Vi har haft många besök senaste veckan, vilket vi tycker är jättekul! Signe har dock sovit sig igenom de flesta besöken och blir alldeles lugn när det är mycket prat runt omkring henne. Hon sover aldrig på kvällarna när vi är ensamma, men häromdagen var Lina och Andreas här och hon sov i flera timmar. Samma sak var det under graviditeten. Hon rörde sig aldrig när jag var omringad av mycket prat. Det borde ju gå ganska bra att ha med henne på restaurang eller café så länge hon är så, vilket är bra. Vi väntar dock ett tag med att ta oss ut på såna saker. Det känns så trångt och krångligt att dra med sig en stor barnvagn in på en restaurang mellan borden. Och vart ska man byta blöja enkelt om de inte har skötbord på toaletten? Och så amningen. Självklart ska man amma offentligt, men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite obehagligt att göra det. Obehagligt för mig alltså. Att andra skulle tycka något om att andra ammar offentligt, det kan jag inte fatta.
I helgen har vi inga planer. Det blir som vanligt barnvagnspromenader och stillsamma kvällar. För varje dag som går så har vi mer och mer roligt med Signe. Hon är så vaken nu och hänger med i allt vi gör.
Man kan inte beskriva känslan när hon somnar i ens famn och man får sniffa i sig den där underbara doften från hennes huvud. De där små andetagen och de små händerna som klamrar sig fast. Det är verkligen ofattbart vilken kärlek som uppstår till ens barn. Det kan man bara inte förstå innan man fått egna barn. Man tror man älskat förut, men den här kärleken är större. Starkare! Och mer levande. Den är påtaglig alla dygnets timmar. Påverkar en liksom fysiskt. Det känns som att jag och Signe sitter ihop kroppsligt och när hon inte är nära så känner jag mig på riktigt halv.
Jag försöker att tänka bort all oro som samtidigt kommer med den enorma kärleken. Oron för att det ska hända henne någonting. För cancer, för plötslig spädbarnsdöd, för att hon ska sätta i halsen, för att vi ska tappa henne i golvet, för att någon ska köra på barnvagnen, för att hon ska bli bortrövad, för att vi ska krocka med bilen, osv. Det är SÅ mycket faror överallt. Man vill helst bara låsa in sig i ett rum och stanna där för resten av livet. Inte utsätta henne för onödiga faror. Men det där får man bara försöka mota bort. Annars tar den där ångesten över och man blir den där neurotiska mamman som aldrig klipper navelsträngen.
Samtidigt blir man också rädd för att det ska hända en själv något. Man är ju ens barns största trygghet. Att försvinna från henne vore ju en tragedi. Det känns viktigare än någonsin att ha hälsan i behåll och ta hand om sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar