en son hade jag inte varit alls lika orolig.
Det är jag lite ledsen över idag. Att jag måste vara extra orolig för min dotter. Som om den vanliga mamma-oron inte räcker. Jag vill skydda henne från allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar